Det stora bankrånet

Jag har aldrig förut skrivit om några ekonomiböcker som jag har läst eftersom jag jobbar med det. Det skulle kännas pinsamt om jag skulle skriva något som faktiskt inte hängde ihop och därför har ni inte fått läsa något om det, fast jag har plöjt en hel del sådan typ av litteratur. Nu är det dock inte riktigt ekonomi utan ekonomihistoria och då törs jag skriva om det. Tänka sig!

Det stora bankrånet är skriven av Knut Kainz Rognerud och den handlar om hur det kunde gå så åt helvete som det gjorde för Swedbank, hur den (nuvarande?) ekonomiska krisen påverkat och även påbörjan på efterspelet. Men vi börjar inte där, utan vi börjar med hur Swedbank uppkom.

Knut beskriver sparbanksrörelsens början genom att förklara att människor gick ihop och försörjde sin egen bygd. Han och de han intervjuar beskriver ofta kyrktornsprincipen som går ut på att man inte skulle låna ut till människor som inte kunde ses från kyrktornet. Historiskt var det extremt viktigt för indirekt att det blev en skam att behöva visa upp sig i kyrkan när man inte kunde betala sina lån och dessutom utvecklades folks affärer, vilket gjorde att de med pengar fick mer pengar. Det här ser man ofta tillbaka på i boken med en lite lätt galen romantik. Antar att de man intervjuat sagt vad man trodde läsarna ville höra för Knut berättar ofta att de agerat annorlunda historiskt sett emot vad de faktiskt sagt..

I dessa kyrktornssamhällen gick man också ihop för att överflödet skulle samlas på en bank och inte i ens hus. Det säger sig själv att det måste vara bättre för samtliga att kollektivt skydda sina besparingar och dessutom satsades pengarna i det lokala området. Det som också utgjorde en viktig grund var att direktörerna i sparbarnkrörelsen inte var giribukar, utan människor som förstått måttlighet och ville sin bygd väl (visst är historien vacker ibland…).

Med tiden utvecklades Sverige och sparbankrörelsen lika så. Lite förenklat så slog de ihop sig och bildade större sparbanker som slutligen blev Swedbank. Men det som gjorde att man utvecklades på det viset var till stor del att vissa personer i bankrörelsen ville att aparbankerna skulle bli större och konkurrera med affärsbankerna. Vad är då skillnaden på sparbank och affärsbank? Jo, affärsbanker stöttar generellt företag som kräver ordentligt mycket mer kapital medan sparbankerna hade fokus på privatpersoner och bostadslån i ett lokalt område. Det här har med tiden suddads ut, men man ser spår av det genom att Swedbank är störst bland privatpersoner och SEB/Handelsbanken/Nordea har en större tyngd med inriktningen på företag.

För att gå över till anledningen till Sparbankernas byte av fokus så kommer vi fram till att människor jämför sig med varandra. Man jämför jobb, frisyrer, biceps och bland bankdirektörer är det bonusar, storlek på banken och makt i näringslivet. Jag personligen är verkligen emot den här trenden som finns i näringslivet att direktörer ska ha enorma löner. Det finns nämligen inget argument för att någon jobbat bättre för en årlig lön på 5 miljoner istället för 4. De kommer ändå inte kunna spendera dem och det man gör är att man sätter en osund lönestruktur för hela företaget. Om en VD har mycket, då vill vice VD också ha mycket och så fortsätter det ned. Därför är det slöseri med aktieägarnas pengar och kunderna får inte lika prisvärda produkter. H&M är dock ett vackert undantag!

När jag analyserar aktiebolag är en viktig del på hur pass mycket VD tjänar och jag har märkt att små och bra bolag, där tjänar ledning och VD inte speciellt mycket jämfört med större bolag som inte växer på samma fina sätt som det mindre bolaget. Just Swedbank har under 20 års tid, enligt boken, utsatts för helt galen styrning. Man har lånat ut pengar till höger och vänster (för personalen fick bonus på den utlånade summan) och hela företaget har varit ett direktörsstyrt företag. Det är bland det värsta som kan hända ett företag och i Swedbanks fall var det p.g.a. att Sparbanksstiftelsen (som består av alla mindre sparbanker ihop) inte förvaltade sin aktieägarandel bra och det i kombination med att Swedbank blev extremt lönsam p.g.a. att man i högkonjunktur tog stor risk. Slutligen blev Swedbank så stark att man satte villkoren för sina ägare…

Swedbank expanderade även i Baltikum och i Ukraina. Där sänkte man nästan hela länder p.g.a. att man lånade upp billigt i Sverige och lånade ut dem dyrt i öster. Det blev en bra affär så länge folk kunde betala men slutligen kunde folk inte det och sedan dess har det gått utför och fast Swedbank idag visar återigen fina siffror så har man en stor risk om det ekonomiska klimatet återigen skulle frysa till.

Jag måste skriva lite hur det gick för Sparbanksstiftelserna. Jo, de hade skänkt bort all utdelning Swedbank givit under årens lopp till lokala, ideella verksamheter och när det krävdes pengar för nyemissionen (Swedbank tiggde alltså om mer pengar för att undvika konkurs) så fick man belåna sina aktier. Swedbanks aktiekurs fortsatte dock falla fritt efter första nyemissionen och då kunde Folksam ta över en del aktier från Sparbanksstiftelserna och köpa in sig och bli största ägare. Folksam har sedan tjänat på hela uppgången och Sparbanksstiftelserna kommer inte kunna styra sin bank man en gång i tiden byggde upp… Man tycker bankmänniskor borde förstå att man ska ha en buffert och inte belåna aktier.

Åter till boken så tycker jag att den är riktigt trevligt skriven. Den känns som att läsa en längre ekonomiartikel ur Affärsvärlden, vilket betyder lättläst och enormt trevligt. Tyvärr saknar boken ibland en röd tråd och Knut vill för mycket med den genom att beskriva hur hårt det blev i Baltikum, hur uselt skött Swedbank var/kanske är, Swedbanks historia och ekonomiska krisen. Det blir så spritt och tunt att jag tycker den hade blivit bättre om den fokuserats mycket mer och strukit snyfthistorierna om personer som tar lån de inte kan betala (och mer tryckt på hur galen långivaren är som lånar ut fast de enkelt kan se att det är ett högrisklån och att det är en liten chans att få tillbaka slantarna).

Jag kan rekommendera boken och jag tycker det är ekonomisk allmänbildning att kunna lite om Sparbankrörelsen. Tycker man inte om ekonomihistoria så är det dock ingen vidare läsning och då finns det säkert roligare böcker om varför krisen uppstod än den här boken.

Sammanfattning
Tre plus:
  • För lite ekonomihistoria så det är kul när det kommer
  • Känns som bra research
  • Trevligt skriven
Tre minus:
  • Vissa områden är lite väl tunna
  • För mycket snyfthistorier
  • Slutdelen känns lite inaktuell efter ett år sedan den släpptes…
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Trevlig bok om en viktig del av svensk ekonomihistoria

Army of Two: The 40th Day (PS3)

Ibland så känner man för spel som hade kunnat tituleras som bakfylleaction. Konstigt egentligen för det är inget som är av kvalité utan det är snarare sunkigt. Det är så sunkigt att man egentligen inte borde lägga ned tid på det. Det är till och med så sunkigt att man inte borde lägga pengar på det. Varför ska man ens spela dem? Jo, för att man gör det med en vän och snackar skit medan mellansekvenserna innehåller en explosion!

Vad det här spelet går ut på helt säkert vet jag inte. Jag orkade inte bry mig för det var så horribelt dåligt i början, men det verkade vara två yrkesmördare som heter Rios och Salem. Dessa på maskbärande macholallare är i Shanghai när helvetes bryter loss och bokstavligt talat allt bara sprängs runt dem. Nu ska de ta en liten väg för att komma hem. Ni hör själva att filmen Commando med Arnold har mer manus än det här!

Jag har inte spelat något spel i co-op (det innebär att man spelar tillsammans och inte i Coopbutiken) tidigare. Du kan spela över PSN (det hackade nätverket Sony har) eller via splitscreen. Det första nämna fungerar OK, även om röstkommunikationen laggade när allt laddade så det fick bli Skype istället. Splitscreen var också OK, även om det du såg var väldigt litet på TV:n som ändå är 40”.

 

Maska inte, kompis!

Själva spelupplägget går ut på att man i blandat förstaperson och tredjeperson-perspektiv ska skjuta ned en massa fiender. Dessa följer och jagar den som pangar på dem mest eller har ett vapen som låter mycket. Då kan den andra skjuta ned dem med lite finess. Det fungerar bra och är riktigt kul, fast inte när man spelar ensam. Då är det här spelet jättetråkigt.

Så för att summera det här (tänkte bruka mer tid på det) så kan man säga att det är spelvärt med en vän, om man förväntar sig något sunkigt. Förväntar man sig hög kvalité ala Uncharted är man lika rökt som smaken i Liquid Smoke-sås. Är man ensam så ska man alltså inte lägga ned en minut till på att läsa om spelet.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kul med en vän
  • Hygglig och underhållande AI
  • Explosioner
Tre minus:
  • Korkad handling
  • Tekniskt för coop är det inte helt 100
  • Lite väl varierande svårighetsgrad
Köpvärd: Om det är rea och rea.
Riktpris: 70 SEK
Kommentar: Köp två ex och ge ett till polaren. Då är det här OK!

No country for old men

När en film är kändare än boken den är baserad på brukar det betyda att boken var usel (exempelvis Big Fish) eller att det är en höjdare som alla har förbisett. Därför kan man oftast kosta på sig att på bokrean fynda några sådana böcker och uppleva samma upplevelse en gång till fast mycket djupare.

Jag har inte sett filmen på flera år så att jämföra dem kan jag inte göra. Det enda jag kommer ihåg av filmen är att den inte hade någon musik så att läsa den var som att uppleva historien igen. Enligt Gamereactor så Blu-Ray-versionen av filmen vara riktigt bra och värd att skaffa… Någon dag kanske man gör det!

För er som är som jag och glömt handlingen så handlar boken om tre personer som det växlas mellan, för att driva handlingen framåt. Den ena personen är Moss som är ute och jagar när han på någon vänster kommer över en knarkuppgörelse av något slag. Alla är dödade utom en stackare som ber om vatten. Moss lallar dock bara runt och hittar väldigt mycket pengar i en portfölj. Den tar han hem och förklarar för sin unga och heta fru att han kommer göra något riktigt dumt och att hon ska åka hem till sin mamma.

Det han gör är att han åker tillbaka för att bevattna den döende mexikanen. Jippi! Då stöter han på vår andra härliga karaktär som är Chiurgh som nu ska mörda honom. Han producerar lik på löpande band och dessa ska sheriffen, som är den tredje liraren, ta hand om och lösa.

Boken, som är en thriller, håller uppe tempot på ett elegant sätt och växlar som sagt karaktär när tempot lugnat ned sig något. Cormac McCarthy som skrivit boken gör dock ingen Dan Brown och lämnar en cliffhanger efter varje sida, utan han lyckas istället med att få grundhistorien spännande. Måste även lägga in ett litet beröm till översättaren, eftersom boken kändes verkligen naturlig på svenska.

Författaren Cormac McCarthy

Hela boken är sammantaget väldigt avskalad och lättläst så det är en skön bok att plöja istället för någon av alla svenska deckare. Det gör även att jag blivit sugen på att läsa mer av McCarthy som sägs ha släppt en hel del riktigt bra böcker. Sammantaget får man då summera den här som en riktigt bra aptitretare inför nästa bok.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Handlingen
  • Tempot
  • Språket
Tre minus:
  • Lite avskalad
  • Hade velat ha den längre
  • Att jag inte kommer ihåg filmen
Köpvärd: Visst är den det!
Riktpris: 50-100 SEK
Kommentar: Bra thriller att läsa på stranden i sommar!

Inside Job

Det här är en hyllad dokumentär om finanskrisen. Den förklarar tydligt och enkelt hur den kunde uppstå och man går igenom korruptionen i USAs ekonomiska sektor. Jag tänkte inte skriva en recension om den så vi stannar här, men jag måste verkligen tipsa om den. Självklart är den otroligt vinklad, men det är det som gör dokumentärfilmer bra.

Epic Mickey (Wii)

Som liten fick jag Castle of Illusion som ett av de första spelen till Mega Drive och därefter införskaffades World of Illusion, vilket var helt fantastiskt! Inte så många år senare slutade Capcom och Sega göra Disneyspel och det gick utför… fort… och de har därefter varit mer av rejäla magplask.

Jag brukar gilla plattformsspel. Conker’s Bad Fur Day, Daxter och så vidare är spel jag verkligen gillar. Det sitter säkert i från att man spelade Mega Drive, även om de nu för tiden är i 3D. Epic Mickey är dessutom skapat av en maestro som skapade Thief, Ultima och Wing Commander. Warren Spector som han heter, så hur kan denne man inte lyckas med Musse Pigg?

Här är skämtet om att Musse sprutar... förlåt... det var lågt och barnförbjudet.

Det här spelet är alltså ett plattformsspel, om det inte framgått mellan raderna och du är Musse Pigg. Han har lyckats hälla ut thinner över ett magiskt land där alla gamla pensionerade Disneyfigurer hamnat. Shit pommes, det blir hög tid att dra ut penseln med färg och rädda denna magiska plats.

Försök till att göra om dem till en gröngöling

Det här spelet är släppt på Wii och där är ett problem för man saknar två analoga spakar (PSP har samma handikapp!). Det är verkligen inte spelets fel för det gör allt det kan för att fixa kameran (fast jag har inte spelat Mario Galaxy så jag saknar något vettigt att jämföra med). Det är dock ganska få gånger efter någon timme in som jag svär högt över kontrollen. Den är dock lite lätt bökig igenom hela spelet och jag hade inte velat ta den med på en dejt om ni förstår.

Spelet är sedan så in i helskottas vackert för att vara på Wii. Det är så perfekt när man kollar det grafiska och det känns inte laggigt eller som ett Wii-spel. Det hade nästan kunnat vara ett fult PS3-spel, faktiskt. Sedan har man packat den här vackra ytan med ordentligt många Disneyreferenser och det är det man verkligen uppskattar i spelet.

Jag kallar den här bilden för "Blåbär"

Den egentligt stora svagheten med spelet är tempot. Du förflyttas aldrig per automatik någon gång och det är ohyggligt irriterande transportsträckor. Det gör att man måste spela om samma sak många gånger och allt tappar det alla bra spel har, tempo. Sedan har man inte varierat det bra nog utan många av uppdragen är “gör samma sak fyra gånger men varje gång är det lite svårare”, vilket är lika kul som att pilla navelludd när det är slut på ludd.

Generellt kan jag rekommendera det här spelet om du gillar Disneys värld eller om du gillar plattformsspel. Svårighetsgraden är det egentligen för låg för mig, men det är för svårt för en tioåring. Det tog ändå 14-15 timmar att klara av för det finns en hel del att pyssla med. Kontrollen är dock det som gör det riktigt bökigt och det som hindrar en vettig och jämn svårighetsgrad. Tack då för Disneykänslan som slutligen blir den stora och riktiga behållning och anledningen till att jag ändå rekommenderar spelet.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Stämningen
  • Historien
  • Grafiken
Tre minus:
  • Kontrollen
  • Upprepningar i spelmomenten
  • För långt
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 200-300 SEK
Kommentar: Disneymagi i snyggt 3D-plattformsspelsfodral som rekommenderas fast innehållet var tempofattigt och bångstyrigt.