Publicerat

Assassins’s Creed Brotherhood [PS3]

Ni kanske kommer ihåg att jag skrivit om föregångarna (Ettan/Tvåan)? Självklart har jag även spelat igenom den senare och tredje delen i den här spelserien. Det är inte så mycket nytt att berätta om det här spelet. Speciellt inte ifall du har spelat igenom tvåan (och det skrev jag ju att du skulle göra), men jag ska göra mitt bästa för att fylla upp ett par stycken till. Dock kommer det mesta vara jämförelser med AC2, för det här spelet är dess direkta uppföljare.

Ska jag var ärlig fick jag läsa mina två gamla inlägg för att minnas vad jag hade skrivit om det och bara för att jag ska ha lite att skriva så kan vi repetera. Du spelar som playboysnubbe (se det som en stekare på 1500-talet) Enzio som har en förkärlek till att spöa skiten ur folk och förföra kvinnor. Enzio hade lite otur och fick sin pappa mördad i tvåan och blev på köpet värvad av en sekt kallad lönnmördarna.

Efter del två i “Ass-creed”-serien så var allt frid och fröjd på torpet för Enzio, men naturligtvis skulle de dumma tempelriddarna komma och spöa skiten ur lönnmördarna ännu en gång. Enzio tar då resterna av sitt pick och pack och knallar ned till Rom. Där tänkte han starta om på nytt och bli jättestor och jättestark.

Det som är kul (och nytt) den här gången är att du efter halva spelet får tillgång till lönnmördarpolare som du kan träna upp och skicka på uppdrag. De här gör att du kan mörda utan att behöva slåss och det som är helt dunderhonungsbra med det är att tempot i spelet ökar. Det här är ett öppet land-spel och i t.ex. Red Dead Redemption så dukar tempot under och det känns som att du skalar potatis istället för att äta klyftpotatis. Ass Creed Brotherhood lyckas däremot hålla uppe tempot och jag kunde verkligen inte slita mig eller känna mig mätt.

Här kommer hans maskerad!

Mycket av irritationsbitarna från tidigare spel är dessutom borttagna, spelet är ännu mer finslipat och framstår i mitt tycke som helt briljant! Nu ska det väl tilläggas att jag börjar bli less på början av 1500-talets Italien och att de hobbybryter på italienska (med lite svordomar). Ubisoft måste byta miljöer till nästa spel, men för sjuttsingen vilken omgång glädje jag fick av det här spelet.

Så, nu har jag varit lyrisk i några stycken. Det här är dock ett riktigt bra spel. Jag måste rekommendera dig att plöja föregångarna (gör det med några månader emellan dem dock!) och kom sedan till den här läckerbiten. Det här är det bästa spelet i serien och det är inget dåligt betyg!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Tempot
  • Historien
  • Stämningen
Tre minus:
  • Hobbyitalienskan
  • Lite nytt snart, eller hur Ubi?
  • Lite tunt med saker att göra när spelet var klart
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 250 SEK
Kommentar: Mamma mia! Hobbyitaliensk casanova i ett fantastiskt spel!
Publicerat

Epic Mickey (Wii)

Som liten fick jag Castle of Illusion som ett av de första spelen till Mega Drive och därefter införskaffades World of Illusion, vilket var helt fantastiskt! Inte så många år senare slutade Capcom och Sega göra Disneyspel och det gick utför… fort… och de har därefter varit mer av rejäla magplask.

Jag brukar gilla plattformsspel. Conker’s Bad Fur Day, Daxter och så vidare är spel jag verkligen gillar. Det sitter säkert i från att man spelade Mega Drive, även om de nu för tiden är i 3D. Epic Mickey är dessutom skapat av en maestro som skapade Thief, Ultima och Wing Commander. Warren Spector som han heter, så hur kan denne man inte lyckas med Musse Pigg?

Här är skämtet om att Musse sprutar... förlåt... det var lågt och barnförbjudet.

Det här spelet är alltså ett plattformsspel, om det inte framgått mellan raderna och du är Musse Pigg. Han har lyckats hälla ut thinner över ett magiskt land där alla gamla pensionerade Disneyfigurer hamnat. Shit pommes, det blir hög tid att dra ut penseln med färg och rädda denna magiska plats.

Försök till att göra om dem till en gröngöling

Det här spelet är släppt på Wii och där är ett problem för man saknar två analoga spakar (PSP har samma handikapp!). Det är verkligen inte spelets fel för det gör allt det kan för att fixa kameran (fast jag har inte spelat Mario Galaxy så jag saknar något vettigt att jämföra med). Det är dock ganska få gånger efter någon timme in som jag svär högt över kontrollen. Den är dock lite lätt bökig igenom hela spelet och jag hade inte velat ta den med på en dejt om ni förstår.

Spelet är sedan så in i helskottas vackert för att vara på Wii. Det är så perfekt när man kollar det grafiska och det känns inte laggigt eller som ett Wii-spel. Det hade nästan kunnat vara ett fult PS3-spel, faktiskt. Sedan har man packat den här vackra ytan med ordentligt många Disneyreferenser och det är det man verkligen uppskattar i spelet.

Jag kallar den här bilden för "Blåbär"

Den egentligt stora svagheten med spelet är tempot. Du förflyttas aldrig per automatik någon gång och det är ohyggligt irriterande transportsträckor. Det gör att man måste spela om samma sak många gånger och allt tappar det alla bra spel har, tempo. Sedan har man inte varierat det bra nog utan många av uppdragen är “gör samma sak fyra gånger men varje gång är det lite svårare”, vilket är lika kul som att pilla navelludd när det är slut på ludd.

Generellt kan jag rekommendera det här spelet om du gillar Disneys värld eller om du gillar plattformsspel. Svårighetsgraden är det egentligen för låg för mig, men det är för svårt för en tioåring. Det tog ändå 14-15 timmar att klara av för det finns en hel del att pyssla med. Kontrollen är dock det som gör det riktigt bökigt och det som hindrar en vettig och jämn svårighetsgrad. Tack då för Disneykänslan som slutligen blir den stora och riktiga behållning och anledningen till att jag ändå rekommenderar spelet.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Stämningen
  • Historien
  • Grafiken
Tre minus:
  • Kontrollen
  • Upprepningar i spelmomenten
  • För långt
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 200-300 SEK
Kommentar: Disneymagi i snyggt 3D-plattformsspelsfodral som rekommenderas fast innehållet var tempofattigt och bångstyrigt.
Publicerat

Wet (PS3)

Hur kommer det sig att man sätter en Lara Craft-kopia på ett omslag av ett spel som heter Wet? Spelet innehåller för sjutton inte ens vatten… Eller jo, lite, men Rubi, som kvinnan på omslaget heter kan inte simma. Det blir otroligt patetiskt och upplägget luktar kalkon, eller hur?

Jag hade tänkt klanka ned ordentligt på det här spelet så vi börjar med hur man tänkte när man gjorde en huvudkaraktär som bor ute i öknen (spelet heter fortfarande Wet) i Texas där hon har en skjutbana som inte liknar mycket annat. Hon är dessutom klart undernärd, men akrobatisk utan dess like. Så vem relaterar till henne? Jo, jag tror målgruppen är 14åriga pojkar, men dessa betalar inte för spel. De piratkopierar… Inte undra på att det här blev en flopp.

I'm freeeeeeeeee, I'm freeeeeee falling...

Om vi nu lämnar idiotin med en omänsklig figur (de borde gjort en normal och cool tjej istället), och pratar vad den här soppan då handlar om… Rubi är en yrkesmördarinna som tjänar kosing på att döda och baxa grejer. Hon råkar få ett uppdrag som gör att hon hamnar ute på djupt vatten (älskar Wet-referenser) och nu ska hon få tillbaka sitt liv genom att döda varenda kotte.

Om man tittar på spelupplägget:

Vi ser i klippet ovan hur väldigt likt det är Strangehold och faktum är att det är samma typ av spel. Skillnaden är dock att Stranglehold kan du skjuta sönder allt och här kan du inte det. Snacka om att krossa drömmar. Dessutom är det slow motion så fort du börjar skjuta. Det är väl helt okej, även om jag tycker Stranglehold gjorde det roligare med att man var tvungen att hushålla lite med den förmågan.

En riktig glidare!

Det som skiljer ordentligt mellan Wet och Stranglehold är kontrollen. Strangehold fungerade bra, fast Wet försöker göra lite Uncharted-klättring och faktiskt efterlikna det spelet en hel del också. Tyvärr är det här i en helt annan (lägre) division. Det känns en konsolgeneration äldre än Uncharted så skillnaden är markant. När det gäller just klättring m.m. så är kontrollen i Wet oexakt så när tvingats spela om samma sekvens ett par gånger p.g.a. kontrollen så vill man bara dränka sig själv. Det blir självtortyr!

Men för att bli lite optimistisk igen så varierar sig Wet väldigt bra. Det är faktiskt sällan man är uttråkad för utvecklaren har varierat det ordentligt. Det är allt ifrån att du springer, skuttar och skjuter till biljakter, falla ut från flygplan och även ett konstigt läge när Rubi är arg och ser allt i rött. När hon är arg gäller det att göra så många kombinationer som möjligt för att få lite mer bonuspoäng som kan omvandlas till uppgraderingar.

Rubi ser rött!

Grafiken är i ögonfallande och animationerna är mjuka. Hela temat i spelet är 70-tal och det har man verkligen strävat efter i allt. Personligen tycker jag det är den stora behållningen med spelet. Tyvärr är det även lite pinsamma saker för Wet så som att hjul på bilar är fyrkantiga och annat som inte ska höra hemma den här generationen.

Musiken i spelet förtjänar uppmärksamhet för det avspelar 70-talet på ett härligt sätt. Rocken är lite skitig och lagom hetsig och passar därmed spelupplägget bra. Övrig ljudbild är inget märkvärdig, men jag tycker inte den är dålig heller.

Slutligen ska jag racka ned på att man har ett överflöd av qte (Quick time events) som är att man ska trycka på en viss knapp vid ett visst tillfälle. Det här missbrukas och är sååååååååååååååå tråkigt. Det är ta mig tusan något som spelutvecklare måste sluta med om de inte kan designa in dem bra. Den sista bossen ska exempelvis INTE besegras av en massa qte. Det är lika kul som att pilla navelludd för att vara helt ärlig…

Ser ni, spelet innehåller vatten!!!

Så jag rekommenderar inte det här spelet och det var slöseri med tid att spela igenom det. Tur att jag hade hittat det för 50 pix på någon rea för annars hade jag faktiskt varit sur. Det märks faktiskt tydligt att utvecklaren av spelet aldrig fattat vad som gör ett bra spel, så vi får hoppas att man lärt sig till uppföljaren som sägs komma om något år eller två.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Musiken suger mer än väl
  • 70-talsinspirationen
  • Variationen i spelutlägget
Tre minus:
  • Svårstyrd figur ibland
  • Idiotifigur och handling anpassad till 14åringar
  • Missbruk av quick time events
Köpvärd: Förfan nej!
Riktpris: Ta inte emot det!
Kommentar: Hade kanske kunnat bli bra, men nu är det inte det så lägg din tid på något annat.
Publicerat

Ghostbusters: The Video Game [PC]

Hur följer man upp ett åttiotalsfeonomen på bästa sätt? Vanligtvis gör man en Star Trek och fortsätter i samma anda, fast med nya lirare och uppdaterad interiör. Det tyckte nog skaparna av Ghostbusters var en dum idé för de ville nog själv vara i centrum, men eftersom de inte kunde samla det gamla gänger och göra en trea så fick de säkert ett förslag om att göra ett TV-spel.

Who ya gonna call? Ghostbustes!

Världens mest mysko, men svängiga introduktionssång har blivit så pass kult att det blev lite för mycket.

Nu ska vi kolla på trailers!

Spelet handlar om två år efter den senaste filmen, alltså är året 1991. Det var året då jag själv var sex bast, innan minicall hade slagit igenom och Windows 3.11 hade typ släppts. Det här spelet är dessutom den officiella uppföljaren på filmerna, eftersom man inte lyckades få till en tredje film. Det blev mycket lättare att bara spela in lite röster i en studio och låta ett gäng datornördar slänga ihop ett spel och det är ju bättre än inget, eller?

Snygg frilla!

Det handlar om att du som spelare kommer in om den femte ghostbustern. Du kallas “The Rookie” rakt igenom spelet för dina kollegor vill inte bli för fästa vid dig. Du har den fantastiska arbetsuppgiften att pröva nya vapen, så du är alltså de övrigas förbrukningsbara lirare. Härligt, eller hur? Det är det definitivt för du kommer få sammanlagt fyra olika vapen som du kan använda på olika sätt. Dels är det klassiska vapnet från filmerna inkluderat och sedan tre bonusar på det. Ganska fantasilös uppsättning, men det duger.

Korsa inte strålarna!!!

Själva handlingen är alltså att du är den här nya Ghostbustern och så kommer det någon elektrisk tryckvåg som släpper lös en väldig massa spöken. Ni ska fånga in dessa och man märker ganska fort att det är mycket värre än vad man i början hade kunde tro. Du kommer hamna i andra dimensioner, slåss mot Stay Puft Marshmallow Man och så fortsätter det i ca sju timmar.

Ballaste och kletigaste figuren i hela Ghostbusters

När det gäller själva spelet är det lagom. Det är så lagom att jag nästan tror att det är en svensk som designat det. Kontrollen är lagom bra, lite bångstyrig, men lagom. Handlingen, som beskrivits, är lagom bra och replikerna är fyndiga och tilltalande på ungefär samma sätt som i filmerna. Sedan finns humorn där, precis på samma sätt som i filmerna. Om man hade en vev som spottade ut Ghostsbusters när man vevar så skulle jag trott att man bara hade fortsätt veva. Så överraskande är det!

Om vi tittar lite på spelmekaniken

Det som syns i Youtubefilmen ovan är att spelet är i tredjeperson, för att du ska känna dig som att du tittar på ytterligare en rulle. Alla röster, ansikten och liknande känns genuina så det är ett bonuspoäng. Det jag hade önskat mig är lite längre filmsekvenser, lite mer humor i dem och att man hade fått spelet att kännas mer som en film, precis som Uncharted 2 lyckas med.

Lite upprepande bilder FTW!

Så det här spelet kommer jag summera till lagom. Jag kan inte summera det till sämre än lagom, men det är inte knappast bättre. Jag spelade spelet till PC, med Xbox 360-kontroll. Det gick inte att strya speciellt bekvämt med mus och tangentbord. Det sägs att PS3-versionen ska vara några snäpp sämre än de övriga till Xbox 360 och PC. Versionerna till PS2 och Wii är ett annat spel om jag har förstått det hela rätt.

Köp det här på rea, njut sju timmar av Ghostbusters 3 du aldrig fick och gå vidare med ditt liv! Sedan om du kör fast, Who ya gonna call? Inte mig!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Lagom långt
  • Kul med en fortsättning
  • Bra röstskådespelare
Tre minus:
  • Inget speciellt och utmärkande
  • Tråkig fantasi i allt kring spelet
  • Inte tillräcklig filmkänsla
Köpvärd: För vissa
Riktpris: Max 100 SEK
Kommentar: Lite andefattig uppföljare något som borde varit en film och inte ett spel.
Publicerat

The Chronicles of Riddick: Dark Athena [PC]

Det börjar bli lite absurt att skriva om Starbreeze och deras produkter. Jag har ärligt talat skrivit mer om Starbreeze än någon annan gjort innan mig. Jag är uppe i säkerligen 50-60 A4:an där jag skrivit allt från aktieanalyser till spelrecensioner. Att då skriva om det senaste spelet som de släppt blir ganska tjatigt, men jag lyckas säkert dra lite dåliga skämt även denna gång!

“In the dark, is where I shine”, oj vad man bara väntar sig en svordom på slutet… Undra vilken svordom som hade passat den stenhårda Richard B. Riddick… Det är intressant att trots filmer och spel så har jag inte hört honom dra en enda svordom. Han är lika lugn som Eek-a-Mouses fans måste varit på Uppsalas reggaefestival. Coolheten i Riddick ska istället vara hans Christan-Bale-Batman-liknande röst och kommentarer som går ut på att livet inte är värt att leva. Det är ärligt talat inte speciellt ballt, men va fan, det är här avancerad bakfylleaction.

Klassisk bild för Dark Athena

Jag har redan skrivit om första Riddickliret för något år sedan. Jag spelade faktiskt igenom det på samma dator som jag spelade på den här nyversionen av det gamla spelet. Nu ska väl sägas att datorn köptes i slutet av 2007 och jag spelade Riddick under 2008. Alltså spelade jag det första spelet ganska sent. Sedan dess har dock den här datorn blivit så pass gammal att kartongen säger att det inte är speciellt bra på min maskin…

Efter att Starbreeze hade gjort The Darkness fick man chansen att göra en remake av sitt första spel som blivit riktigt kritikerhyllat och då släppa det till den “nya generationen” konsoler. Innan hade man bara släppt det till gamla Xbox och därefter en lite längre version till PC. Tiden på det nya Riddick gick och projektet utökades till att bli en separat del och en remake av det gamla spelet.

Gå inte mot något som har dubbelt så många knivar!

Så, 2009 släppte man spelet men med en ny förläggare än tidigare tänkt, sämre marknadsföringsbudget och ett spel som enligt många kritiker inte längre glimmade som det en gång hade gjort. Jag håller inte riktigt med, men de kritikerna har en poäng som är värd att lyfta. Man gjorde nämligen ett ordentligt fel, men vi börjar från början.

Spelet innehåller det gamla spelet, alltså en remake. Dess spelmekanik är trogen originalet och håller än idag hög klass, även om själva slagsmålsbiten känns förlegad efter t.ex. Mirror’s Edge. Storyn är dock “tight”, grafiken “upphottad” och ljudet lika “creapy” som det ska vara (och nu ska jag sluta med svengelska). Spelet känns inte längre som 9/10 som det var när det kom första gången, utan mer 7 av 10. Du läsa den gamla recensionen om du vill veta mer om det gamla spelet.

Sedan för att motivera alla gamla som spelade det första spelet så slängde man in en ny del. Den kallas precis som namnet spelet för Dark Athena. Det här är alltså biten man konstant byggt ut under ett tag. Det är tyvärr riktigt oinspirerat största delen av tiden. Det känns mindre, inte lika spännande och dessutom är läppsynken inte synkad. Jag tror inte min dator laggar till den milda grad att det känns som en Cillit Bang-reklam.

Konstiga vatteneffekter... tycker jag!

Spelet gick att spela på datorn men på låga inställningar vilket gjorde att grafiken blev sämre än i ettan (!) och jämför jag med det nya Batman-spelet jag lirar just nu på PC:n är det som natt och dag. Faktum är tyvärr att Batman-spelet är i en helt annan nivå än det här spelet och det släpptes några månader senare. Det enda Riddick slår Batman på är att Riddick är några kilo häftigare än Batman som känns relativt sömnig.

Sedan kan jag ju även slänga in lite vad Dark Athena handlar om. Du är Riddick och har precis tagit ditt arsle ut från Butcher Bay. Du ligger i någon dvala när skeppet färdas genom rymden, men så vaknar du lägligt till att skeppet kapas av ett slavskepp. Gissa vad du nu ska göra, jo ta dig härifrån.

Så här snyggt var det inte för mig!

Så summan av det hela är att man inte borde byggt upp originalspelet med ett multiplayerläge som ingen använder och ett tilläggskapitel som är lika intetsägande som Tilde de Paulas privatliv. Man borde utvecklat den första härligheten, finputsat det till absurdum, förbättrat spelkontrollen och gjort spelet buggfritt för det hänger sig till och från. Det gjorde man inte och därför blev det inte ett nytt 9/10-spel.

Du ska bara spela det här spelet om du lirat det första spelet och känner ett sug efter mer Riddick, för annars kan du bara låta det passera. Har du inte spelat Escape from Butcher bay och faktiskt är lite sugen så kan du även glutta lite på det. Annars är det här faktiskt ganska svalt, tyvärr.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Röstskådespeleriet är suveränt
  • Butcher Bay-spelet
  • Att man lagt till en chiptune i sluttexterna till Dark Athena…
Tre minus:
  • Läppsynkningen är illa
  • Krävande systemkrav emot prestation på PC
  • Buggit
Köpvärt: Tveksamt
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Känner du suget efter ett smygar-FPS och inte spelat Escape from Butcher Bay är det värt att glutta på. Annars kan du skippa det!