Tokyo Vice av Jake Adelstein

Som jag skrev i inlägget om Japans Historia, studerade jag vad som hette Japanskt basår. Nu är det över 15 år sedan och de kunskaper jag fick börjar så sakteliga försvinna (ärligt talat är nog 95 % borta…). Tokyo Vice kom ut 2009 och utspelar sig från 1993 till ca 2005. Alltså är mina kunskaper om japansk politik, kultur och samhälle riktigt aktuella för vad som utspelas i boken. Jag är än idag intresserad av Japan, men inser att det är ganska lite som egentligen lockar. Vad som har fångat mitt Japa-intresse under det senaste året är att spela flera av spelen i Yakuza-serien och när inspirationen blev total fick jag för mig att läsa en bok om dem.

Handlingen är författarens Jakes liv (står att han mest bytt ut länder och namn för att skydda personer, så med andra ord förhoppningsvis relativ sann berättelse) och börjar när han studerade på ett bra universitet i Tokyo. Efter studierna lyckades han med konststycket att efter studierna, klara av en stor uppsättning arbetsintervjuer och arbetstester och bli journalist. Det som gjorde det än mer imponerande var att han inte skrev på engelska, utan han skrev på japanska för den japanska tidningen. Arbetet som journalist var dessutom att täcka den japanska polisens arbete.

Om man inte kan japansk historia och kultur vet man inte heller om japaners synsätt kring utlänningar. Om man är utlänningen och då inte turist samt kan japanska känner man sig ofta nedvärderad. Det är inte säkert att du får gå på alla restauranger, nattklubbar och så vidare. Dessutom är en vanlig fråga när man ska åka hem, fast man har ett liv där. Att då få jobbet att skriva i en japansk tidning är extremt sällsynt.

‘To not know and to ask a question is a moment of embarrassment; to not know and not ask is a lifetime of shame.’

Sida 343

Boken, som är lättläst och på ca 350 sidor, börjar med att beskriva hur han klarade av jobbet och därefter lärde sig hur det gick till att få nyheter. Det är ett ganska korrupt system, minst sagt. Själva skrivandet gjordes på kvällarna och skickades in till en redigerare som fixade till språket och anpassade det till vad som ansågs lämpligt att skriva. En annan iakttagelse var journalisternas namn inte skrevs ut eller bylines och man byggde därigenom inte upp personligheter så som vi är vara med i Sverige.

The Japanese believe there’s a right way to live, to love, to induce female orgasm, to chop off your pinkie, to take off your shoes, to swing a bat, to write an article about homicide, to die – even to kill yourself There’s a right way – a perfect way – to do everything.

Sida 68

Efter några år började Jake få skriva om brott i Roppongi och liknande områden i Tokyo i stället för utanför Tokyo, vilket gjorde att han fick grövre brott att täcka. Han började skapa sig ett nätverk i den här miljön och blev vän med några informanter. Det här gör att han gräver sig ned i en prostitutionshärva som leder till de största maffiabossarna.

Vad jag fick ut av boken var huvudsakligen nya kunskaper om hur vissa lite udda företeelser som t.ex. soapland uppstod. Det hette turiko (turkish) p.g.a. turkiska bad, men det tog en turk upp på diplomatnivå och fick japanerna att byta namn. Då ville man ha ett lite mer fräscht namn och det blev soapland. Förhoppningsvis kommer förlegade saker som hostessbarer och soapland försvinna med tiden då lite fräschare värderingar i det japanska samhället tar fart.

Ska man då läsa den här boken? Om du är intresserad av japanskt samhälle och ovanligheter har du något att hämta här, men för gemeneman är det här helt onödigt att lägga någon tid på. Det sägs komma en TV-serie som spelas in av HBO och jag får väl kolla om den någonsin släpps. I det blir fallet kommer jag ha mycket låga förväntningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.