Kategori: Game Boy Advance

Ibland har recensenter rätt och ibland har de helt fel. Plattformsliret Yoshi’s Island är precis den sortens spel som recensenter älskar, men som i grunden är ett typiskt tråkigt spel. Hur kan det komma sig att ett Mario-spel är tråkigt – jo enkelt, det saknar fart och kontrollen är sladdrig…

Spelet har en handling, vilket jag faktiskt inte hade en aning om. Jag hade bara kollat betyget och hört min vän Kennys hyllningar om SNES-versionen. Historien är om bröderna Luigi och Mario som bebisar. Luigi är bortrövad och nu ska Mario rädda honom genom en massa dinosauriers hjälp. Dessa dinosaurier kallas för Yoshi, typ.

Som jag nämnde så fanns en SNES-version som jag inte upplevde för jag spelade Sonic på min Mega Drive. Yoshi’s Island till SNES är dock en av de stora klassikerna från den tiden och främst för att grafiken var så snygg och faktum är att den är fortfarande riktigt snygg. Det är egentligen enda behållningen av spelet i mina ögon.

Banorna är väldigt linjära, enkla utmaningar och faktiskt bara tråkiga. Man orkar helt enkelt inte med dem efter halva spelet (där stannade jag). Ljudet är monotomt och väldigt tråkigt och slutligen har vi en kontroll som inte är helt klockren. Jag tycker Yoshi är dum i huvudet i flera fall och man vill egentligen bara hoppa in i spelet och oskadliggöra Yoshi. Frågan är bara hur man gör det på bästa sätt.

Sedan hur svårt spelet är kan man se på två sätt. Ett sätt är som Kenny och det andra är som jag. Jag hatar bitar där man ska samla saker upp till en viss nivå. I det här spelet är det blommor, mynt och lite annat trams så att man når poängen 100. Ifall man bara vill komma vidare sakta men säkert som jag gjorde, får man ca 80 poäng i snitt och hur dessutom hur många extraliv som helst. Hade över 80 när jag slutade spela efter halva spelet. Kenny som däremot älskar att utmana sina bröder på att få 100 på alla banor, tycker det är svårt att få 100 och att det är behållningen i spelet. Om du tycker som jag skall du akta dig från den här snygga surdegen, men om du tycker som Kenny ska du köpa den här charmiga läckerbiten.

När det gäller kontrollen anser Kenny inte att det är några problem på SNES, men då vi inte provat båda varianterna så kan vi inte bedöma det hela. Nej, nu ska jag spela ett till Castlevania-spel till så jag får lite bra plattformsaction istället för nintendogull.

Uppdatering: Kenny har testat GBA-versionen i fem minuter och anser att Yoshi inte riktigt hoppar på samma sätt, men skillnanden går tydligen att förbise.

Recensioner har hyllat det här plattformsactionspelet. Naturligtvis gjorde hyllningarna mig sugen på att spela genom det själv och recensionerna har faktiskt rätt. Det här är bra grejer och det vittnar även spelets begagnatpris om. Spelet handlar om någon figur som inte riktigt vet varför han är framför en stor borg, men genom lite fighting så ska han in i det och besegra ondskan – ungefär. Mitt i den här enorma borgen finns lite människor som blir polare till honom. Att han blir kompis med någon som säljer vapen till honom för pengar som han hittar genom att slå sönder lyktor, är ett tecken på att snubben har enormt dåligt omdöme.

Spelet går alltså ut på att man ska styra gubben genom borgen, som är i plattformsperspektiv och slakta fiender som är olika svåra och ibland är det några bossar. Själva gubben är lättstyrd och mjuk i rörelserna. Han känns inte seg i svängarna och själva plattformshoppandet flyter på. Actionbiten är också intensiv och mysig (om det nu går att använda för att slakta konstiga fiender som Dracula tagit fram) och med funktioner som att utrusta med en magi/specialvapen och svärd så får man en ordentlig variation huggande. Det uppskattas och det är grunden i detta spel.

Grafiken i sin tur är nog det maximala man kan pressa ur en Gameboy Advance, utan att det ska hacka. Det flyter, snygga effekter samt varierande bossar. Nu var jag dock lite feg och spelade genom spelet på normal på ungefär nio timmar (personen som hade spelet innan mig hade spelat genom det på 5!). Då har jag inte brytt mig om en annan bit som finns med i spelet, nämligen ett insamlingsmoment. Man kan samla in fienders själar och genom det får man reda på mer om dem. Detta gör att personen som har ork att leta upp allt, har ett litet extra nöje. Själv orkade jag inte bry mig om det då jag var lagom nöjd och sugen på nästa spel efter nio timmar.

Dock har jag sparat det bästa tillsist, nämligen musiken. Den är riktigt bra, varierande och gosig. Den ger en bra atmosfär till spelet och ett ytterligare djup. Om man ska ta upp några negativa saker är det sparpunkterna. Jag spelar på pendeltåget och kan inte alltid spela hela sträckan, utan måste avbryta för att jag inte hittat en sparpunkt i världen. Det är mest frustrerande och sedan tycker jag svårighetsgraden normal var för lätt för att vara normal.

I övrigt så kommer jag inte att spela om spelet, men jag är inte ledsen över de 311 kronorna jag köpte spelet för. Det var kanske i mesta laget för det, men hittar man det för under 300 kr är det ett fynd i mina ögon. Bäst av allt är nog faktiskt att låna det av en vän och spela genom det hela. Man kommer inte att ångra sig då.

Jag fick för mig att varva läsningen på pendeltåget till och från jobbet med lite Game Boy Advance. Ett spel som jag då fyndade på Tradera för 100kr var Mario & Luigi: Superstar Saga. Flertalet recensioner berömmer det och jag tänkte att det här förhoppningsvis ska vara något som är rätt lagom för mig.

Det första man märker i det här rollspelet är Nintendo-humorn och även om jag var en Segagrabb (jag spelade inte igenom Super Mario World m.m.) när jag växte upp så förstår jag humorn och jag tror den är ganska universell. Men efter ett tag försvinner humorn från agendan och det är relativt tjatiga uppdrag istället man behöver göra.

Historien spelet handlar om är faktiskt värdelös och inte ett dugg engagerande. Prinsessan Peachs röst som blivit stulen och för det ska Mario och Luigi åka över till Bean Bean Kingdom och hämta hem den. Ut på det verkar det bli en liten dokusåpa och allt rör ihop sig. Originellt tänkt!

Frågan oundvikligen kommer upp är målgruppen. Det känns inte som att det är vuxna eller ungdomar man velat rikta in spelet till, men barn förstår nog inte humorn, eller i vart fall inte all humor. Alla pussel som finns i spelet är dessutom riktigt korkade. Har man inte kläckt dem på 30 sekunder är det något fel och då är det oftast grafiken som är problemet. Man inte ser vad man ska göra helt enkelt. För att fortsätta racka ner på spelet så kan jag avslöja att hela spelet är väldigt linjärt. De säger var man ska gå och vad man ska göra. Något spelet dock ska ha beröm för är det riktigt bra stridssystemet. Det är välbalanserat, men tyvärr är alla fiender lite väl lätta och det gäller allt i spelet. Grafiken är riktigt mysig och jag trivs in miljön. Ljudslingorna är bra, om än något tjatiga ibland och rösterna som kommer ibland är nog bara tio olika ljudklipp.

Fast recensionen är ganska negativ var det överlag helt behagliga 24 timmars speltid, men det är inget jag kommer röra igen och 100kr känns som ganska lagom för spelet. Hade spelet inte varit så upprepande och enkelspårigt hade jag varit lite sugen på uppföljaren till Nintendo DS. Det finns bättre rollspel (ZELDA!) men det finns få spel med lika stor portion humor.