Flow, eller flOw som de av någon anledning kallar det är ett lite mysko spel från 2006. Du är en organism som ska äta dig större och större. Ni kan se mer på trailen nedan istället för att jag ska försöka förklara ett fritt pac-man.
Spelets grafik och ljud är trevliga och det blippar till fint på TV:n, men det här spelet är verkligen inget som får mig att spinna igång. Det finns nämligen ett stort problem och det är kontrollen.
Spelet styrs genom att att vicka kontrollen fram och bak, samt åt sidorna. Det är oprecist, rörigt och inte alls speciellt skoj. Man irriterar sig något kopiöst på kontrollen och den enda svårigheten med spelet är kontrollen.
Spelet var det första som utvecklaren Thatgamecompany gjorde och deras andra spel har blivit hyllade. Flower finns ett annat spel som heter och det har jag skrivit om tidigare. Det här är dock mer frustrerande än vad Flower var, vilket är anledningen till att jag inte tyckte det var kul.
Spelet är kort, men jag slutade spela efter en timme. Då hade jag givit spelet den tid som det förtjänade och jag gillade det inte. Så för att bespara dig tid så kan du sluta läsa recensionen och undvika att spela spelet.
Det var inte igår som jag skrev om TV-spel, men nu kände jag för det igen! Brothers: A Tale of Two Sons är ett spel som utvecklades av Starbreeze när de försökte hitta något annat än AAA-spel. Det var för att de inte kunde överleva annars. Man tog in Josef Fares, då filmregissören, men nu utvecklar han mest spel. Han fick det här att bli riktigt bra!
Brothers handlar om två syskon som har en bortgången mor. En dag blir deras pappa sjuk och en läkare/medicinman säger åt dem att hämta något läkemedel i mitten av ingenstans. Nu ska bröderna ut och hitta detta och du ska styra dit dem.
Det är lite intressant styrning. Du använder thumb-sticksen för att styra vardera brorsa och L2- & R2-triggersknapparna. Det är allt, men ändå helt okej styrning. Jag svor nog aldrig över styrningen i spelet och var med andra ord riktigt nöjd med den.
Men eftersom kontrollen och spelet är lätt, är det storyn som är huvudanledningen att spela spelet. Grafiken är bra, men du kommer aldrig få någon överraskning och ljuddesignen är stämningsfull och passar väl in. Spelet är dessutom väl anpassat för stressade små-barnföräldrar och efter läggning av barn vid åtta så är du klar med spelet innan midnatt. Jackpott!
Ska vi prata lite tråkigheter med spelet är pusselbitarna löjligt lätta och du känner aldrig en utmaning i spelet. Sedan laggar grafiken lite, fast det inte ser avancerat ut och språket i spelet är väldigt fånigt.
Sammanfattning
Tre plus:
Bra story som berör
Styrningen är annorlunda men fungerar väl
Enkelt och du är snabbt klar med det utan att storyn blir lidande
Ni kanske kommer ihåg att jag skrivit om föregångarna (Ettan/Tvåan)? Självklart har jag även spelat igenom den senare och tredje delen i den här spelserien. Det är inte så mycket nytt att berätta om det här spelet. Speciellt inte ifall du har spelat igenom tvåan (och det skrev jag ju att du skulle göra), men jag ska göra mitt bästa för att fylla upp ett par stycken till. Dock kommer det mesta vara jämförelser med AC2, för det här spelet är dess direkta uppföljare.
Ska jag var ärlig fick jag läsa mina två gamla inlägg för att minnas vad jag hade skrivit om det och bara för att jag ska ha lite att skriva så kan vi repetera. Du spelar som playboysnubbe (se det som en stekare på 1500-talet) Enzio som har en förkärlek till att spöa skiten ur folk och förföra kvinnor. Enzio hade lite otur och fick sin pappa mördad i tvåan och blev på köpet värvad av en sekt kallad lönnmördarna.
Efter del två i “Ass-creed”-serien så var allt frid och fröjd på torpet för Enzio, men naturligtvis skulle de dumma tempelriddarna komma och spöa skiten ur lönnmördarna ännu en gång. Enzio tar då resterna av sitt pick och pack och knallar ned till Rom. Där tänkte han starta om på nytt och bli jättestor och jättestark.
Det som är kul (och nytt) den här gången är att du efter halva spelet får tillgång till lönnmördarpolare som du kan träna upp och skicka på uppdrag. De här gör att du kan mörda utan att behöva slåss och det som är helt dunderhonungsbra med det är att tempot i spelet ökar. Det här är ett öppet land-spel och i t.ex. Red Dead Redemption så dukar tempot under och det känns som att du skalar potatis istället för att äta klyftpotatis. Ass Creed Brotherhood lyckas däremot hålla uppe tempot och jag kunde verkligen inte slita mig eller känna mig mätt.
Här kommer hans maskerad!
Mycket av irritationsbitarna från tidigare spel är dessutom borttagna, spelet är ännu mer finslipat och framstår i mitt tycke som helt briljant! Nu ska det väl tilläggas att jag börjar bli less på början av 1500-talets Italien och att de hobbybryter på italienska (med lite svordomar). Ubisoft måste byta miljöer till nästa spel, men för sjuttsingen vilken omgång glädje jag fick av det här spelet.
Så, nu har jag varit lyrisk i några stycken. Det här är dock ett riktigt bra spel. Jag måste rekommendera dig att plöja föregångarna (gör det med några månader emellan dem dock!) och kom sedan till den här läckerbiten. Det här är det bästa spelet i serien och det är inget dåligt betyg!
Sammanfattning
Tre plus:
Tempot
Historien
Stämningen
Tre minus:
Hobbyitalienskan
Lite nytt snart, eller hur Ubi?
Lite tunt med saker att göra när spelet var klart
Köpvärd:
Självklart
Riktpris:
250 SEK
Kommentar:
Mamma mia! Hobbyitaliensk casanova i ett fantastiskt spel!
Ibland så känner man för spel som hade kunnat tituleras som bakfylleaction. Konstigt egentligen för det är inget som är av kvalité utan det är snarare sunkigt. Det är så sunkigt att man egentligen inte borde lägga ned tid på det. Det är till och med så sunkigt att man inte borde lägga pengar på det. Varför ska man ens spela dem? Jo, för att man gör det med en vän och snackar skit medan mellansekvenserna innehåller en explosion!
Vad det här spelet går ut på helt säkert vet jag inte. Jag orkade inte bry mig för det var så horribelt dåligt i början, men det verkade vara två yrkesmördare som heter Rios och Salem. Dessa på maskbärande macholallare är i Shanghai när helvetes bryter loss och bokstavligt talat allt bara sprängs runt dem. Nu ska de ta en liten väg för att komma hem. Ni hör själva att filmen Commando med Arnold har mer manus än det här!
Jag har inte spelat något spel i co-op (det innebär att man spelar tillsammans och inte i Coopbutiken) tidigare. Du kan spela över PSN (det hackade nätverket Sony har) eller via splitscreen. Det första nämna fungerar OK, även om röstkommunikationen laggade när allt laddade så det fick bli Skype istället. Splitscreen var också OK, även om det du såg var väldigt litet på TV:n som ändå är 40”.
Maska inte, kompis!
Själva spelupplägget går ut på att man i blandat förstaperson och tredjeperson-perspektiv ska skjuta ned en massa fiender. Dessa följer och jagar den som pangar på dem mest eller har ett vapen som låter mycket. Då kan den andra skjuta ned dem med lite finess. Det fungerar bra och är riktigt kul, fast inte när man spelar ensam. Då är det här spelet jättetråkigt.
Så för att summera det här (tänkte bruka mer tid på det) så kan man säga att det är spelvärt med en vän, om man förväntar sig något sunkigt. Förväntar man sig hög kvalité ala Uncharted är man lika rökt som smaken i Liquid Smoke-sås. Är man ensam så ska man alltså inte lägga ned en minut till på att läsa om spelet.
Sammanfattning
Tre plus:
Kul med en vän
Hygglig och underhållande AI
Explosioner
Tre minus:
Korkad handling
Tekniskt för coop är det inte helt 100
Lite väl varierande svårighetsgrad
Köpvärd:
Om det är rea och rea.
Riktpris:
70 SEK
Kommentar:
Köp två ex och ge ett till polaren. Då är det här OK!
Som liten fick jag Castle of Illusion som ett av de första spelen till Mega Drive och därefter införskaffades World of Illusion, vilket var helt fantastiskt! Inte så många år senare slutade Capcom och Sega göra Disneyspel och det gick utför… fort… och de har därefter varit mer av rejäla magplask.
Jag brukar gilla plattformsspel. Conker’s Bad Fur Day, Daxter och så vidare är spel jag verkligen gillar. Det sitter säkert i från att man spelade Mega Drive, även om de nu för tiden är i 3D. Epic Mickey är dessutom skapat av en maestro som skapade Thief, Ultima och Wing Commander. Warren Spector som han heter, så hur kan denne man inte lyckas med Musse Pigg?
Här är skämtet om att Musse sprutar... förlåt... det var lågt och barnförbjudet.
Det här spelet är alltså ett plattformsspel, om det inte framgått mellan raderna och du är Musse Pigg. Han har lyckats hälla ut thinner över ett magiskt land där alla gamla pensionerade Disneyfigurer hamnat. Shit pommes, det blir hög tid att dra ut penseln med färg och rädda denna magiska plats.
Försök till att göra om dem till en gröngöling
Det här spelet är släppt på Wii och där är ett problem för man saknar två analoga spakar (PSP har samma handikapp!). Det är verkligen inte spelets fel för det gör allt det kan för att fixa kameran (fast jag har inte spelat Mario Galaxy så jag saknar något vettigt att jämföra med). Det är dock ganska få gånger efter någon timme in som jag svär högt över kontrollen. Den är dock lite lätt bökig igenom hela spelet och jag hade inte velat ta den med på en dejt om ni förstår.
Spelet är sedan så in i helskottas vackert för att vara på Wii. Det är så perfekt när man kollar det grafiska och det känns inte laggigt eller som ett Wii-spel. Det hade nästan kunnat vara ett fult PS3-spel, faktiskt. Sedan har man packat den här vackra ytan med ordentligt många Disneyreferenser och det är det man verkligen uppskattar i spelet.
Jag kallar den här bilden för "Blåbär"
Den egentligt stora svagheten med spelet är tempot. Du förflyttas aldrig per automatik någon gång och det är ohyggligt irriterande transportsträckor. Det gör att man måste spela om samma sak många gånger och allt tappar det alla bra spel har, tempo. Sedan har man inte varierat det bra nog utan många av uppdragen är “gör samma sak fyra gånger men varje gång är det lite svårare”, vilket är lika kul som att pilla navelludd när det är slut på ludd.
Generellt kan jag rekommendera det här spelet om du gillar Disneys värld eller om du gillar plattformsspel. Svårighetsgraden är det egentligen för låg för mig, men det är för svårt för en tioåring. Det tog ändå 14-15 timmar att klara av för det finns en hel del att pyssla med. Kontrollen är dock det som gör det riktigt bökigt och det som hindrar en vettig och jämn svårighetsgrad. Tack då för Disneykänslan som slutligen blir den stora och riktiga behållning och anledningen till att jag ändå rekommenderar spelet.
Sammanfattning
Tre plus:
Stämningen
Historien
Grafiken
Tre minus:
Kontrollen
Upprepningar i spelmomenten
För långt
Köpvärd:
För vissa
Riktpris:
200-300 SEK
Kommentar:
Disneymagi i snyggt 3D-plattformsspelsfodral som rekommenderas fast innehållet var tempofattigt och bångstyrigt.
