TaggPlaystation 3

Wet (PS3)

Hur kommer det sig att man sätter en Lara Craft-kopia på ett omslag av ett spel som heter Wet? Spelet innehåller för sjutton inte ens vatten… Eller jo, lite, men Rubi, som kvinnan på omslaget heter kan inte simma. Det blir otroligt patetiskt och upplägget luktar kalkon, eller hur?

Jag hade tänkt klanka ned ordentligt på det här spelet så vi börjar med hur man tänkte när man gjorde en huvudkaraktär som bor ute i öknen (spelet heter fortfarande Wet) i Texas där hon har en skjutbana som inte liknar mycket annat. Hon är dessutom klart undernärd, men akrobatisk utan dess like. Så vem relaterar till henne? Jo, jag tror målgruppen är 14åriga pojkar, men dessa betalar inte för spel. De piratkopierar… Inte undra på att det här blev en flopp.

I'm freeeeeeeeee, I'm freeeeeee falling...

Om vi nu lämnar idiotin med en omänsklig figur (de borde gjort en normal och cool tjej istället), och pratar vad den här soppan då handlar om… Rubi är en yrkesmördarinna som tjänar kosing på att döda och baxa grejer. Hon råkar få ett uppdrag som gör att hon hamnar ute på djupt vatten (älskar Wet-referenser) och nu ska hon få tillbaka sitt liv genom att döda varenda kotte.

Om man tittar på spelupplägget:

Vi ser i klippet ovan hur väldigt likt det är Strangehold och faktum är att det är samma typ av spel. Skillnaden är dock att Stranglehold kan du skjuta sönder allt och här kan du inte det. Snacka om att krossa drömmar. Dessutom är det slow motion så fort du börjar skjuta. Det är väl helt okej, även om jag tycker Stranglehold gjorde det roligare med att man var tvungen att hushålla lite med den förmågan.

En riktig glidare!

Det som skiljer ordentligt mellan Wet och Stranglehold är kontrollen. Strangehold fungerade bra, fast Wet försöker göra lite Uncharted-klättring och faktiskt efterlikna det spelet en hel del också. Tyvärr är det här i en helt annan (lägre) division. Det känns en konsolgeneration äldre än Uncharted så skillnaden är markant. När det gäller just klättring m.m. så är kontrollen i Wet oexakt så när tvingats spela om samma sekvens ett par gånger p.g.a. kontrollen så vill man bara dränka sig själv. Det blir självtortyr!

Men för att bli lite optimistisk igen så varierar sig Wet väldigt bra. Det är faktiskt sällan man är uttråkad för utvecklaren har varierat det ordentligt. Det är allt ifrån att du springer, skuttar och skjuter till biljakter, falla ut från flygplan och även ett konstigt läge när Rubi är arg och ser allt i rött. När hon är arg gäller det att göra så många kombinationer som möjligt för att få lite mer bonuspoäng som kan omvandlas till uppgraderingar.

Rubi ser rött!

Grafiken är i ögonfallande och animationerna är mjuka. Hela temat i spelet är 70-tal och det har man verkligen strävat efter i allt. Personligen tycker jag det är den stora behållningen med spelet. Tyvärr är det även lite pinsamma saker för Wet så som att hjul på bilar är fyrkantiga och annat som inte ska höra hemma den här generationen.

Musiken i spelet förtjänar uppmärksamhet för det avspelar 70-talet på ett härligt sätt. Rocken är lite skitig och lagom hetsig och passar därmed spelupplägget bra. Övrig ljudbild är inget märkvärdig, men jag tycker inte den är dålig heller.

Slutligen ska jag racka ned på att man har ett överflöd av qte (Quick time events) som är att man ska trycka på en viss knapp vid ett visst tillfälle. Det här missbrukas och är sååååååååååååååå tråkigt. Det är ta mig tusan något som spelutvecklare måste sluta med om de inte kan designa in dem bra. Den sista bossen ska exempelvis INTE besegras av en massa qte. Det är lika kul som att pilla navelludd för att vara helt ärlig…

Ser ni, spelet innehåller vatten!!!

Så jag rekommenderar inte det här spelet och det var slöseri med tid att spela igenom det. Tur att jag hade hittat det för 50 pix på någon rea för annars hade jag faktiskt varit sur. Det märks faktiskt tydligt att utvecklaren av spelet aldrig fattat vad som gör ett bra spel, så vi får hoppas att man lärt sig till uppföljaren som sägs komma om något år eller två.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Musiken suger mer än väl
  • 70-talsinspirationen
  • Variationen i spelutlägget
Tre minus:
  • Svårstyrd figur ibland
  • Idiotifigur och handling anpassad till 14åringar
  • Missbruk av quick time events
Köpvärd: Förfan nej!
Riktpris: Ta inte emot det!
Kommentar: Hade kanske kunnat bli bra, men nu är det inte det så lägg din tid på något annat.

Ghostbusters: The Video Game [PC]

Hur följer man upp ett åttiotalsfeonomen på bästa sätt? Vanligtvis gör man en Star Trek och fortsätter i samma anda, fast med nya lirare och uppdaterad interiör. Det tyckte nog skaparna av Ghostbusters var en dum idé för de ville nog själv vara i centrum, men eftersom de inte kunde samla det gamla gänger och göra en trea så fick de säkert ett förslag om att göra ett TV-spel.

Who ya gonna call? Ghostbustes!

Världens mest mysko, men svängiga introduktionssång har blivit så pass kult att det blev lite för mycket.

Nu ska vi kolla på trailers!

Spelet handlar om två år efter den senaste filmen, alltså är året 1991. Det var året då jag själv var sex bast, innan minicall hade slagit igenom och Windows 3.11 hade typ släppts. Det här spelet är dessutom den officiella uppföljaren på filmerna, eftersom man inte lyckades få till en tredje film. Det blev mycket lättare att bara spela in lite röster i en studio och låta ett gäng datornördar slänga ihop ett spel och det är ju bättre än inget, eller?

Snygg frilla!

Det handlar om att du som spelare kommer in om den femte ghostbustern. Du kallas “The Rookie” rakt igenom spelet för dina kollegor vill inte bli för fästa vid dig. Du har den fantastiska arbetsuppgiften att pröva nya vapen, så du är alltså de övrigas förbrukningsbara lirare. Härligt, eller hur? Det är det definitivt för du kommer få sammanlagt fyra olika vapen som du kan använda på olika sätt. Dels är det klassiska vapnet från filmerna inkluderat och sedan tre bonusar på det. Ganska fantasilös uppsättning, men det duger.

Korsa inte strålarna!!!

Själva handlingen är alltså att du är den här nya Ghostbustern och så kommer det någon elektrisk tryckvåg som släpper lös en väldig massa spöken. Ni ska fånga in dessa och man märker ganska fort att det är mycket värre än vad man i början hade kunde tro. Du kommer hamna i andra dimensioner, slåss mot Stay Puft Marshmallow Man och så fortsätter det i ca sju timmar.

Ballaste och kletigaste figuren i hela Ghostbusters

När det gäller själva spelet är det lagom. Det är så lagom att jag nästan tror att det är en svensk som designat det. Kontrollen är lagom bra, lite bångstyrig, men lagom. Handlingen, som beskrivits, är lagom bra och replikerna är fyndiga och tilltalande på ungefär samma sätt som i filmerna. Sedan finns humorn där, precis på samma sätt som i filmerna. Om man hade en vev som spottade ut Ghostsbusters när man vevar så skulle jag trott att man bara hade fortsätt veva. Så överraskande är det!

Om vi tittar lite på spelmekaniken

Det som syns i Youtubefilmen ovan är att spelet är i tredjeperson, för att du ska känna dig som att du tittar på ytterligare en rulle. Alla röster, ansikten och liknande känns genuina så det är ett bonuspoäng. Det jag hade önskat mig är lite längre filmsekvenser, lite mer humor i dem och att man hade fått spelet att kännas mer som en film, precis som Uncharted 2 lyckas med.

Lite upprepande bilder FTW!

Så det här spelet kommer jag summera till lagom. Jag kan inte summera det till sämre än lagom, men det är inte knappast bättre. Jag spelade spelet till PC, med Xbox 360-kontroll. Det gick inte att strya speciellt bekvämt med mus och tangentbord. Det sägs att PS3-versionen ska vara några snäpp sämre än de övriga till Xbox 360 och PC. Versionerna till PS2 och Wii är ett annat spel om jag har förstått det hela rätt.

Köp det här på rea, njut sju timmar av Ghostbusters 3 du aldrig fick och gå vidare med ditt liv! Sedan om du kör fast, Who ya gonna call? Inte mig!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Lagom långt
  • Kul med en fortsättning
  • Bra röstskådespelare
Tre minus:
  • Inget speciellt och utmärkande
  • Tråkig fantasi i allt kring spelet
  • Inte tillräcklig filmkänsla
Köpvärd: För vissa
Riktpris: Max 100 SEK
Kommentar: Lite andefattig uppföljare något som borde varit en film och inte ett spel.

Prince of Persia [PS3]

Omslagsbild till Prince of Persia

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla ”one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...p?

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på ”quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Upp och ner, ner och upp finns en prins i slottets topp. Å en mus, svär och tuggar snus...

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Grafiken
  • Spelkänslan
  • Slapstick-humorn
Tre minus:
  • Ingen utmaning
  • Upprepande
  • För långt och sa jag upprepande?
Köpvärd: Låna det av en stackare som betalade fullpris.
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Äventyr utan utmaning, men med snygg grafik och okej handling.

Stranglehold [PS3/PC]

Sedan gymnasiet har jag varit intresserad av film från Hongkong. Jackie Chan var egentligen den första som skapade ett intresse, men ganska snabbt gick det utför och då fastnade jag i genren ”gun play”. Regissörkungen i Hongkong inom detta område heter John Woo och i bagaget har han mängder av filmer som bara går ut på att de skjuter på varandra. Kronjuvelerna han har gjort i USA är ”Mission Impossible 2” och ”Face Off”. I Hongkong är dels ”The Killer” samt huvudobjektet i den här recensionen, ”Hardboild”.

Vi börjar med en härlig trailer till Hardboild:

Om ni nu såg trailern fattar ni att det är en polis som ska hämnas och det är enorma mängder pangpang. Jag hade faktiskt inte tänkt ta upp det mycket mer än så, för jag tycker du ska se den och bli överraskad! Anledningen till att jag då tog upp den här filmen är för att spelet Stranglehold bygger vidare på den här filmen och special edition av spelet i USA inkluderade även filmen!

Trailer tilll spelet är följande härlighet:

Det här spelet kom under slutet av 2007 och var bland spelhuset Midways sista spel innan man tog ner skylten. Det bör dock inte förvåna någon för det är konstigt att man tyckte att det finns en tillräckligt stor marknad för ett spel som är baserat på en Hongkongfilm från 1992, även om det är en av Hongkongs mest kända filmer.

Det Midway har gjort är att man kokat ihop en följdhistoria som bygger på att huvudpersonen Tequila (Chow Yun-Fat) ska rädda sin dotter som han har med en kvinna som han inte längre träffar. Det är med andra ord en ren och skär hämndhistoria som du får stå ut med i sex till åtta timmar. Det är dock inte historien som gör det här spelet intressant utan samarbetet med John Woo.

Pangpang personifierad!!!

Tyvärr har John Woo inte varit och petat på hur man bygger upp en stämning i ett digitalt medium. Faktum är att man sumpar allt det som Unchartedserien gör så bra och man har istället bara fokuserat på pangandet. Det jag hade velat se är en bättre historia, lite mer linjärt spelande och färre öppna ytor där du ska förstöra allt. Det är nämligen så hela spelet igenom och upprepas lite till absurdum.

Man har inkluderat alla filmeffekter som John Woo brukar ha i sina filmer. Det innebär att du ibland ser lite duvor och huvuddelen av allt skjutande sker i slow motion. Det man har gjort är att man skickar spelaren till en stor yta och sedan öser in fiender som du tar hand om en efter en i slow motion. Det blir verkligen enahanda och man har glömt att man precis som i film behöver variation och tempot får inte konstant vara maxat, utan får slå maxtempo högst 2-3 gånger under en hel upplevelse.

Jag köpte det här spelet först till PC och styrningen är inte alls lika trevlig som till konsol. Främst eftersom spelet i huvudsakligen är i tredje person. Spelade dock klart det på PS3 och rekommenderar det egentligen bara till konsol, om du tycker att det är värt att lägga ner tid på ett spel, vars enda stora behållning är om man undrar vad som hände efter Hardboild.

Skutt och pang!

Ska man titta på lite positiva saker så blir spelets banor bättre med tiden och det känns verkligen som om Midway började på bana ett och sedan gjorde man bana två och så vidare. Sista banorna har ett annat flyt, mer variation och här är nog problemet med hela spelet. Det räcker inte för man är redan less på allt när man väl märker att banorna blir bättre. Sedan 2007 var det coolt att du kunde skjuta sönder nästan allt… men det är det inte idag.

Jag har klagat på att Uncharted är linjärt. Det här är också lika rakt som en löparbana på 100 meter. Jag ska dock inte klaga mer. Det var kul att ha det avklarat, även om jag undrar var jag ska dumpa två kopior av ett spel jag inte kommer röra igen. Vill du ha det är det bara att skriva en kommentar här på bloggen!

Så för att summera ihop allt är spelet alltså ett actionspel där du kan skjuta sönder allt och du skjuter fienden huvudsakligen i slow motion. Du hittar det garanterat i reabackarna för under hundringen och ja, det är väl kul de första fyra timmarna innan man tröttnat på hela upplägget. Så, har du spelat allt du har i hyllan kan du nog skaffa det här och lukta lite på det, eller så ser du Hardboild istället som är klart mycket mer underhållande än Stranglehold.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kul initiativ
  • Skjutarbiten fungerar bra
  • Rösteskådespelandet
Tre minus:
  • Potential man inte utnyttjat
  • Upprepande och linjärt
  • Att det inte finns tempoväxlingar
Köpvärd: Hyr det
Riktpris: 50-100 SEK
Kommentar: Hongkongaction i spel är vi inte bordskämda med, tyvärr. Synd bara att det inte blir bättre när vi väl då får det.

Uncharted 2: Among Thieves

Uncharted 2

För inte så längesedan skrev jag om ett spel som hade kopierat vad man gör i Tomb Raider (hoppar mellan klippor och skjuter på instormande fiender) och sedan snott manuset på nästa Indiana Jones-rulle. Det här föll mig i smaken, lite som en riktigt bra vinflarra gör för Bengt Frithiofsson.

Spelet handlar precis som förra gången om den sköna liraren Nathan Drake. Den här gången vaknar han upp i en tågvagn som hänger nedför ett stup. Han känner att han blöder och dessutom så måste han klättra upp för vagnen. Livet har nog varit mer muntert för honom och självklart ska det bli värre.

Jag ser verkligen Uncharted-spelen som interaktiva filmer för balansen mellan att du gör något och att något händer i en fem sekunder lång filmsekvens är hårfin. Faktum är att det säkerligen är flera timmar film inbakat i det här äventyret som tar ca 10 till 12 timmar att lira igenom. Den längden brukar jag tycka är för långt eftersom jag hinner tröttna, men här var det snarare tvärt om. Historien slingrar sig kring min fantasi och hade kunnat krama sönder den som en liten anakonda om det hade fortsatt längre. Det är verkligen imponerande hur de har lyckats variera spelet, göra så mitt hjärta kan att hamna i halsgropen och få mig att känna hur pulsen pumpar mer än Arnold gjorde på gym under toppen av sin karriär.

Sedan är den här Nathan fortfarande en cirkusartist när det gäller att hoppa på väggar, hänga utför stup med vacker utsikt och den här gången så behöver han även lite hjälp av sina medarbetare. De kvinnliga gillar han dessutom se klättra upp för stegar före honom. Jag tror faktiskt Naughty Dog som utvecklat spelet har en rumpdesigner. Rörelserna är, så gott jag kan bedöma, föredömligt mjuka…

Mumsiga rumpor!

Har man inte spelat ettan tycker jag dock man ska börja i den änden för det är verkligen synd att sumpa förhistorien till det här liret, även om man säkerligen kan det. Skillnaderna är inte så stora mellan spelen, man den här gången så (s)lirar du runt med en ny snygging (som dock har ögon som sitter så nära varandra att jag tror hon har ett cyklop när hon simmar) som heter Chloe. Chloe och Nathan har något härligt till och från-förhållande och tillsammans (typ) ska de leta upp någon ädelsten kallad ”Cintamani”. Självklart vänder historien ut och in på sig själv, fast undviker knuten och man undrar alltid vad som kommer härnäst.

Det kommer innebära att du, förutom att vakna blödandes i en tågvagn, är i ett Turkiskt museum, på Borneo, mitt i ett brinnande inbördeskrig i Neapel samt lite istäckta berg. Allt är dessutom helt makalöst snyggt och det kryllar av detaljer. Jag vet inte hur ofta man kan säga att man aldrig sett något snyggare spel, men det här är nog det snyggaste, enligt mig. Slår Killzone 2 och allt annat på en TV-spelsmaskin. Tror dock gamers fortfarande håller spelet Crysis som världens snyggaste, även om det lär ändras under året. Det som dock är riktigt imponerande med Uncharted 2 är att det fortfarande bara laddas när spelet startar. Sedan slipper du det och bara den bedriften är värd att lyfta i denna laddningstunga tid.

Snubben leker mullvad...

När det gäller spelmekaniken har inte mycket ändrats från ettan. Man har gjort spelet mer anpassat för att spöa upp motståndarna, mer flyt i allt och tryckt in lite mer variation. Det är, som man alltid säger, så här ettan skulle ha varit. Att det uttrycket i själva verket är en ursäkt att säga ”ge mig en tredje del snabbt för jag vill fan spela mer” är dock en annan diskussion…

Om man avslutningsvis ska ta upp några negativa saker så är spelet fortfarande definitionen av linjärt. Jag tror faktiskt dansare kommer uppskatta det här för de kan öva bra hållning genom att ta inspiration av hur linjärt det är. Sedan kan man lägga till lite klumpigt smygande och att det är småfrustrerande på vissa ställen. Att AI:n är korkad och att man skjuter ner helt tokigt många vågor av fiender ibland är smällar man får ta i det här fantastiska matinéäventyret.

Tanken är att du ska slå ut en pansarvagn, det gör inte Indy...

Jag kan fortsätta att berömma det här spelet i all evighet så lika bra att jag slutar nu. Det här är verkligen en linjär upplevelse utan dess like och jag känner inget sug efter att spela om det. Det gör dock verkligen inget för upplevelsen du får är makalös. Jag tror dock jag kommer spela om det om något år när jag glömt större delen av det. Tills dess längtar jag och drömmer om Uncharted 3.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Bra tempo
  • Bra variation
  • Fantastisk presentation och interaktivitet
Tre minus:
  • Linjärt
  • Korkad AI
  • Att jag måste ta upp tre negativa saker när det bara finns två
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 300 SEK (Platinum kommer snart)
Kommentar: Om ettan är ett fantastiskt förspel är det här känslan som varar i 3-5 sekunder fast nu utdraget under 12 timmar… Ja, du fattar, det är bra grejer…

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑