TaggKapten Blod

Datadyrkarna

datadyrkarna-intro

Min pappa har en förkärlek till att ge mig lite udda böcker eller gamla klassiker som jag inte har läst. Det här kan vara ganska underhållande… Jag har fått Kapen Blod, som jag älskade, jag har fått Onkel Toms stuga som jag tyckte var okej (men kommer inte skriva om den) och så har jag fått den här. Boken Mälarpiraterna är fortfarande oläst dock.

Författaren till den här pocketboken är Jan-Jöran Stenhagen och det var troligtvis avlidne Jan Freese som skrev den. Jan Freese började skriva datasäkerhetsböcker på 70-talet och det är klart han skulle få för sig att skriva ihop romaner också. Sedan ville han väl inte smutsa ner sitt egna namn med relativt sunkigt, oseriöst dravel och då tog han den uppenbara pseudonymen Jan-Jöran Stenhagen. Det känns ganska rimligt att Jan Freese var Jan-Jöran bl.a. för att hans sommarstuga hette just Stenhagen, men även på nivån av ”tech-talk”.

Världens fulaste omslag?

Världens fulaste omslag?

Det är mycket sällan jag tar upp att omslaget på en bok är dåligt, men det här är nog bland det fulaste jag sett. Den här helt mörkblå, orange text och sedan en 80-talsdatorskärm och pengar framför den. Jag är faktiskt glad att ett område kan utvecklas så fort som just omslag på böcker. I dagens läge är ju nästan alla extremt snygga och faktiskt säljande.

Det här var Jan-Jörans första roman och det märks att han inte hade fått upp någon färdighet inom karaktärsbehandling, huvudpersonernas personliga utveckling eller personkemin mellan dem. Boken handlar om 50-åriga Eric Kronvogel, som är IT-chef i början på 80-talet. Han hade tyvärr inte fortsatt hänga med i den tekniska utvecklingen, utan blivit en så kallad ”fat cat”. Som många som inte orkar hålla igång sin kompetens, kände han sig till slut omkörd av yngre personer. Det brukar dock alltid finnas någon duktig person som räddar chefens jobb och i det här fallet var det hans kollega Lars-Olav Askenson (kallas Loa).

Eric och Loa jobbar på ett snabbväxande postorderföretag, och grundaren Beth Phelixson har nu fått ett lukrativt erbjudande på sin verksamhet, om de växer till en viss nivå. Eric blir lite lätt rädd om sitt jobb och Loa lika så för de har båda skapat sig en position på jobbet där de utnyttjar företaget för personlig vinning. Eric jobbar nästan inte, har en härlig tjänstebil och en fet lönecheck och Loa säljer datorkapacitet till konstiga personer. De måste nu stoppa den här försäljningen.

När de nu ändå har parat ihop sig så kommer de på att det här med kontantautomater är ett enkelt sätt om man vill kunna kopiera kort och ta ut pengar på dem. Ungefär så som vi har sett ligor göra i Sverige under de senaste åren med falska kortläsare och nummerbrickor. Nu utspelar sig det här dock på 80-talet så man bygger en hobbykontantautomat som inte matar ut pengar utan bara läser av magnetremsan. Sedan kan Loa magiskt göra om den informationen till ett riktigt kontokort.

Själva historien handlar, förutom interaktionen mellan Eric och Loa, mycket om Eric och hans fru samt Eric och hans älskarinna. Det känns överlag ganska taffligt och alla karaktärer är så stela, tråkiga och det märks att Jan-Jöran inte bryr sig om just den biten. Nu gör det faktiskt inte så mycket att alla karaktärer är så sunkiga, utan det som är imponerande med boken är att den ‘n idag är till viss del aktuell, fast den är från 80-talet.

Det finns en så tydlig belysning i boken på de problemen inom IT-säkerheten och att man inte fixade till det innan man släppte produkterna. Det Jan-Jöran försöker säga, indirekt, är att man inte orkade förutse att de bristerna i produkterna kommer bara bli lättare att missbruka ju mer tekniken utvecklas. Att förutspå det och ha det självklara perspektivet, när skärmarna bara hade svart bakgrund och grön text, när Vic-20 var det hetaste som fanns, är imponerande och den enda egentliga anledningen att läsa boken.

Personligen tycker jag bättre om boken ”En hacker i systemet” av Clifford Stoll, men om man letar efter mycket lättläst geekbaserad skönlitteratur kan man ju hitta den på ett antikvariat för en pytteliten slant. Annars kan man faktiskt skippa den här, men jag är faktiskt glad för att jag tog mig tid att läsa den.

Sammanfattning
Tre plus:
  • IT-säkerhetsförutsägelsen
  • Den är kort
  • Slutet är oförutsägbart
Tre minus:
  • Handlingen
  • Karaktärerna
  • Att den på fullaste allvar kallades för Thriller
Köpvärd: För ytterst få
Riktpris: 20 SEK
Kommentar: Skönlitterär geekbok som hade behövt en intressant handling och inte bara imponerande IT-kunskaper, för att bli bra.

Captain Pirate (Kaparekaptenen)

Det finns fem filmer om Kapten Blod, men det går bara att få tag på tre av dem på the internets. Den första gjordes 1924 och sägs inte vara något att se. Kanske för att den är svartvit och ljudlös. Den andra filmen and tredje filmen har jag redan recenserat. Den filmen jag har sett den här gången är den fjärde och gjordes 1952. I den femte filmen så tog man skådespelaren som spelade Kapten Blod den andra filmens (Errol Flynns) son Sean och gjorde ”The Son of Captain Blood”, i vilken de (naturligtvis) pratade spanska och sägs ha varit hyfsad för sunden, men självklart ändå relativt dålig.

Men Kaparekaptenen som den vackra titeln blev på svenska, är baserad (om jag kunnat läsa mig till rätt information) lite halvt baserad på boken och precis som i andra filmen ska det dock ha blivit lite förändringar. Handlingen är som vanligt ganska linjär och delas egentligen bara upp i två trådar under filmen. En av trådarna följer Kapten Blod och den andra hans älskade Isabella.

Kaptenen Blod har slagit sig till ro och hjälper numera sjuka slavar och ska gifta sig med sin älskade Isabella, men naturligtvis stöter de på ett stort problem. Kapten Blod sägs ha plundrat Cartagena. Nu ska han behöva bli förhörd och dömd av engelsk domstol. Då han räddas (självklart) av sitt forna piratgäng och ska nu ge sig i bukt med att hitta den pirat som plundrat i hans namn.

Jag hade egentligen inte förväntat mig något mer avancerat och jag gillar filmen. Tempot är ganska bra, inget hackigt berättande som i andra filmen och skådespelarna är så bra som man kan förvänta sig. Den känns naturligtvis klyschig men underhållande och charmig. Det jag gillar med den är också att himlen bakom skeppet ser ut som blå wellpapp man målat och att havet inte är tokigt blått utan mörkt och grönt! Det ger en känsla av att de verkligen seglar på riktigt emot nya piratrullar.

Captain Pirate

Så ska då man köpa en dvdfilm med ett dubbelpack av Kapten Blod? Själv gjorde jag det och i efterhand så har det bara givit upphov till två blogginlägg. TCM-fantaster kommer nog gilla den, men som en kewling och född på mitten av åttiotalet kan jag nog säga att den endast duger att se igen den dagen då jag blivit nerklubbad av influensa.

Sammanfattning
Köpvärd: Nej
Riktpris: 140 SEK
Kommentar: Gammal (säger allt)

Fortunes of Captain Blood (Kapten Blods hämnd)

Fortsättning på Kapten Blod. Fast nu är det ingen bok utan en ytterligare en film jag har sett. Den fick 1950 titel Kapten Blods hämnd i Sverige, men i USA hade den titeln Fortunes of Captain Blood. Den här gången är det någon slags film baserad på romanen av Rafael Sabatini. Det känns som att det är meningen att det ska utspela sig under tiden Kapten Blod är sjörövare. Man kan jämföra den med Sherlock Holmes-boken ”Jätteråttan från Sumatra ” som skrevs av en annan författare än Sir Arthur Conan Doyle.

Filmen handlar om att Kapten Blod behöver fylla på kanonkulor och krut. Han schysta langare hade, tyvärr för Blods del, blivit avslöjad och mördad så Blods sex man som ska hämta varorna blir överrumplade. Nu är det kvinnocharmören Blods tur att hämta hem dem.

Filmen känns seriöst gjord, men Louis Hayward som spelar Kapten Blod har en gullig ölmage och miljöerna runt omkring verkar lite budget. Dock är det snygg hantering av skuggor i filmen och manuset håller precis om än det ibland är lite väl fånig men det är också en femtiotalsmatiné.

Ifall vi kollar de övriga skådespelarna så är kvinnornas insatser bra. Den ena ska spela billig och den andra lite finare. Det är dock inte speciellt nedsättande kvinnosyn och det uppskattas. Övriga skådespelare är ganska anonyma och har intetsägande karaktärer de spelar.

Nästa och sista filmen om Kaptenen Peter Blod är Captain Pirate med samma Louis Hayward i huvudrollen. Hoppas han är bättre då. Det här är ingen flim som är värd att köpa, vilket jag gjorde.

UPPDATERING: Jag hade inte gjort min hemläxa ordentligt. Fortunes of Captain Blood bygger faktiskt på en roman av Rafael Sabatini. Det författaren gjorde var att han försökt lägga till en sidoberättelse. Det jag menar med det är helt enkelt om första boken utspelade sig från 1685 till 1689 så var det här 1687. Författaren ska dock enligt Wikipedia fumlat till det hela och daterat det som 1690. Hur som helst är nackdelen med detta att jag har två kapten blod-böcker till att läsa. Dessutom måste de köpas in via Amazon för massor av dollar. Det ogillas så det kommer nog dröja.

Sammanfattning
Köpvärd: Nej
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Tiden har tagit ut sin rätt…

Kapten Blod (Captain Blood)

Kapten Blod (Captain Blood)Kapten Blod som är översättningen av ”Captain Blood” blev är en mycket intressant och trevlig bekantskap. Rafael Sabatini skrev boken i början av 1920-talet och har på sina 400 sidor givit mig ett äventyr som jag inte brukar få av böcker, även om de är bra.

Kapten Blod utspelar sig på 1680-1690-talet och handlar om den klart kaxiga gentlemannen Peter Blod, som genom ett missöde skickas som slav till Karibien och lite magiskt blir pirat och alla spanjorers skräck. Rafael kryddade även med lite kärlek och en ond farbror så har du bra grejer helt enkelt. Nu ska väl tilläggas att jag egentligen är lite för gammal för den här typen av litteratur, men genom att boken inte tappar fart så tappar man inte heller intresset.

Det intressanta här att det finns massa intressanta andra medier att uppskatta kapten blod på. Bland annat två filmer, var av jag sett den ena från 1935. Filmen är riktigt snygg, bra skådespelare men manuset gentemot boken är pinsamt uselt. Det är en blandning av olika delar av boken vilket gör att jag mycket hellre rekommenderar boken som finns att köpa på engelska, alternativt i antikvariat. Mitt exemplar kommer ska jag definitivt behålla och glädjas åt.

Jag kommer att uppdatera bloggen när jag fått tag på en film som heter Captain Pirate från 1952 som jag har beställt. Jag har naturligtvis ännu högre förhoppningar på den och att det är ett bortglömt guldkorn.

Det kommer även andra kvartalet 2007 släppas ett spel baserat på boken, Age of Pirates: Captain Blood. Tyvärr verkar det släppas till Xbox360 (vilket jag inte äger än) så jag får väl köpa spelet när det är rea – om IGN säger att det är ett bra spel. Utvecklarna har gjort skitspelen Postal 1 och 2, men till deras försvar har de även gjort ett piratspel (Age of Pirates – Caribbean Tales) och det har fått hyggliga betyg.

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: Vet ej
Kommentar: Jag gillar, skarpt!

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑