Some (Sseom)

some_omslag

Den här härliga Sydkoreanthrillern är svårt att hitta för er, men väl värd mödan. Det här är ytterligare en av mina favoritfilmer. Inte för att den är jättebra, utan för huvudskådespelaren levererar och dominerar totalt! Han är skitball!

Den handlar om en kvinna som ligger svårt skadad och så spolar filmen tillbaka och man börjar med att se samma kvinna packa upp massor av möbler. Hon heter “Seo Yu-jin” och spelas av “Ji-hyo Song“. Hennes möbler inkluderar bland annat en mjuk staty av en astronaut i full storlek. Den är jättehäftig och man känner att den här börjar bra. Plötsligt säger det plingeliplong från dörrklockan och en snubbe ber henne ta hand om en mp3-spelare åt en snubbe som hon hyr lägenheten av. Hon har precis flyttat in för att jobba som trafikövervakare i radio.

Ko Soos hår liknar en bäver!
Ko Soos hår liknar en bäver!

Snubben som plingeliplongade råkar sedan ut i en olycka när han jagas av huvudpersonen. Han är sjukt cool, men en riktigt härlig Koreanpopfrisyr (det ser ut som en bäver på huvudet, se bild ovan). Det gick inte så bra alls i olyckan, men han lyckas få en mobiltelefon från en av de skadade i bilen och börjar där försöka nysta upp ett ungdomsknarknätverk. Han heter “Kang Seong-ju” i filmen och spelas av “Ko Soo” (tack och lov inte Ko-Zoo). Han har egentligen bara gjort koreanska tv-serier innan den här filmen, men han är grym ändå.

Efter lite letande så upptäcker Seo (kvinnan i början av filmen) att hon har sett de här händelserna som inträffar henne innan i sitt liv. Ungefär som en konstig dröm. Det här kommer hon på då hon möter den ascoole hjälte, som hon inte tycker ser ut som en hjälte. Det jättekonstigt, han är ascool så klart han ser ut som en hjälte!

Efter ett tag får Kang självklart en utskällning av sin chef som tycker han är för vårdslös och han svarar att han riskerar livet varje dag. Det påminner om konflikten i “Police Story“, fast den här är lite mer hårdkokt, jordnära än Police Story och den har nästan inga slag eller stuntmän. Egentligen är de inte alls lika så jämförelserna slutar där.

Konstigt nog har den här filmen bara runt 6 av 10 på IMDB och det är inte riktigt rättvist. Det borde varit runt 7. Ko Soo är en riktigt bra skådespelare och passar in i sin hårdkokta roll perfekt. Tempot är dessutom förhållandevis högt, jämnt och enda problemet är att den kan vara lite svår att följa för det är lite många koreanska namn. Sedan kan man väl kritisera att datoranimationerna är sisådär, men de duger. Se bara på bilen under.

Den röda bilen är datoranimerad!
Den röda bilen är datoranimerad!

Filmen har dessutom ett bildspråk som försöker härma “Heat” (som i mitt tycke en av de bättre actionthrillers som finns) och det är inget fel med det, men man försöker kombinera det med lite pianoklinkande melodislingor ibland och klassikern “Chemical Brothers – Brothers Gonna Work It Out”. När det inte är den så är det lite sunkig rock som i Need for Speed Underground-spelen ungefär…

Som ni hör är allt sisådär egentligen. Det som dock gör filmen riktigt bra är Ko Soo. Han får filmen att växa och det är ett under att han inte fått göra en massa filmer efter den här. Han är för visso riktigt fåfäng. Det syns i filmen, se bara…

some_hunk
En riktig hunk!

Tyvärr är allt extramaterial på DVD-filmen på koreanska så det är svårt för mig att hitta lite kul anekdoter till den här filmen. Det jag läst mig till är att Ko Soo gjorde sina egna stunts, vilket ärligt talat inte är en bedrift. Song Ji-hyo som är den kvinliga huvudskådespelerskan har efter den här filmen bland annat gjort en uppföljare på “Sex is Zero“, som är en naken, koreansk “American pie“. Vill inte ens veta hur tvåan är, men den kan inte vara bra.

Jag tycker att innan du köper filmen, för det är enda lagliga sättet att se filmen så kan du se trailern och tänka efter om du gillar en film som egentligen bara är bra för huvudskådespelaren är grym. Därefter får du förhoppningsvis får du tag i filmen också. Det är faktiskt inte lätt utan jag har bara hittat den för 399kr hos Disclord. Det är den inte värd. Jag köpte den för 100kr på Tradera och det är den däremot definitivt värd. Jag rekommenderar er att hitta den på Ebay, där den finns för några dollar.

Some härmar Heat
Some härmar Heat

Skaffa den och ni har två timmar helt stabil thriller, med en huvudperson som har en bäver på huvudet. Om ni kan avstå från bävern så rekommenderas däremot “Heat” eller kanske Michael Manns andra film “Collateral” istället för den här. Det här är dock fortfarande en av mina favoritfilmer, konstigt nog. Någon som har en bra teori för det?

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK på Ebay
Kommentar: Okej film, med en riktigt bra huvudskådespelare, fast han har en bäver på huvudet.

(Bävern här hämtad från Flickr och ingen har kommit till skada)

Police Story (Ging chat goo si)

Police_story_coverart

Att skriva om sin favoritfilm är ohyggligt svårt. Jag har faktiskt försökt några gånger, men aldrig lyckats beskriva filmen på ett sätt som gör den rättvisa. Den här filmen, är självklart gjord i Hongkong, med stuntmanskungen Jackie Chan i huvudrollen och den är gjord under Jackies karriärstopp. Det här är för övrigt ingen recension, det här är en hyllning för jag bara älskar den här filmen!

Om vi tittar lite historiskt på filmen ska vi börja att Jackie Chan hade för ändra gången försökt lanseras sig på den amerikanska marknaden. Första gången var det med den sunkiga filmen “Battle Creek Brawl” där han spelade mot någon skådespelerska som började sin karriär med en porrversion av Alice i underlandet. Andra gången så var det en hårdkokt snutfilm som heter “The Protector“. Den blev inte bra nog och Jackie var besviken på att den inte blev gjort på hans karakteristiska sätt, nämligen oändligt många tagningar tills en scen håller en tillräckligt bra klass. Sägs att en badmintonscen i filmen “Dragon Lord” togs om över 1 000 gånger innan han blev nöjd, vilket inte var ett alternativ i Hollywood! Innan “The Protector” släpptes i Hongkong så spelade Jackie in några fler scener, fixade till de värsta bitarna och gjorde så den faktiskt kunde släppas. För att ta revansch och visa världen hur man gör en polisfilm så gjorde han då den här!

Filmen handlar om “Ka Kui Chan” (dubbat kallad “Kevin”), en framstående polis som är i sina bästa år och han spelas naturligtvis av Jackie Chan. Den här dagen ska hans polisgrupp fånga in ett gäng knarksmugglare som ska föra knarket vidare i nästa led. Polisen infiltrerar sig överallt och nu ska det bara göras ett tillslag, men tyvärr går det lite snett och det utbryter kalabalik.

Köra bil genom "shanty town"!
Köra bil genom "shanty town"!

Kalabaliken varar i 10 minuter och då ser man helt galna stunt så som att köra bil genom en kåkstad, hålla i ett paraply som hakats fast i en buss och glida i sneakers efter den, senare hänga i paraplyt medan bussen tar en snäv kurva och dessutom får mötande trafik och efter bussen är det löpning ner för en djävulskt brant backe. Nu har Ka Kui blivit dagens hjälte och får som uppföljningsuppdrag att skydda ett kvinnligt vittne. Det gillar inte riktigt hans flickvän “May”, som spelas av “Maggie Cheung” (känd från wuxiafilmen “Hero” och dramafilmen “In the mood for love“).

Härlig kurva!
Härlig kurva!

Att vara Jackie Chans flickvän på film innebär alltid smärta. Maggie “orkade” bara vara med i de tre första filmerna och i den här filmen så är det klassiska mopedstunt som hon måste utföra. Mopeden stegrar, hon ramlar av den och så vidare. Senare i filmen måste hon flyga ner för trappor och lite liknande grejer. I uppföljningsfilmerna är det självklart anspelning på mopedstuntet.

Efter skyddandet av vittnet fortsätter filmen i samma höga tempo där stunttrick som aldrig skådats förut, kombineras med ostig slapstick-humor och en viss samhällskritik. Samhällskritiken bygger på att polischeferna aldrig tar några personliga risker, utan att de skickar ut sin personal utan en tanke på deras säkerhet. I Hongkong har alla poliser ett tjänstevapen och kampsport är inget som aktivt används. En pistol är ju självklart mer effektiv än kampsport för Hongkongpolisen och det har givit upphov till att polisfilmer från Hongkong innehåller väldigt mycket skottlossningsscener. Jackie försökte med Police Story-filmen bryta detta mönster och lyckas med att blanda in kampsport på ett realistiskt sätt, men utan att få den att kännas lika stel som Bruce Lee-filmer. Några år senare än Police Story, 1989 närmare bestämt, så kom “The Killer” med “Chow Yun Fat” och regisserad av “John Woo” och satte en ny standard när det gäller skottlossningsscener.

Lite annan kul information om Police Story är att de flesta stuntscener i den här filmen har med glas att göra. Det är alltifrån att man får slag på huvudet så det flyger in i skyltfönster till att en stackare hamnar på en motorcykel och körs igenom en lång rad av glas. Av de ca 100+ Hongkong-action jag har sett så har jag aldrig sett så mycket glas. Sedan sägs det även att man sällan använde “stuntglas”. Det gör mycket mindre ont med den typen och mindre risk för att skära sig. I det här fallet så hade man ofta en annan typ av glas som är mer åt det riktiga hållet än den mesigare varianten, naturligtvis för tittarnas skull. Som tack för detta kallades filmen av stuntmännen för “Glass story”.

På tal om namnet så har även det en kul historia. Jackie Chan hade till 1985 då filmen gjordes blivit Asiens största filmstjärna och i Hongkong så brukade man kopiera alla stora grejer och lika så i filmindustrin. Om man hörde att en film skulle heta något med “Drunken Master“, så gjorde man något som kanske hette “Drunken Monkey“. Väldigt många filmer blev helt enkelt rena kopieringar och lanserades kanske till och med innan originalet. Ju större stjärna man är, desto större risk är det för detta. Jackie Chan satte då en titel som skulle vara så intetsägande att man inte skulle veta vad den handlade om. En piratfilm som Jackie hade gjort något år innan hette “Project A“, vilket verkligen var en intetsägande titel.

Nu blev filmen en så pass stor succé att man gjorde fyra uppföljare på den och även två olika spin off-filmer (beroende på hur man räknar “Crime Story“). Jag kommer att skriva om dem med tiden, så oroa er inte! Filmens stora succé gjorde också att polisen i Hongkong fick en större del ansökande och man passade på att utnyttja det positiva läget med Jackie, så han fick bli omslagspojke och signaturmelodin till filmen som Jackie sjunger, blev signaturmelodin till polisens rekryteringskampanjer.

Jackie Chan har gjort en hel drös med farliga stunt i sin karriär, men det finns ett i den här filmen som är i en klass för sig. Det har han aldrig lyckats slå, för det skulle troligtvis kosta honom livet i så fall. Det var att han på en påle glider flera våningar ner i full fart och elektriciteten bara smäller kring honom och så dunkar han i marken med en mellanlandning på ett skjul som faller ihop (och som ska dämpa det hela). Tror faktiskt att jag aldrig kommer få se ett riktigt stunt på den nivån igen. Jackie lyckades få andra gradens brännskador på händerna och låren, samt någon ryggskada och fick dessutom sitt bäcken ur led.

Jackie är där i mitten!
Jackie är där i mitten!

Ska vi dra sista lilla kommentaren så gjorde faktiskt inte Jackie alla sina stunttrick själv i den här filmen. Det finns en redan nämnd sekvens i en slagsmålsscen då hans huvudfigur kör med en motorcykel in i ett långt skyltfönster med en skurk på fronten. Det var “Blackie Ko” som gjorde det istället för Jackie p.g.a. risken att bli sönderskuren och då förseningarna som hade kunnat inträffa efteråt. Sekvensen är imponerande och har även ha kopierats i filmen “Rapid Fire” med “Brandon Lee“. Tyvärr så efter många år och en hel drös av actionfilm bakom sig så gick Blackie Ko bort 2003 p.g.a. blodförgiftning.

Faktiskt inte Jackie på bilden!
Faktiskt inte Jackie på bilden!

Hela filmen håller ett riktigt högt tempo och det är egentligen bara en liten bit på 10 minuter som folk brukar anse vara jättelång och seg. Det är för att filmen samlar kraft inför slutet. Man blir nämligen konstant matad med action och andra händelser och när den då filmen blir lite mer manustung tycker en tittare att den blir seg. Något annat som är värt att ta upp är att filmen är dubbad, oavsett språk som du väljer. Nämligen så att i Hongkong kunde de inte på den här tiden få tillräckligt bra ljudkvalité så man dubbade alla filmer efteråt. De gjord även att man kunde ändra manuset om det behövdes på slutet, så tänk inte på att läppsynkroniseringen inte alltid är i fas. Jag kan dock säga att eftersom jag inte visste om det tänkte jag inte på det de fyra första gångerna jag såg den med kantonesiskt tal.

Som du säkert redan märkt så älskar jag den här filmen totalt och jag tror alla mina vänner har fått se den, eller i vart fall en bit av den. De flesta har även tyckt om den och det kommer säkerligen du också att göra. Det finns olika DVD-utgåvor (inget på Blu-ray än) och jag rekommenderar den från Hong Kong Legends eller Dragon Dynasty. Då får man även med ett kommentatorspår av den största västerländska Hongkongfilmsnörden, “Bey Logan“.

Så, vad väntar du på? Den här Hongkongfilmen ska du verkligen se!

Sammanfattning
Köpvärd: Självklart!
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Min favoritfilm, alla kategorier!

Spioner och spioner som spionerar på spioner – Spioner och kontraspioner i Sverige

spioner_och_spioner_coverart

När jag pluggade i Linköping så ordnade en förening en föreläsning av Tore Forsberg. Den sades vara superintressant och riktigt underhållande och efteråt kunde man köpa en bok som han hade skrivit. Den skaffade jag mig i efterhand, men jag började först läsa den i år.

Något som du faktiskt kan göra innan du läser boken är att bygga upp din hajp med hjälp av P3 Dokumentär som har gjort ett reportage om Stig Bergling. Det hittar du här och där beskrivs några kapitel som tas upp i den här boken.

Boken består av 400 sidor om spioner i Sverige och verkar ju jättehäftigt och pojkdrömmen man har kommer fram till ytan. Nu är det här dock verkligheten och ingen Carl Hamilton eller Jason Bourne förekommer eller någon liknande person. Det betyder att allt övernaturligt så som att utsätta någon för radioaktiv strålning och på så vis ta död på honom, coola James Bond-prylar och allt annat man vill att en spion ska ha försvinner. Fram kommer istället radiosändare och krypteringsnycklar baserade på rader i olika böcker. Sedan kommer det fram vad som händer för vanliga människor när de utsätts för spionerna och deras nätverk.

Tore Forsberg har jobbat runt 30 år på Säpo och skrev boken efter sin pension. Det är en bok som naturligtvis speglar hans uppfattning om att Säpo är kompetenta, duktiga och gör nästan allt rätt. Den andra sidan presenteras inte i boken, vilket i och för sig de flesta som uttalar sig i media (läs Jan Guillou) mer än väl representerar. Jag tycker dock inte det blir besvärande, utan det är en sak man förväntar sig. Har man jobbat på ett ställe i 30 år tycker man troligtvis om det eller så har man blivit en stor cyniker och då skriver man inte en bok.

Boken tar upp flertal kända svenska spionfall. Det är inte bara Stig Bergling, utan även Stig Wennerström och Tore berättar även hur Säpo själv fick informatörer bakom kommunistblockets gränser. Det blir dock aldrig speciellt spännande för Tore älskar att lista grejer som spionerna var ute efter. Det brukar självklart vara militära fästen, organisationens struktur och självklart olika tekniska lösningar hos företag. Eftersom man läser samma sak om och om igen så känns det som om boken är för lång och som att Tore borde haft en medförfattare som hade kunnat få upp tempot i boken. Boken passar verkligen inte som pocket, för det här blir mer som att läsa en studiebok i samhällskunskap. Den är seg och faller tyvärr ganska platt p.g.a. detta.

Något som dock är intressant är hur han beskriver de kommunistiska organisationerna i Sverige som hade till syfte att krossa det svenska styrelsesiktet och hur det inte alls lyckades. Han tar självklart upp nynazismen som var på tapeten i början av 90-talet och en del om terrorismen och framtiden. Det är inget utöver det normala och tyvärr tror jag Tore är mycket roligare att lyssna på än att läsa.

Summa summarum är att du inte köper boken, om du inte har ett stort intresse av kalla kriget. Det har inte jag och det var ett under att jag kom igenom den.

Sammanfattning
Köpvärd: Nej
Riktpris: 40 SEK
Kommentar: Seg, vilket förtar spänningen.

Uppdatering: Jag gjorde en dålig research om författaren Tore Forsberg. Han gick bort i augusti 2008 och det finns en riktigt bra artikel på DN om honom. Artikeln är för övrigt skriven av Clas Svahn som skrev boken “Det okända“.

Shantaram

shantaram-cover

Vad gör man under en semester? Jo, man plockar fram en tjock bok, som ska vara superdupermegabra och lägger sig på en 35-gradig strand och läser ut den. Därefter tänker man ”wow, vilken bok” och så slutar semestern och man ska fortsätta jobba. Shantaram är en sådan där superdupermegabra bok som är en kloss på nästan 1 000 sidor som passar perfekt till semestern!

Sådana här klossar brukar ha en tendens till att kunna bli sega för antingen är det för mycket detaljer, eller så är det en författare som inte kan hålla uppe händelsernas relevans och frekvens, utan den faller halvvägs. Nu är Shantaram faktiskt inte den typen av bok, utan det kommer nya saker som konstant matar läsaren och man får hela tiden lagom med detaljer för att inte djupet ska försvinna, men inte för många så att tempot blir långsamt. Det här är ett mästerverk, faktiskt.

Boken är en självbiografi och handlar om författarens liv. Han heter Gregory David Roberts och han råkade sabba sitt liv, bli heroinist och begå väpnade rån för att få pengar för mer heroin. I den här misären hoppades han att poliserna bara ska skjuta honom, men det gjorde de inte, utan han fångades in och sattes i ett hårdkokt australiensiskt fängelse. Där inne var det hårt, tufft och han fick kämpa så medfångarna satte honom i det där facket där han ansågs vara hårdkokt. Hur som helst tröttnade han på att vara inne så han flydde fängelset, landet och hamnade slutligen i Bombay.

Det första han gjorde var att han träffade en guide som hette Prabaker och han visade Bombay. Inte bara turistgrejerna, utan även slavförsäljning och allt annat omysigt som Indien hade att erbjuda. Det här var Indien på 80-talet så jag får hoppas att tjugo år har fått en del av det där att försvinna. Efter många konstiga vändor i sitt liv så hamnar ”Lin” (författarens smeknamn i Bombay) i ett slumområde, i ett maffiagäng, i afghanska kriget emot Sovjetunionen och så fortsätter det under 1 000 sidor. Variationen är konstant och imponerande!

Karaktärerna som är i boken kommer och går, men det blir aldrig en så stor mängd av personer att det är aldrig svårt att veta vem som är vem. Dessutom har varje person en mycket viktig del i berättelsen och Gregory använder alla karaktärer för att föra historien framåt och om karaktärerna inte är viktiga för handlingen så går han inte in på dem. Det är en imponerande konst och det är faktiskt få författare som jag har läst som lyckats med det konststycket.

Miljöerna som boken beskriver är alltid helt makalösa och man undrar hur de ska lyckas spela in en film baserad på boken. Framförallt att man inte kan få dem lika storslagna, skitiga, och fyllda med kärlek. Det ryktas om att skådespelarna till och med sänker sina löner för att få spela Lin och jag hoppas de väljer en riktigt bra skådespelare för filmen kan bli en Oscarvinnare, om den får rätt budget och rätt skådespelare.

Så nu rekommenderar jag er att ta semester snart och faktiskt läsa den här boken. Det var en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Det är garanterat en blivande klassiker som man bara måste ha läst för den här kommer aldrig bli omodern, utan vara det ultimata beviset på varför Indien är ett så fascinerande land.

Sammanfattning
Köpvärd: Självklart!
Riktpris: 70 SEK
Kommentar: Kommer dröja bra länge innan jag rekommenderar något så här starkt!