Star Trek: Voyager Elite Force (samt Expansion Pack)

Voyager Elite Force

Jag är ganska tokig i Star Trek och det är nog ingen hemlighet. Att dra jämförelser med Star Trek sker nästan dagligen för mig och nu äntligen har jag spelat genom ett Star Trek-spel. Det flesta Star Trek-spelen anses vara riktig smörja, men det här då? Spelet kom ut i september 2000 och räknas med andra ord som stenålder, fast jag anser naturligtvis annorlunda. Det känns på många sätt som ett modernt spel, även om det är över sju år gammalt.

Spelet handlar om att man är fänrik Munro, testosteronpumpad snubbe (alternativet som smärt tös finns) med Star Trek-mentalitet. Munro är med i något som kallas Hazard Team (förslag på översättning?) och är den andra från toppen i rangordningen inom denna grupp. Gänget är sammansatt för att nyttjas vid mycket krävande situationer och naturligtvis behövs de nu. Voyager (rymdskeppet har det namnet) har nämligen lyckas fastna i ett dämpningsfält på en okänd plats och kan inte ta sig låss.

Det man börjar med är en övningsbana på holodeck på en borgkub. Nervositeten är hög (borger är läskigt skit i TV-serien) och mitt adrenalin höjs direkt. Borgerna känns dock relativt stela efter ett tag och är inte speciellt stryktåliga. Man springer runt och märker att de största överraskningarna som inträffar är att borgerna transporteras bakom ryggen och anfaller. Det blir med andra ord en vana att vända sig om och fortsätta röja.

Till skillnad från spel som Half-Life (klassikern som släpptes 1998) är det här inte smygande action. Det här är pulserande, snabbt och nästan hårt. Det ska bara vara att få upp reaktionstiden och trycka på musknappen för avtryckaren. Tankeverksamheten bara minskar ju mer spelet fortsätter. Ibland kommer man till att spelets handling tas vidare med hjälp av en liten film. Ibland är det till och med för mycket film emot spelande.

Spelet är bra och snabbt, men det saknar det lilla extra för att bli en klassiker i spelhistorien. Det är nämligen väldigt lätt. Hälsa och ammunition kommer man över konstant. Det är verkligen bara att springa in med huvudet före, skjuta ner allt som rör sig. Inte alls som Half-Life där det går ut på att spela om moment för att man behärska det till perfektion.

Om man kollar in spelets riktiga styrka så är det grafiken och ljudet. Grafiken är strålande för att vara 2000, Quake 3-motor och högsta upplösning på min nya dator. Visst att karaktärerna ser lite avskalade och kantiga ut, men inte värre än vad de gör i Half-Life. Ljudet är verkligen genuint trevligt, tungt och Sci-Fi. Man verkligen myser när man hör allt avfyras och pricken över das ultimate i är att det är originalseriens skådespelare som gör alla röster. Det får spelet att genast kännas ett par år yngre.

Spelet känns som en interaktiv episod (efter TV-säsong fyra) med lite extra pang-pang och där handlingens fokus är på den lite lägre hierarkin på rymdskeppet. Det är ett bra spel, men har absolut sina brister. Det är ett spel man kan spela igenom på några timmar och det är definitivt skoj. Jag kan även tänka mig att multiplayer är väldigt roligt, av samma anledning att Quake 3 är det.

När det gäller Expansion Pack som kom för att spelet hade sålt bra så kan du skippa det. Inget extra här som gör det värt mer än 10 kr. Det lilla extra nöje man får är att utforska Voyager. Det är synd för jag hoppades faktiskt på ett nästan nytt spel, precis som Opposing Force var för Half-Life.

Det är mycket jämförelse med Half-Life, men anledningen är ganska enkelt. Det anses som ett av de mest banbrytande spelen någonsin. Half-Life är dessutom två år äldre än Elite Force men med en sämre grafikmotor. Jag har dessutom spelat igenom det för inte allt för länge sedan och recension kommer att komma.

Utvecklarna av Elite Force, Raven Software, har släppt många bra spel och det här är ett av dem. Jag rekommenderar dig att skaffa det för en hundring, som det kostar på ett ungefär. Det är 10 timmars ordentligt röjig Star Trek-action. Är du ett fan av Star Trek antar jag nästan att du redan klarat det, eller hur?

För övrigt hade jag lite svårt att installera spelet på Windows Vista Home Premium 64bit. Det jag gjorde dock var att gå in på skivan och öppna mappen setup och där körde man setup.exe. Inga större problem med andra ord. Expansion Pack hade samma problem.

Skärmdumpar från spelet hittar du på Star Trek Games.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 85 SEK
Kommentar: Bra grejer, men lite väl linjärt!

The Legend of Zelda: The Minish Cap

The Minish Cap Cover art

Zelda har alltid varit ett säkert kort sedan första spelet (dock ej CD-i) och med åren har det kommit många Zelda-spel. Lite pinsamt nog har jag bara spelat de bärbara versionerna av spelen. Främst för att jag inte har någon Nintendokonsol. Nu är jag dock inte så modern och har en Nintendo DS utan ett härligt Game Boy Micro och Zelda-spelet som jag spelet igenom är ”The Legend of Zelda: The Minish Cap”.

Capcom (via dotterbolaget Flagship) har fått göra två Zelda-spel innan och de har förvaltat det bra. De två första var till Game Boy Color, Legend of Zelda: Oracle of Ages samt Legend of Zelda: Oracle of Seasons. Det är prima äventyrsspel där det ena innehåller mer pussel och det andra mer action. Dock är de inte lika bra som Legend of Zelda: Link’s awakening (som faktiskt släpptes 1993 och Oracle-spelen kom 2001).

Zelda-spelen går nästan alltid ut på att en prinsessa som heter Zelda råkar illa ut. Det här spelet är ingen skillnad och som Link så ska man rädda henne. I vanliga Zelda-spel så får man också ett svärd, en sköld och så går man igenom ett stort äventyr. Det är självklart ingen skillnad här. Ofta har man även en hjälpreda som ger en lite hjälp på vägen och nu har man en talande hatt som gör det. Ut på detta har man även introducerat ett system att man kan krympa och på så vis besöka Minish-personer. Något man kan beskriva som Lilliputarnas land, fast de här är mindre än Lilliputar.

Något man också introducerat i spelet, som är störande, är att man ska samla ”kinstone”. Det är olika fragment i olika färger som man ska para ihop med karaktärer i spelet. Det fungerar, men man måste verkligen prova det med alla karaktärer i spelet. Troligtvis har det införts eftersom de försökt utveckla bytessystem av saker, som man har i andra de andra Zelda-spelen. Det misslyckas i mitt tycke. Det blir för störigt att veta vem det är man ska slå ihop stenar med.

Grafiken i spelet är klart inspirerad av The Legend of Zelda: The Windwaker, precis som att tidigare Game Boy-titlar lånade friskt från klassikern The Legend of Zelda: Link’s Awakening. Det är inget fel med det, utan snarare tvärt om. Det ger hela serien ett genomgående tema och en speciell Zelda-känsla.

Det som även är viktigt i Zelda-spelen är musiken. Är inte musiken jättebra så kommer man inte tycka spelet är så bra som man kräver av Zelda-spelen. Det är ofta det som varit problemet för hela serien på senare tid och lite så är det här med. Musiken är godkänd, men det är inte musik som känns genomarbetad och genialisk. Problemet då blir då att inte spelet blir Zelda-magiskt.

Hoppar man till hur själva spelet går att spela så är det bra. Det finns vissa störiga element som att man använder select till att fråga sin hatt om olika tips, istället för att dra fram kartan som man gjort i tidigare Game Boy-spel. Dock flyter spelet när det är action och helt laggfritt. En smart funktion man gjort är att man kan rulla för att ta sig fram snabbare, vilket gör att frustrationen innan man får ett föremål som kallas ”Pegasusskorna” försvinner. Det gör dock nästan så att skorna inte behövs alls…

Kenny orkade inte spela igenom det här spelet av någon anledning. Jag har svårt att förstå varför man inte vill spela igenom det och gav mig det. Stort TACK! Det här är ju bra grejer! Det är inte riktigt lika bra som något av Game Boy Color-spelen som släpptes, men det är fortfarande ett riktigt bra äventyr. Det finns bättre Zelda-spel, men har man tio-tolv timmar över så är det bara att hugga in.

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Kvalité!

Tjuvarnas marknad

Tjuvarnas marknadJag har inte publicerat något om ljudböcker innan i den här bloggen. Kan bero på att innan den här boken hade jag hört en enda bok och det var Helge Skoog som läste Kalle och Chokladfabriken. Det var en trevlig och bra bok med Skoog som mysgubbe. Jag fick dock för mig att ljudböcker är bra grejer när man tränar och första boken blev Jan Guillous bok Tjuvarnas marknad. Valet av bok var mest för att jag var nyfiken på andra Guillouböcker efter Arn-serien.

Tomas Bolme är det som läser boken. Inte för jag hade en aning om vad det är för snubbe för än jag kollade på Wikipedia. Då hade jag i och för sig fortfarande ingen aning. Sak samma! Han har en ganska lugn röst, men han ska akta sig leka fransman som pratar svenska. Problemet för Bolme är precis som för alla som läser in en ljudbok, att han måste skilja på personerna i boken. Han överdriver det hela lite för mycket för min smak, vilket resulterar i att fransmannen låter dum i huvudet och kvinnorna i boken låter väldigt mesiga.

Själva boken är väldigt trevlig. Den handlar om en kvinnlig polis som ska leda en grupp poliser som ska lösa ett antal inbrott hos mycket rika människor. Ganska snabbt antar man att de man har att göra med är en liga. Det låter väl inte så spännande, men Guillou har lindat in en kärlekshistoria för den kvinnliga polisen och dessutom en ordentligt syrlig samhällskritik. Samhällskritiken handlar framför allt om hur rika människor får för sig att utnyttja sina positioner för att tillförskaffa sig mer och då oftast på samhällets bekostnad.

Hur som helst leder poliskvinnan (polisintendenten), som heter Ewa Johnsén, denna grupp med namnet “Kommissionen för avancerade villa- och lägenhetsinbrott i Storstockholm”. Guillou gör ett bra jobb i att förklara en polis helt vanliga vardag och det känns som att den är rimlig och trovärdig. Detta ger ett djup i boken, utan att man för den delen för uttråkad eller tycker att den känns för simpelt. Det är något jag ser paralleller med Arn, alltså hur skicklig Guillou är med att väva in dagligt liv i en handling som ändå går framåt. Det är väl antagligen därför jag gillar hans böcker.

Är ljudboken värd att plöja genom 12 CD-skivor eller ska man läsa boken? Jag tror boken är bättre än vad ljudboken är, av den enkla anledningen att en karaktär som har ganska stor plats och pratar franska. Bolme kan som sagt inte läsa upp något med fransk brytning på ett bra sätt. Ljudboken fungerade dock bra att lyssna på under träning av den anledningen att historian inte var för invecklad och jag har fått mersmak. Får se vad nästa ljudbok blir för någon…

Sammanfattning
Köpvärd: Hyr
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Sisådär