Sällsamma berättelser

En höstdag fick jag för mig att läsa om en bok jag läste för några år sedan. Det jag mindes av den var att den var allmänt trevlig och till viss del fyndig. Tänk att smaken om böcker kan ändras, även om boken är den samma och skriven för över 100 år sedan.

Sällsamma berättelser är en samling av korta berättelser som har den gemensamma nämnaren att författaren av dem är Edgar Allan Poe. Eftersom berättelserna skiljer sig åt handlingsmässigt så börjar vi där.

Första berättelsen kallas ”Morden på Rue Morgue” . Den här är den egentliga pärlan i bokhäftet och säkerligen därifrån Sir Arthur Conan Doyle fått inspirationen till Sherlock Holmes för den kändes verkligen som de berättelserna och kom dessutom innan. Själva berättelsen handlar naturligtvis om ett mystiskt mord om den är Sherlock Holmes-lik och två vänner får för sig att lösa det hela.

Andra berättelsen kallas ”Guldbaggen”. Den här är rasistisk och då blev den inte speciellt kul att läsa. Självklart hade man en annan syn på mörkhyade i mitten av 1800-talet, men det är inte speciellt kul att läsa idag. Hur som helst handlar det om en man som besöker sin vän och denne vän har en frigiven slav som vän. Slaven hittar en skalbagge som är guldig och denne bagge ger dem alla tre ett äventyr som är ganska underhållande, om man överser redan nämnt problem.

En viss Hans Pfaalls enastående äventyr” handlar om en man som flyger till månen med en luftballong. Klart underhållande låssasfysik, men något utdragen. Hade kanske varit kul att trycka upp till Fuglesang? ”Den svarta katten” handlar om en man som är alkoholist, paranoid och därigenom totalt galen. Det är en kort mordberättelse som säkert fascinerar en viss typ av människor, men jag ansåg den vara en av de sämre historierna.

Två sista berättelserna är ”Huset Ushers undergång” och ”Wiliam Wilson”. Först nämnda av dem handlar om att en vän mår mycket dåligt och huvudpersonen åker för att besöka honom. Huset som denne vän bor är dock inte det trevligaste. Wiliam Wilson handlar om en man som är en ohederlig skitstövel och som sätts dit av en släkting eller är det hans eget samvete?

Det som binder ihop alla berättelser är att Poe berättar historier som är (på gränsen till det) omöjliga. Hans Pfaall åker till månen och Poe argumenterar alla steg i processen. Han verkligen bygger upp det hela för att man ska tro att det går. Uscher-berättelsen handlar om att något spöklikt uppkommer. Det är alltid något speciellt, men det är också charmen med de här historierna alla.

Något jag också lade till var att alla berättelser är skrivna som händelsen redan skett och man får den återberättad. Är det är ett krav på en berättelse eller gör man det bara för att få ett djup i berättelsen? Djupet i så fall skulle vara att man som läsare tror att det faktiskt skett.

När vi ändå är inne på hur den är skriven så ska jag ta upp att översättningen jag läste var inte modern och blev på så vis lite lätt omständlig att läsa. Nu var boken plockad ur min bonusmammas bokhylla och där kommer den förpassas tillbaka. Tror jag har läst den för sista gången för så intressant var inte den här samlingen och tyvärr borde jag nog behållit minnet av boken istället för att utforska det.

Sammanfattning
Köpvärd: Nej
Riktpris: Vet ej
Kommentar: Överanalyserandet tar bort tempot, vilket gör boken dålig.

Mr Driller 2

Ju mer jag skriver på bloggen, desto fler köp upptäcker jag är rena impulsköp. Lika så var det här spelet och återigen så fick jag mig en spelupplevelse som var bra. Den här gången är det ett pusselspel som fick mig beroende i två veckor…

Mr Driller handlar om en ful liten figur som får för sig att rädda världen från pastellfärgade block som kommer upp ur marken. En typisk jättebra historia som skaparna, Namco, hade kunnat vara utan. Man är som sagt den här fula gubben som har det vackra namnet Susumu. Han är utrustad med en rymddräkt som ser ut som en pyjamas och en väldigt behändig superborr. De redan nämnda blocken är utplacerade i färdiga banor som man sedan ska borra sig igenom. Alltså placeras man högst upp på dem och ska ta sig ner till botten. Det är faktiskt inte så enkelt som det till en början ser ut att vara.

Det finns olika typer av lägen att borra sig igenom. Vissa är på tid att klara kortare banor. Sedan har vi att man ska borra ett antal hundra meter ner och då behöver man lite extra syre som krupit sig in lite här och där i banorna. När man klarat något svårt så får man ett bonuskort på Susumus familj, typ.

Det som gör det här spelet bra är att det är utmanande, men ändå så enkelt. Det är pastellfärgat, men ändå bra. Det som är dåligt är att grafiken inte är pixelsprakande, ljudet lite väl tjatigt och det finns inget egentligt djup. Jag kan dock tänkta mig att om en vän har spelet och man börjar jämföra tider på time attack-läget så kan det här spelet hålla i månader. Har man inga vänner med spelet som jag så höll det två veckor på pendeltåget (ca 10 timmars spelande) innan jag tröttnade.

Det är definitivt värt de 120kr jag betalade för det och jag kommer säkerligen blocka fram det igen när jag känner ett sug för riktigt bra pusselspel. Litet bildgalleri på spelet hittar ni på Gamespot (som för övrigt är en riktigt trevlig sida).

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Hur kul som helst…