Top Spin

Top Spin Cover-artTennis är en av mina absoluta favoritsporter. Dels för att det är enormt mycket teknik, taktik och skicklighet men även för att matcher kan gå fram och tillbaka. Det blir underhållande elegans på hög nivå. Att konvertera denna känsla till TV-spel borde gå relativt smärtfritt och visst visar Top Spin det. Jag har aldrig spelat ett seriöst tennis-TV-spel innan den här bekantskapen med Top Spin. Dock har det blivit äckligt många timmar Mario Tennis på Nintendo 64 med Kenny. Mario Tennis är dock inte speciellt seriös eller realistisk tennis.

Jag fick för mig att fynda Top Spin för ungefär en hundring på Tradera efter att ha läst att folk gillar spelet och visst var väl värda pengar. Top Spin är alltså ett seriöst tennisspel till den gamla hederliga Xbox-maskien och släpptes under slutet av 2003. Det har riktiga namn på spelarna, men några av dem, däribland Pete Sampras och Michael Chang, har lagt av idag så det känns utdaterat, tyvärr.

Spelet innehåller både herr- och dammatcher och skillnaden finns där, precis som det gör när man tittar på TV. Det finns även ett karriärläge där man kan skapa sin egen gubbe och denna gubbe kan alldeles för enkelt träna upp några färdigheter och sedan vinna Wimbledon eller någon annan Grand Slam.

Det som gör spelet roligt är att spela mot vänner. Det blir långa, intensiva bolldueller och det är underhållande tennis. Dock så är det något som skiljer det här emot Mario Tennis och höjer nybörjartröskeln. När bollen är över nät ska man hålla inne slagknappen för att få kraft. Det tog tid att lära sig detta och ofta missar man bollar, fast man tycker sig ha gjort allt rätt. Det tog runt tre timmar att bemästra det fullt ut och sedan tog det tre timmar till och då kunde datorn få stryk på svåraste nivån.

Efter det här spelet har det släppts en uppföljare med det fantasifyllda namnet “Top Spin 2” och det är troligtvist bättre. Det finns även en serie som heter Virtua Tennis som sägs vara bra tennisspel. Har man en nyare maskin ska man nog ta sig en titt på dem, men Top Spin är inget jag ångrar att jag köpte och jag hade i vart fall kul i ca åtta timmar.

Sammanfattning
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Det här är kul! Nästan lika bra som riktig tennis!

Rain: Ingen utväg (Killing Rain)

Jag har redan beskrivit Rain i bloggen och det här är den fjärde boken i serien. Skillnaden är inte stor den här gången heller, utan författaren Barry Eisler gör som vanligt en stabil bok som slukas snabbt. Det är naturligtvis både en styrka och en svaghet för man väntar sig inget speciellt och man får inget speciellt. Ungefär som ett Happy Meal med andra ord!

Det som är nytt i den här boken är att John Rain räddades i förra boken av en stor krypskytt som heter Dox. De har nu teamat ihop sig och börjat jobbat åt Mossad, istället för CIA som det brukar vara. De har fått i uppdrag att knäppa Manheim Lavi, som kallas för Manny och är en bombtillverkningslärare. Manny har lärt upp fel personer så Israel vill ha honom död och som alltid med Rain så ska det se ut som en naturlig dödsolycka. För att öka intrigerna så skyddar CIA Manny då han ger dem information om andra mindre trevliga personer.

Nu är det här inte så mycket till en spoiler då det sker under de 50 första sidorna men ifall du inte vill läsa om det så skippa det här stycket. Mordförsöket på Manny misslyckas och Mossad vill därför döda honom (han ska inte avslöja vem han jobbar för) och de skickar hans sängkamrat Delilah. Detta utvecklas och vävs sedan ihop ganska tätt med trean och historien med den CIA-agenten.

Dox följer med i äventyret och detta orsakar anpassningsproblem då Rain har lite problem med att inte längre få jobba ensam. Det är något han alltid gjort. Det är skönt att Barry faktiskt tar Rains interna diskussion av att vara beroende av någon annan. Han gör det dessutom lagom djupt, alltså innan det blir patetiskt och fånigt. Han diskuterar även problem som hur Rain skulle vara utan yrkesmördarlivet och andra själsliga diskussioner. Nu ska det dock påpekas att boken fortfarande är högt tempo och diskussionerna inte är den större biten av boken.

Bokbloggen har också skrivit en recension om den här boken. Han är ytterligare en person som inte fattat grejen med Rain-serien. Meningen är att det ska vara klyschigt, precis som en Arnold-film. Han skriver även att språket saknar flyt, vilket antagligen beror på att han inte gillar det han läser. Jag tycker hela bokserien är lättläst och har ett bra flyt.

Så ska man skaffa denna? Har man läst de andra böckerna är det bara att fortsätta. Den här är bra grejer, om man gillar det man läst innan. Gör man det inte så är föregångaren ett bra ställe att stanna på. Den här skiljer sig inte tillräckligt emot den förra boken, egentligen. Jag är dock helt fast i den här bokserien och längtar redan efter att nästa bok ska släpps.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 50 SEK
Kommentar: Jag gillar det, för vissa…