Castlevania: Aria of Sorrow

Aria of Sorrow

Recensioner har hyllat det här plattformsactionspelet. Naturligtvis gjorde hyllningarna mig sugen på att spela genom det själv och recensionerna har faktiskt rätt. Det här är bra grejer och det vittnar även spelets begagnatpris om. Spelet handlar om någon figur som inte riktigt vet varför han är framför en stor borg, men genom lite fighting så ska han in i det och besegra ondskan – ungefär. Mitt i den här enorma borgen finns lite människor som blir polare till honom. Att han blir kompis med någon som säljer vapen till honom för pengar som han hittar genom att slå sönder lyktor, är ett tecken på att snubben har enormt dåligt omdöme.

Spelet går alltså ut på att man ska styra gubben genom borgen, som är i plattformsperspektiv och slakta fiender som är olika svåra och ibland är det några bossar. Själva gubben är lättstyrd och mjuk i rörelserna. Han känns inte seg i svängarna och själva plattformshoppandet flyter på. Actionbiten är också intensiv och mysig (om det nu går att använda för att slakta konstiga fiender som Dracula tagit fram) och med funktioner som att utrusta med en magi/specialvapen och svärd så får man en ordentlig variation huggande. Det uppskattas och det är grunden i detta spel.

Grafiken i sin tur är nog det maximala man kan pressa ur en Gameboy Advance, utan att det ska hacka. Det flyter, snygga effekter samt varierande bossar. Nu var jag dock lite feg och spelade genom spelet på normal på ungefär nio timmar (personen som hade spelet innan mig hade spelat genom det på 5!). Då har jag inte brytt mig om en annan bit som finns med i spelet, nämligen ett insamlingsmoment. Man kan samla in fienders själar och genom det får man reda på mer om dem. Detta gör att personen som har ork att leta upp allt, har ett litet extra nöje. Själv orkade jag inte bry mig om det då jag var lagom nöjd och sugen på nästa spel efter nio timmar.

Dock har jag sparat det bästa tillsist, nämligen musiken. Den är riktigt bra, varierande och gosig. Den ger en bra atmosfär till spelet och ett ytterligare djup. Om man ska ta upp några negativa saker är det sparpunkterna. Jag spelar på pendeltåget och kan inte alltid spela hela sträckan, utan måste avbryta för att jag inte hittat en sparpunkt i världen. Det är mest frustrerande och sedan tycker jag svårighetsgraden normal var för lätt för att vara normal.

I övrigt så kommer jag inte att spela om spelet, men jag är inte ledsen över de 311 kronorna jag köpte spelet för. Det var kanske i mesta laget för det, men hittar man det för under 300 kr är det ett fynd i mina ögon. Bäst av allt är nog faktiskt att låna det av en vän och spela genom det hela. Man kommer inte att ångra sig då.

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 300 SEK
Kommentar: Riktigt härligt spel!

Morden i Oxford (Loes crímenes de oxford)

En dag i Sverige, Stockholm, T-centralen fanns en person av manligt kön på väg hem från jobbet. Under den 25 minuter långa pendeltågresan skulle denne person sitta och titta ut genom fönstret. I pocket shop fann han dock något som skulle försöka uppehålla honom. Morden i Oxford hette pocketboken, som hade en halvt osyndlig kommentar på framsidan av Dagens Industri och var skriven av en argentinsk författare (Guillermo Martínez) som är doktor i matematik. Inte fan trodde denna konsument att boken skulle vara så förutsägbar och där med tråkig. Hur hittar ett svenskt förlag boken och tror den säljer? Eller vänta nu, den såldes ju till mig. Förlåt världen! Inga fler impulsköp!

Första meningen avslöjar faktiskt hela boken och resten av boken är faktiskt bara en transportsträcka för att se om den var så förutsägbar. Bara för att ni inte ska göra samma misstag som jag och köpa boken ska jag bjuda på första meningen:

”Nu när åren har gått och allt är glömt, nu när jag i ett lakoniskt mail från Skottland mottagit den sorgliga nyheten om Seldoms död, anser jag mig kunna bryta löftet som han i vilket fall som helst aldrig avkrävde mig, och berätta sanningen om de händelser som under sommaren 1993 stod att läsa i de engelska dagstidningarna under rubriker som pendlade mellan det makabra och det sensationslystna, men som Seldom och jag alltid, kanske på grund av den matematiska bibetydelsen, helt enkelt refererade till som talserien eller som Oxfordserien.”

Va? Avslöjade den inget? Men boken är en deckare, på ett ungefär. Seldom är död och dessutom står det om ett löfte mellan de två. Aja, kanske ska berätta lite mer om boken än att bara vara elak om den här lättsmälta sörjan.

Boken handlar om en man som är matematiker, som dock har ett okänt namn (som dock har två L i sig och ska vara svårt att uttala) och kommer som utbytesstudent till Oxford. Den här personen hyr ett rum hos en Mrs Eagleton och hon mördas naturligtvis och polisen tillkallas. Nu är det dock inte mannen som är skyldig då han har ett bra alibi. Genom det här mordet kommer han dock i kontakt med den brottsfascinerade matematikprofessorn Arthur Seldom. Därifrån fortsätter boken med lite buzzwords som Fermats gåta, Enigma och Pythagorianerna och deras trosuppfattning. Dock inget på latin den här gången…

Innan jag rundar av med att säga att jag inte gillar boken speciellt mycket ska jag bjuda på den mest beskrivande sexakt på en mening jag har läst:
”Vi älskade som ett par otyglade, entusiastiska kaniner resten av eftermiddagen”, sida 206.
Anledningen att jag vill ta upp det är att jag finner sexakter i böcker ofta otroligt naiva och klumpigt skrivna. Den här författaren går rakt på sak och uttrycker sig kort och koncist. Det får i detta fall boken att bli klar fortare och man slipper läsa om sex och man får fortare reda på om lösningen är den som man trodde – vilket den var i mitt fall. Men en deckare kan man inte läsa de sista tio sidorna av för då kan boken avslöjas och bli dåligt, om det nu inte var så att man hade rätt. Då blev man besparad allt lidande. Boken ska ha ett till plus, den är kort och lättläst.

Så, summeringen är att man inte ska läsa boken, om du nu inte får betalt för att lida dig igenom den.

Sammanfattning
Köpvärd: Nej
Riktpris: 30 SEK
Kommentar: Ingen höjdare

Freakonomics

En vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

Freakonomics: En vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor (Freakonomics. A rogue economist explores the hidden side of everything) har nog den längsta titeln som kommer komma på den här bloggen. Den här boken är helt politisk inkorrekt och fullständigt underbar. Att jag hittade den (som vanligt?) på bokrean för 79kr (inbunden) gör inte saken sämre. Boken är skriven av nationalekonomen Steven P. Levitt och journalisten Stephen J. Dubner och vill verkligen jag rekommendera boken.

Boken har enormt mycket mörk humor, eftersom det är känsla ämnen boken berör. Något som är viktigt att komma ihåg är att allt som sägs bevisas via statistik och när det inte finns klara bevis är det diskussioner runt det. Sedan finns det egentligen ingen röd tråd mellan alla kapitel, utan man börjar på kapitel ett som förklarar vad det är för likhet mellan en lärare och en sumobrottare och sedan går den vidare på nästa ämne. Nu vill jag inte avslöja för mycket men i lärare-sumobrottar-exemplet handlar det om att båda fuskar om de gynnar dem och hur man avslöjat detta.

Övriga bitar som tas upp:

  • Ku Klux Klan och Fastighetsmäklare – en diskussion om informationsövertag
  • Varför knarklagare bor hemma hos mamma – har bokföring från en kriminell organisation och förklarar vad som gör att folk vill bli knarklangare
  • Brottslingar försvann 20 år efter att abort blev tillåtet
  • Allmänt om att vara förälder och att det inte spelar så stor roll vad man gör

Så nu går du och köper den här! Om du mot förmodan nu inte gillar den så tror jag inte du kommer gilla det jag annars brukar rekommendera.

Sammanfattning
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Älskar den!

Mario & Luigi: Superstar Saga

Superstar Saga

Jag fick för mig att varva läsningen på pendeltåget till och från jobbet med lite Game Boy Advance. Ett spel som jag då fyndade på Tradera för 100kr var Mario & Luigi: Superstar Saga. Flertalet recensioner berömmer det och jag tänkte att det här förhoppningsvis ska vara något som är rätt lagom för mig.

Det första man märker i det här rollspelet är Nintendo-humorn och även om jag var en Segagrabb (jag spelade inte igenom Super Mario World m.m.) när jag växte upp så förstår jag humorn och jag tror den är ganska universell. Men efter ett tag försvinner humorn från agendan och det är relativt tjatiga uppdrag istället man behöver göra.

Historien spelet handlar om är faktiskt värdelös och inte ett dugg engagerande. Prinsessan Peachs röst som blivit stulen och för det ska Mario och Luigi åka över till Bean Bean Kingdom och hämta hem den. Ut på det verkar det bli en liten dokusåpa och allt rör ihop sig. Originellt tänkt!

Frågan oundvikligen kommer upp är målgruppen. Det känns inte som att det är vuxna eller ungdomar man velat rikta in spelet till, men barn förstår nog inte humorn, eller i vart fall inte all humor. Alla pussel som finns i spelet är dessutom riktigt korkade. Har man inte kläckt dem på 30 sekunder är det något fel och då är det oftast grafiken som är problemet. Man inte ser vad man ska göra helt enkelt. För att fortsätta racka ner på spelet så kan jag avslöja att hela spelet är väldigt linjärt. De säger var man ska gå och vad man ska göra. Något spelet dock ska ha beröm för är det riktigt bra stridssystemet. Det är välbalanserat, men tyvärr är alla fiender lite väl lätta och det gäller allt i spelet. Grafiken är riktigt mysig och jag trivs in miljön. Ljudslingorna är bra, om än något tjatiga ibland och rösterna som kommer ibland är nog bara tio olika ljudklipp.

Fast recensionen är ganska negativ var det överlag helt behagliga 24 timmars speltid, men det är inget jag kommer röra igen och 100kr känns som ganska lagom för spelet. Hade spelet inte varit så upprepande och enkelspårigt hade jag varit lite sugen på uppföljaren till Nintendo DS. Det finns bättre rollspel (ZELDA!) men det finns få spel med lika stor portion humor.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Jag gillar det, men alla gör nog det inte.