Martin Birkeldh

Indiana Jones har aldrig gjort sig bra som TV-spel. Vissa av dem är definitivt godkända, men aldrig att en gamer har känt ett sug efter Indiana Jones-spel. Definitivt inte nu när kopian och höjdarserien Uncharted finns. Jag har nyligen spelat igenom ettan och är ruskigt nöjd.

Du spelar en karismatiska filuren Nathan Drake och han har en snygg reporter med sig som ska rapportera om hans äventyr för en TV-kanal. Hon heter Elena Fisher och bryr sig verkligen om att få en story och verkar ha mottot “aldrig utan min videokamera”. Därför följer hon med Nathan ut på sjön och där hittas en skattkarta efter Sir Francis Drake, som Nathan tror sig vara en avkomma till.

Han ser upp...

Nu ska de följa kartan och Nathan tror att det är bäst sticka ut på skattjakten med den gamle räven “Sully”, som är en lite konstig polare och inte den läckra Elena. Kartan säger sig leda till den stora skatten, “El dorado”. Det som är coolt är hur författarna av storyn faktiskt känner till mysteriet om “El dorado”, även om den är anpassad något till att passa in här. Ni kan läsa mer om legenden på Wikipedia.

Hela historien har väldigt många vändningar och tempot är faktiskt ovanligt högt. Det är med andra ord precis som det ska vara i en äventyrsmatiné som Indiana Jones- eller Mumienfilmerna. Men precis som de filmerna är det här alltså inget mästerverk, utan historien är simpel men effektfull. Själva spelet berättar historien genom väldigt välgjorda mellanfilmer, men du kan dock inte påverka den alls genom hur du spelar och det är lite tråkigt och minskar värdet med att spela om spelet.

Det man som spelare ska göra, för att se alla roliga mellansekvenser, är att hoppa mellan klippor, hustak, väggar och så vidare och sedan ska man skjuta gangsters i mängder. Det är aldrig ett överflöd av ammunition, så man får ta det lite lugnt. Man kan även springa mot fienden och spöa upp dem utan skjutvapen. Då får man ammuntionsbonus, vilket är en bonus (doh!). Filmen under visar hur det fungerar tydligt hur pang-pangandet fungerar.

Faktum är att hela spelet är lika linjärt som ett vattenpass. De försöker inte ens gömma det på något sätt, utan det är verkligen bara en väg man kan ta så du kommer inte gå vilse. Lyckas du så hör av dig så jag får ett gott skratt! ;-) Det skadar dock inte att det är lika linjärt som Tone Bekkestads rygg, eftersom upplägget är väl varierat och riktigt snyggt (till skillnad från Tone). Spelet utspelar sig till största delen i en djungel, men viss variation av miljöer finns och då mest grottor och annat sunk. Spelets tempo flyter på fint, men det finns ett parti med en vattenskoter som är döfött. Inte bara att tempot sjunker, så ser vattenskotern mer ut som att den flyter som en gummibåt.

Att spelet rent tekniskt känns som en välgjord kopia av diverse olika spel tycker jag varken hör hit eller spelar någon roll. Spelmekaniken fungerar nämligen friktionsfritt och det är riktigt underhållande. Ljudet känns snott från mängder av matinéfilmer och tempot och det är perfekt i kombination med handlingens alla tvister och det mystiska som alltid ska finnas i matinéäventyr. Spelet är perfekt inom sin genre, men det är inte ett perfekt spel. Man ska alltså inte vänta sig världens bästa spel, bara en sjuhelsikes spelomgång. Det är precis så lättsamt och roligt som ett spel ska vara.

Det här har inte Indy haft! Muhahaha!

Jag är riktigt imponerad av spelet och jag kommer definitivt spela uppföljaren. Det sägs vara ännu mer välgjort, så jag antar att man ska spela ettan innan uppföljaren för att inte bli besviken. Spela det här ska man dock definitivt göra, för att hitta den här spelkvalitén för 200kr är verkligen en sexig deal. Köp!

Jag har en gång i tiden spelat igenom Prince of Persia: Sands of time och det utvecklades av Ubisofts Montreal-studio. Dessa gjorde sedan två uppföljare till den persiska prinsen som jag spelade lite på. Tyvärr saknade de allt som gjorde Sands of time till ett av de bästa spelen som jag någonsin spelat.

Ubisoft Montreal har sedan dess släppt ett stort antal spel och de flesta med bra varumärken, men spelen har tyvärr inte varit så pass bra att recensenter utropar dem till årets bästa spel. De har snarare bara varit mycket stabila produkter, som på pappret ser enormt häftigt ut men spelmässigt till viss del floppar.

Om vi tittar tillbaka på hur det här spelet blev så hypat, bör vi börja kolla på den första trailern. Den introducerades under den stora spelgalan E3, 2006.

När man ser den undrar jag vem som inte känner en spellust och det är inte konstigt att hypen byggdes upp.

Vid release så hade den denna trailer:

Spelet släpptes till julen 2007 och skulle troligtvis vara Ubisofts stora spelsläpp för julhandeln, precis som Assassin’s Creed 2 nu varit för julhandeln 2009. Spelet släpptes till PS3 och till Xbox360 och under våren 2008 till PC (med lite mer grejer att göra). Spelet sålde, enligt Ubisoft själva, mycket bra och personligen tror jag att det var för att man hade gjort ett riktigt gediget PR-arbete.

En viktig komponent som gör det här spelet häftigt och som byggde upp hypen kring spelet, är att spelet utspelar sig under det tredje korståget, år 1191, (vilket är ungefär samma tidpunkt som Arn-serien utspelas). Du är dessutom en lönnmördare och kan springa runt upp på tak, hoppa mellan hustaken och göra djupdyk ner i höstackar, samt utföra mord på nio stycken hårdkokta dummingar.

Skutt och vips är han ett minne blott.

Som ni kan se i båda trailarna ovan är spelet är helt makalöst vackert. När man slår igång Assassin’s Creed för första gången känns det verkligen som om det här spelet är det perfekta tredjepersonsspelet och när man börjar känna på hur kontrollen är vid slagsmål märker man att den är riktigt bra. Animeringen av huvudpersonen Altaïr är ruskigt bra och hela produktionen känns verkligen välgjord.

Miljöerna i spelet känns realistiska och de olika städerna man besöker har alla sin egen stil, precis som alla städer har i verkligheten. Grafiskt sätt börjar spel i allmänhet dessutom bli så bra att man faktiskt har svårt att skilja på spel och verklighet. Det som känns minst realistiskt är animeringarna som personer som pratar har, men det kommer att komma med tiden.

Nu ska vi bara ta oss över här...

Problem med spelet finns dock och det främsta problemet är att spelet är otroligt ensidigt. Har man spelat 3 timmar in så har du verkligen gjort allt som du kan tänkas göra i spelet. Kvar är alltså samma spel, med lite mer handling, upprepat tre gånger till. Sedan är slagsmålen baserat på kontringar, vilket gör att det blir segt att slåss.

Det sägs att man inte kan spela det här spelet efter att ha spelat uppföljaren. Därför rekommenderar jag dig att spela tre timmar av det här och sedan läser du resten av historien på Wikipedia. Börjar du med tvåan utan någon bakgrundshistoria förstår du inte det hela. Så summan är att tyvärr är det här inget spel man ska lägga ned tid på att spela igenom, men man ska spela det bara för att det är så vackert!