Vissa spel köps bara för att gamern ska spela multiplayer. Jag, som dock inte riktigt orkar ge ett spel den tiden som krävs för att multiplayer skall bli skoj, vill egentligen bara spela singleplayer. Då straffar det tyvärr att sätta sig med ett spel som Call of Duty. Det är nämligen byggt för att du ska skicka in lite digitalt bly i polarna över en fiberlina.
I Call of Duty (COD4) spelar man som två marinsoldater, dock ej samtidigt, som i en relativ snar framtid ska ta knäcken på någon organisation som har tillgång till ryska kärnvapen. Det är lika ointressant som det låter och ett parti bingolotto med Loket är ärligt talat mer upphetsande. Inte minst då färgfemman som var i en klass för sig. COD4 liknar Battlefield: Bad Company och Bad Company orkade jag inte klara, så hur kommer det sig då att jag orkade spela igenom det här?
Först och främst spelade jag spelet på PC. Jag tycker fortfarande att det är ett under att folk spelar FPS med handkontroller för det är verkligen inte kul. Styrningen med handkontroll blir som att kontrollera ett stressat fyllo i tvångströja. Nackdelen med att spela på PC är alla dessa oförutsägbara krascher av spelet och COD4 är ordentligt buggigt. Sedan om man ska lämna plattformsjiddret så har det här, till skillnad från Bad Company, varierande uppdrag och miljöer. Det känns lite om att man är skadad eftersom man tillhör MTV-generationen, men ett spel som är exakt samma miljöer i timmar är inte speciellt kul. COD4 är dock varierande och inte minst kort så det tar slut fort.
Speltiden är på cirka sex timmar så jag hann faktiskt aldrig tröttna. Många gamers tycker spel ska snitta på 12 timmar, men personligen har jag aldrig sett tjusningen i det. Det blir bara för långt för att man ska orka spela igenom det och risken för att det blir enkelspårigt är stor.
Hur som helst, som marinsoldat kommer du få göra det mesta. Det är standardgrejer som att skjuta ner helikoptrar, springa i ryska skogar, leka sniper men även borda en båt och lite annat som varierar det hela. Variationen kompenserar mer än väl för allt som faktiskt är sämre än i Bad Company. Grafiken och inte minst ljudet är bättre i Bad Company. Det är en annan känsla, annat tryck i Bad Company. Sedan kan man skjuta sönder det mesta i Bad Company, vilket aldrig händer i COD4. Faktum är att i COD4 lämnar man lika lite spår efter sig som en silverfisk gör i ett badrum om natten, medan Bad Company mer är på nivå “definitionen av förstörelse”. Kille och dessutom född på 80-talet så gillar jag förstörelse i spel!
Spelkänslan är dock densamma i de båda spelen och COD4 känns verkligen flytande och realistiskt. Realismen är något som kändes väldigt påtaglig. Det känns på många sätt som ett krig, även om berättelsen förtar en del av känslan. Att finna nöje i realistiska krigssimulationer, är det okej? Manuset i COD4 är så B-filmsinspirerat att spelets realism till viss del försvinner, men när man skjuter ner vågor av fiender på ett realistiskt sätt så undrar man. Man får se det som så att människor alltid behövt löpa ut för sina aggressioner och i dagens stela samhälle blir det utlopp genom kampsport, dataspel och videovåld. Hur som helst hoppas jag att inga under 14 spelar spelet, även om de garanterat sett värre saker.
Om man ska summera COD4 kan man säga att produktionen är hyfsad, variationen i upplägget är drivkraften och att man måste vara intresserad av multiplayer för att ens köpa det. Uppföljaren har dock kommit förra hösten så multiplayer i det här har nog dött inom kort, men jag kommer inte skaffa uppföljaren. Det här räckte och uppfyllde min COD-dos i mitt liv. Däremot är jag klart nyfiken på nya Bad Company…
| Sammanfattning | |
|---|---|
| Tre plus: |
|
| Tre minus: |
|
| Köpvärd: | Låna av någon… |
| Riktpris: | 200 SEK |
| Kommentar: | Krigsspel i förstaperson som vars singleplayerdel inte lämnar något speciellt bestående. Låt det passera och köp uppföljaren eller nya Battlefield istället om det är multiplayer du siktar på. |