Tre spel jag aldrig klarade

Det finns en del spel man inte känner att de är roliga nog för att spela igenom. Oftast försöker jag att inte sluta spela när jag bara har lite kvar för jag det är så skönt att kunna kryssa av att jag tagit del av upplevelsen till slutet. Hur som helst, är det timmar kvar så är jag inte lika sugen. Jag har listat några som jag inte spelade klart…

Battlefield: Bad Company

Jag trodde det här svenskutvecklare spelet skulle vara som “Kellys hjältar” då PR-arbetet hade sagt att det skulle vara lite humoristiskt. Jag inser ganska snabbt att jag har väldigt fel för det här knappast något du bara kan springa rakt emot fienden, utan FPS:et är väldigt realistiskt.

Spelet handlar om att du är en dumming som får vara kanonmat och har på så vis en chans att slippa ta ditt straff. Du hamnar i ett gäng som är på samma sätt. Plötsligt så börjar man även hitta massa tyskt guld och nu vill du ha det här. Så inte bara överleva, utan man ska även bli girig. Härlig kombo!

Mycket av spelet bygger på att du går runt fienden, cirkulerar runt och plockar dem en och en. Det är alltså inte Kellys Hjältar! Sedan för att driva fram berättelsen har man lite mellansekvenser där två av dina kompanjoner kör sten, sax, påse. Oj vad humoristiskt! Sedan brukar det även vara lite charmigt smöriga kommentarer till kvinnan som ger ditt gäng kanonmatsuppdragen.

Det var lite kul och så, men saknade historien som får dig att vara klistrad. Det finns dock en del faktorer som är värda att nämna och en av del är den helt fantastiska grafiken och en ljudproduktion som jag nog inte hört i något annat spel. Jag är verkligen imponerad av detta och den tekniska prestationen. Synd bara att man inte byggt in en starkare berättelse.

Sedan måste jag klanka ner på att jag verkligen avskyr att spela FPS på konsol med handkontroll. Det förstör hela känslan för man saknar all form av precision. Efter det här spelet kom mitt beslut att jag inte spelar FPS på konsol. Det gäller även konsolexklusiva FPS så som Killzone 2 där jag har spelat några timmar och där är produktionen ännu större och tyngre än Bad Company. Men där har man byggt in en historia som är så löjlig att den får Battlefield Earth att framstå som bra så suget finns inte att tjafsa med handkontrollen. Nej, det blir bara PC i framtiden för FPS!

Det har kommit en uppföljare till Bad Company, men eftersom jag bara spelade det här två timmar och kom till stället att jag nästan klarade andra banan så är jag verkligen inte sugen, även om det släppts till PC. Dices kunnande och Starbreezes berättande hade nog varit en perfekt kombo i framtiden!

Virtua Tennis 3

Jag är i vanliga fall ett stort fan av tennisspel. Jag har kontant haft svårt med att få tråkigt av tennisspel under 8-12 timmar, men det här spelet lyckades! Det lyckades inte ens mediokra Pocket Tennis till Neo Geo Pocket Color. Problemet med det här spelet är att det är lite av tennisens Assassin’s Creed 1! Upprepande är bara förnamnet och man hade kunnat tro man spelade en djävulskt repad blu-ray-skiva som hoppade tillbaka. Tyvärr fungerar inte Blu-Ray på samma sätt som musik-CD-skivor…

Att spelet är upprepande är naturligtvis självklart. Tennis är upprepande i sin natur, men genom varierande och svårt spel får man det underhållande. Att då spela ett tennisspel kräver att datormotståndaren spelar på ett sådant vis att man får variationen samt att man kan döda bollarna på ett realistiskt och effektivt sätt. Självklart har Virtua Tennis 3 misslyckats med detta i mitt tycke och genom det känner man verkligen inte av tenniskänslan.

Sedan för att lira det här så ska man ge sig ut på någon karriär och det är ärligt talat svårt att förklara hur man kan “fucka upp” något så här hårt. Det är segt, tråkigt och man måste köra en  massa förbannade minispel för att få gubben att bli bättre. Jag vill inte spela ett RPG, jag vill spela ett tennisspel!

Jag spelade det i fem timmar och har inte rört det sedan dess. Jag har en säsong avverkad och jag har ångest över att jag sålde Top Spin till min Xbox. Man kanske borde spana in uppföljaren till Top Spin? Någon som vet?

Bioshock

Jag är faktiskt inte ensam om att inte gilla Bioshock, även om det är som att svära i spelkyrkan. Det började dock jävlas med mig genom att jag var tvungen att patcha upp det, för jag spelade det på PC. FPS, som jag redan sagt, ska spelas med mus och tangentbord. Jag spelade det i ca två timmar och var ärligt talat inte speciellt intresserad av att fortsätta.

Spelet är snyggt och ramar in en historia på ett bra sätt. Man introduceras på ett skönt sätt och det verkar faktiskt som att spelet kommer bli bra. Storyn är det många verkligen gillar och det gör jag med, till viss grad. Jag hade velat att spelet tog tag i dig mer så som Uncharted 2 och tvingar dig igenom en massa filmer så det hade känts mer som en film.

Lite mer negativa saker är att man tyvärr lagt in massor av onödigt krafs. Att lägga in minispel för att man ska få billigare priser i en maskin där du köper ammo är så korkat eftersom man tappar tempo. Sedan har man även trollat fram en konstig vapenarsenal i kombination med någon slags drogmagi som gör att du måste skjuta dem med magin och klubba ner fienden.

Nej, det här var verkligen in min melodi och det är synd. Jag trodde verkligen att jag skulle gilla det här efter alla extrema hyllningar det fick. Ni kan läsa lite mer nedrackande om spelet här fast då är det på engelska. :-)

The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay

Som de flesta vet så tar jag oftast bara upp lite äldre spel på den här bloggen. Mest för att kostnaden för dem är så mycket mindre att det inte finns en ekonomisk anledning att köpa nya spel. Det här spelet som nu är avklarat är dock bland de senast släppta. Det släpptes 2004 och som jag avslöjade på Tumblr så gillar jag det här spelet och det är väl inte konstigt? Det är utvecklat av svenskar, Vin Diesel är en cool snubbe och allt är som en interaktiv film.

Starbreeze, som är utvecklaren av spelet har funnits sedan 1998. Innan Riddick hade de släppt ett gäng spel som inte är (enligt olika recensenter) värda att lukta på. De sunkspelen hade gjort, tillsammans med IT-bubblan, att The Chronicles of Riddick var det avgörande spelet för bolagets framtid. Att företaget finns kvar i dag skvallrar om vad det var för kvalité på det här.

Jag köpte spelet till min Xbox och det var jätteschyst på alla sätt och vis och det gick faktiskt att spela med handkontroll. Dock är handkontrollsstyrning av förstapersonsskjutare alltid jättejobbigt, oavsett hur bra utvecklat det är, så jag köpte det även till PC. Där kunde man dra upp effekter och få det snyggare än till Xbox! Nu är inte Xbox-spelet dåligt, men förstapersonsspel är till 99 procent bättre på PC.

Starbreeze ska släppa en uppföljare till Riddickspelet på Xbox 360 och Playstation 3. Tyvärr så blir det inte till PC. Dock slipper man nog patcha (patcha är att rätta till fel i redan släppta produkter) spelet när det släpps till konsol. Spelet på PC var relativt stabilt efter man hade patchat det, men inte innan (ladda ner patchen härifrån). Efter patchen så kraschade det dock bara tre olika gånger av konstiga anledningar, men det gick starta direkt efter utan problem.

Spelet baseras på de filmerna om Riddick och den enda som är värd att se av filmerna är Pitch Black. Det var den första filmen och handlar om att ett gäng människor hamnar på en konstig planet. Johns (en prisjägare) har tagit tillfånga Riddick och ska lämna av honom. Nu kraschar de dock och Riddick är lös. Den här planeten är inget som man kan kalla för normal så Riddick är nog inte det farliga. Filmen är spännande, ball och faktiskt mycket välspelad.

De andra filmerna som släppts i serien är en kortfilm i animestil. Det är en okej kortfilm och fungerar som en brygga till den avslutande filmen som bara heter The Chronicles of Riddick. Det är dock ett riktigt bottennapp så den kan man verkligen skippa.

Spelet, Escape from Butcher Bay, tar upp föregående händelser som inträffade innan Pitch Black. Johns ska nämligen lämna av Riddick på Butcher Bay. Det är det säkraste fängelset och Riddick tar det som vanligt lugnt. Han hamnar i cell och ska nu försöka ta sig ut. Berättelsen kretsar kring det hela spelet igenom.

Det som gör spelet bra är till stor del manuset som är hårdkokt, våldsamt och minst lika bra, om inte bättre än Pitch Black. Spelet har dessutom väldigt vacker grafik, bra ljudeffekter och en högklassig voice-over. Faktum är att Vin Diesel lånat ut sin röst och det har även B-kändisen Xzibit. Jämför man VO med Star Trek: Voyager Elite Force så är Riddickspelet betydligt bättre.

Något som också imponerar är hur pass omväxlande spelet är. Det blir egentligen aldrig en tråkig stund. Det blir mycket smygande i början av spelet och det är riktigt kul. Man får dock ganska snabbt en trevlig vapenuppsättning och pricken över i:et är när man får köra en stor metallrobot. Känslan är total lycka! Se bara bilderna under:

Sedan har spelet även ett av de bästa ljudspåren jag hört i ett spel. Starbreeze nyttjar det ultimat för när det händer något spännande så spelar de en hetsig låt och då sitter man uppumpad, adrenalin sprutar ur ögonen och ögonen glöder. Efter den här hyllningen hoppas jag att ni förstår att det här spelet skriker kvalité. Ska man ens hitta något som är dåligt så ska vara att den fiendens intelligens är på encellig organism-nivå och att spelet är för lätt på normal svårighetsgrad. Tips att spela igenom det på hard. Jag var halvklar när jag insåg misstaget och kände inte för att spela om det.

Det jag tycker att du nu ska göra är att du ska köpa Pitch Black och The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay. Dagen efter du har fått det så ska du börja vid 9-tiden på morgonen och se Pitch Black i ett mörkt rum. Sedan går du till din dator och spela igenom spelet. Det är ett heldagsprojekt, men du kommer ha ruskigt roligt. Känner du en tomhet när det är klart så kan du även se animen, The Chronicles of Riddick: Dark Fury.

Sammanfattning
Köpvärd: Pitch Black: Ja
The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay: Ja
The Chronicles of Riddick: Dark Fury: Hyr
The Chronicles of Riddick: No way
Riktpris: Pitch Black: 70 SEK
The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay: 70 SEK
The Chronicles of Riddick: Dark Fury: 70 SEK
The Chronicles of Riddick: 50 SEK
Kommentar: Pitch Black och Escape from Butcher Bay är bra grejer!

American McGee's Alice

Cover art

Under 2000 släpptes ett relativt förbisett spel som heter Alice. American McGee är bara speldesignern som fått sitt namn på det här och det ska han ju vara lycklig för att han fått. Det här är nämligen något som piggar upp vilket CV som helst, inte minst om man är designer.

Alice handlar om den stackars flickan Alice (no shit Sherlock!) som är på ett psykhem. Hon mår inte helt hundra efter att hennes hus har brunnit ner och hennes föräldrar kilade vidare i samma veva. Alltså är det nu helt logiskt att krypa ner i kaninhålet till undervärlden som har råkat flippa ut totalt. Alice snackar med kissekatten, tar köttkniven och springer vidare.

Det är lite kul, för i EA Classic-boxen som jag köpte för under en hundring så följer det med ett häfte där det är ett utdrag ur Alice sjukjournal. Den ska definitivt läsas under installationen. Det är en underhållande bonus och då gör det inget att det är två cd-skivor istället för dvd som man ska installera.

Spelets grafik är en vidareutvecklad Quake 3-motor och slår två tidigare recenserade PC-spel, Half-Life och Star Trek: Voyager Elite Force. Perspektivet ur hur Alice spelas är dock inte som de två nämnda spelen utan ändrat från förstapersonsperspektiv (man ser ur karaktärens ögon) till tredjepersonsperspektiv (man ser karaktären) och det fungerar finfint. De spelen jag har spelet som har det här perspektivet är bra men det är lite skillnader mellan dem. Prince of Persia: Sands of time är bättre ur plattformsspelsynpunkt, men där är det verkligen inte action på samma förstapersonsperspektivssätt som i Alice. I Shadowgrounds som spelade jag en kväll är dock lättare att styra och ger spelaren en bättre kontroll över huvudkaraktären. Alice känns något mer sprattlig, men Shadowgrounds är nyare än Alice och designen på banorna i Alice tar hänsyn till sprattligheten på ett bra sätt så det inte stör.

Alice är väldigt fantasifullt, men linjärt. Det är synd att det verkligen inte finns någon annan väg än rakt fram genom hela spelet. Det kompenseras dock av att miljöerna varierar genom att de bjuder på klassisk undervärldsmiljö och det är egentligen den enda variation som spelet bjudet på. Med klassisk undervärldsmiljö menar jag att man är under vatten, i någon konstig gruva, i en värld som är formad som ett schackbräde, på is och så mycket mer. Själva fantasin av banorna är en riktigt stor del av behållningen, tillsammans med den mysiga musiken (och den kan man faktiskt höra på Spotify).

Nackdelar med Alice finns och förutom att spelet är linjär så är tyvärr alla vapen tråkiga. Man får ett vapen och då använder man det konstant tills man får ett nytt. Så pågår det tills man har de tre starkaste varianterna. Dock tror man att de kan vara roliga när man hör talas om dem. En stor kniv, kortlek som kan kastas, isstav, magiska tärningar, en annan konstig stav, en slags kanon som sprutar ut en massiv energistråle och avslutar med en sprängning och lite andra konstiga vapen. Fienderna är inte speciellt varierande, men smälter in genom hela spelet. Bossarna är riktigt trevliga, om än att de har ett för synligt mönster.

Övriga saker ska kommenteras är röstskådespeleriet. Det är riktigt, riktigt bra och skapar en trevlig saga, tillsammans med miljöerna och musiken. Det är nog även så man ska se spelet när man spelar det. Det här är en saga som är helt flippad och det är det flippade som spelet lever på för nackdelarna är stora. Det är lätt, linjärt och har enormt puckade pussel (orkar inte nämna hur korkade de är). Jag hoppas dock på att jag får spela en uppföljare på det här (kanske i samband med att man ska göra film på det?), för potentialen är enorm.

I min värld så är Alice ett spel som man har en hel del kul med och man ska köpa det för de 65kr som det kostar hos Megastore (gratis frakt om man hämtar ut det mitt i Stockholm) [Det har slutat säljas]. Det är en mysig saga och jag hade riktigt kul de sex första timmarna, men det blir dock ensidigt mot slutet.

Se även bilderna, skärdumpar och trailern!

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 65 SEK
Kommentar: Jättekul i fem timmar, sedan blir det tråkigare.

Half-Life

Half-Life Coverart

Vad Half-Life är för 3D-action kan jämföras med vad General Motors var för bilindustrin. De båda revolutionerade var sitt område och i samma skede av produktcykeln. Produkten var nämligen skapad, men man kunde göra så mycket mer med den. 3D-spel innan Half-Life hade missat så otroligt mycket i handling och stämning så det är nästan smärtsamt att spela dem i dag.

Jämför man Half-Life med Quake 2, som är ganska nära till hands (för de har samma grafikmotor) så är skillnaden stor och Half-Life är dubbelt så bra på precis alla punkter. Låt oss börja med berättelsen i spelet för det är vad Half-Life är känt för.

Du spelar en forskare som har det lite småsexiga namnet Gordon Freeman. Troligtvis är Freeman bara någon sunkig form av nördhumor som ska parodierar på handlingen. Det är nämligen så att när Gordon en dag kommer till jobbet och ska utföra ett experiment så går det väldigt fel. Han lyckas med konststycket att öppna portaler till något annat universum eller något liknande och ur dessa portaler väller det ut äckliga rymdmonster och som sprids runt om i forskningsområdet. Därefter ska regeringen skicka in soldater för att rensa bort allt och det inkluderar även vittnen. Stackars Gordon som vill vara fri. Storyn blir det aldrig så mycket ös i, utan det är ganska enformigt. Det är för att berättelsen ovan är i min värld direkt avtändande och inte ens Arnold Schwarzenegger hade velat vara med i en film med den handlingen.

Det som dock var revolutionerande 1998 var bland annat hur man försökte bygga upp en stämning. I början fick man verkligen uppleva hur det gick åt helvete för Gordon. Det tog nästan en halvtimme innan man hade en sketen kofot som första vapen. Om vi går tillbaka till Quake 2 så får man där nya vapen konstant, det är hög fart och det är något helt otroligt hjärndött. I Half-Life känns det som om någon tänkt till och vill hellre ha några få, men väldigt skrämmande fiender.

Problemet med Half-Life är dock många, så här nästan tio år senare, och framförallt ska jag klaga på miljöerna. De är nämligen väldigt enahanda, tråkiga, långtråkiga och grå. Det finns absolut ingen spelglädje i dem alls. Nu ska det inte finnas någon glädje i dem, enligt handlingen, men det skiter jag i. Det är förbannat tråkigt att de samma typ av väggar hela tiden.

Något utvecklarna Valve dock ska ha beröm för är grafiken, musiken och ljudeffekterna. Det är ljusår bättre än Quake 2 och grafiken är bättre än Star Trek: Voyager Elite Force som körde Quake 3-motorn (vilket är bättre grafikmotor). Sedan om vi hoppar in på ljudet så är ljudspåret för Quake 2 sunkig hårdrock. Det gör spelet helt ospelbart och man får byta musik illa kvickt. Half-Life har dock ett ljudspår som de flesta faktiskt kan stå ut med. Detsamma gäller ljudeffekterna.

Dock har vi ett stort problem med Half-Life kvar att diskutera om. Det är så förbannat svårt att man måste spara och ladda om hur ofta som helst. Det gör att man hackar fram genom spelet och man spelar snarare för perfektion i varje moment än för något spelflyt. Det är inte riktigt min smak. Jag spelade dock faktiskt igenom Half-Life och fann att vissa moment var kul att köra om fyra gånger, innan de satt…

Jag fick tag på den här klassikern genom att jag köpte något paket för en hundring som hette Half-Life 1: Anthology. Det innehåller många timmars spelande och flera tilläggspaket också, som jag inte orkat spela genom (för jag tyckte de var så enormt tråkig efter ett tag). Det är samma grå gångar i ännu fler timmar. Spelpaketet kan man i dag lättast köpa på Steam.

Som vanligt så ställer jag frågan om man ska köpa det här spelet? Svaret är förhållandevis enkelt. Spelade du spelet när det släpptes 1998 så är det självklart att du ska ha det i hyllan. Spelade du det dock inte 1998 så kan du strunta i det för i dagsläget finns det klart roligare spel att lägga sin tid på.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Spelhistoria, men tråkigt!

Star Trek: Voyager Elite Force (samt Expansion Pack)

Voyager Elite Force

Jag är ganska tokig i Star Trek och det är nog ingen hemlighet. Att dra jämförelser med Star Trek sker nästan dagligen för mig och nu äntligen har jag spelat genom ett Star Trek-spel. Det flesta Star Trek-spelen anses vara riktig smörja, men det här då? Spelet kom ut i september 2000 och räknas med andra ord som stenålder, fast jag anser naturligtvis annorlunda. Det känns på många sätt som ett modernt spel, även om det är över sju år gammalt.

Spelet handlar om att man är fänrik Munro, testosteronpumpad snubbe (alternativet som smärt tös finns) med Star Trek-mentalitet. Munro är med i något som kallas Hazard Team (förslag på översättning?) och är den andra från toppen i rangordningen inom denna grupp. Gänget är sammansatt för att nyttjas vid mycket krävande situationer och naturligtvis behövs de nu. Voyager (rymdskeppet har det namnet) har nämligen lyckas fastna i ett dämpningsfält på en okänd plats och kan inte ta sig låss.

Det man börjar med är en övningsbana på holodeck på en borgkub. Nervositeten är hög (borger är läskigt skit i TV-serien) och mitt adrenalin höjs direkt. Borgerna känns dock relativt stela efter ett tag och är inte speciellt stryktåliga. Man springer runt och märker att de största överraskningarna som inträffar är att borgerna transporteras bakom ryggen och anfaller. Det blir med andra ord en vana att vända sig om och fortsätta röja.

Till skillnad från spel som Half-Life (klassikern som släpptes 1998) är det här inte smygande action. Det här är pulserande, snabbt och nästan hårt. Det ska bara vara att få upp reaktionstiden och trycka på musknappen för avtryckaren. Tankeverksamheten bara minskar ju mer spelet fortsätter. Ibland kommer man till att spelets handling tas vidare med hjälp av en liten film. Ibland är det till och med för mycket film emot spelande.

Spelet är bra och snabbt, men det saknar det lilla extra för att bli en klassiker i spelhistorien. Det är nämligen väldigt lätt. Hälsa och ammunition kommer man över konstant. Det är verkligen bara att springa in med huvudet före, skjuta ner allt som rör sig. Inte alls som Half-Life där det går ut på att spela om moment för att man behärska det till perfektion.

Om man kollar in spelets riktiga styrka så är det grafiken och ljudet. Grafiken är strålande för att vara 2000, Quake 3-motor och högsta upplösning på min nya dator. Visst att karaktärerna ser lite avskalade och kantiga ut, men inte värre än vad de gör i Half-Life. Ljudet är verkligen genuint trevligt, tungt och Sci-Fi. Man verkligen myser när man hör allt avfyras och pricken över das ultimate i är att det är originalseriens skådespelare som gör alla röster. Det får spelet att genast kännas ett par år yngre.

Spelet känns som en interaktiv episod (efter TV-säsong fyra) med lite extra pang-pang och där handlingens fokus är på den lite lägre hierarkin på rymdskeppet. Det är ett bra spel, men har absolut sina brister. Det är ett spel man kan spela igenom på några timmar och det är definitivt skoj. Jag kan även tänka mig att multiplayer är väldigt roligt, av samma anledning att Quake 3 är det.

När det gäller Expansion Pack som kom för att spelet hade sålt bra så kan du skippa det. Inget extra här som gör det värt mer än 10 kr. Det lilla extra nöje man får är att utforska Voyager. Det är synd för jag hoppades faktiskt på ett nästan nytt spel, precis som Opposing Force var för Half-Life.

Det är mycket jämförelse med Half-Life, men anledningen är ganska enkelt. Det anses som ett av de mest banbrytande spelen någonsin. Half-Life är dessutom två år äldre än Elite Force men med en sämre grafikmotor. Jag har dessutom spelat igenom det för inte allt för länge sedan och recension kommer att komma.

Utvecklarna av Elite Force, Raven Software, har släppt många bra spel och det här är ett av dem. Jag rekommenderar dig att skaffa det för en hundring, som det kostar på ett ungefär. Det är 10 timmars ordentligt röjig Star Trek-action. Är du ett fan av Star Trek antar jag nästan att du redan klarat det, eller hur?

För övrigt hade jag lite svårt att installera spelet på Windows Vista Home Premium 64bit. Det jag gjorde dock var att gå in på skivan och öppna mappen setup och där körde man setup.exe. Inga större problem med andra ord. Expansion Pack hade samma problem.

Skärmdumpar från spelet hittar du på Star Trek Games.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 85 SEK
Kommentar: Bra grejer, men lite väl linjärt!