Wet (PS3)

Hur kommer det sig att man sätter en Lara Craft-kopia på ett omslag av ett spel som heter Wet? Spelet innehåller för sjutton inte ens vatten… Eller jo, lite, men Rubi, som kvinnan på omslaget heter kan inte simma. Det blir otroligt patetiskt och upplägget luktar kalkon, eller hur?

Jag hade tänkt klanka ned ordentligt på det här spelet så vi börjar med hur man tänkte när man gjorde en huvudkaraktär som bor ute i öknen (spelet heter fortfarande Wet) i Texas där hon har en skjutbana som inte liknar mycket annat. Hon är dessutom klart undernärd, men akrobatisk utan dess like. Så vem relaterar till henne? Jo, jag tror målgruppen är 14åriga pojkar, men dessa betalar inte för spel. De piratkopierar… Inte undra på att det här blev en flopp.

I'm freeeeeeeeee, I'm freeeeeee falling...

Om vi nu lämnar idiotin med en omänsklig figur (de borde gjort en normal och cool tjej istället), och pratar vad den här soppan då handlar om… Rubi är en yrkesmördarinna som tjänar kosing på att döda och baxa grejer. Hon råkar få ett uppdrag som gör att hon hamnar ute på djupt vatten (älskar Wet-referenser) och nu ska hon få tillbaka sitt liv genom att döda varenda kotte.

Om man tittar på spelupplägget:

Vi ser i klippet ovan hur väldigt likt det är Strangehold och faktum är att det är samma typ av spel. Skillnaden är dock att Stranglehold kan du skjuta sönder allt och här kan du inte det. Snacka om att krossa drömmar. Dessutom är det slow motion så fort du börjar skjuta. Det är väl helt okej, även om jag tycker Stranglehold gjorde det roligare med att man var tvungen att hushålla lite med den förmågan.

En riktig glidare!

Det som skiljer ordentligt mellan Wet och Stranglehold är kontrollen. Strangehold fungerade bra, fast Wet försöker göra lite Uncharted-klättring och faktiskt efterlikna det spelet en hel del också. Tyvärr är det här i en helt annan (lägre) division. Det känns en konsolgeneration äldre än Uncharted så skillnaden är markant. När det gäller just klättring m.m. så är kontrollen i Wet oexakt så när tvingats spela om samma sekvens ett par gånger p.g.a. kontrollen så vill man bara dränka sig själv. Det blir självtortyr!

Men för att bli lite optimistisk igen så varierar sig Wet väldigt bra. Det är faktiskt sällan man är uttråkad för utvecklaren har varierat det ordentligt. Det är allt ifrån att du springer, skuttar och skjuter till biljakter, falla ut från flygplan och även ett konstigt läge när Rubi är arg och ser allt i rött. När hon är arg gäller det att göra så många kombinationer som möjligt för att få lite mer bonuspoäng som kan omvandlas till uppgraderingar.

Rubi ser rött!

Grafiken är i ögonfallande och animationerna är mjuka. Hela temat i spelet är 70-tal och det har man verkligen strävat efter i allt. Personligen tycker jag det är den stora behållningen med spelet. Tyvärr är det även lite pinsamma saker för Wet så som att hjul på bilar är fyrkantiga och annat som inte ska höra hemma den här generationen.

Musiken i spelet förtjänar uppmärksamhet för det avspelar 70-talet på ett härligt sätt. Rocken är lite skitig och lagom hetsig och passar därmed spelupplägget bra. Övrig ljudbild är inget märkvärdig, men jag tycker inte den är dålig heller.

Slutligen ska jag racka ned på att man har ett överflöd av qte (Quick time events) som är att man ska trycka på en viss knapp vid ett visst tillfälle. Det här missbrukas och är sååååååååååååååå tråkigt. Det är ta mig tusan något som spelutvecklare måste sluta med om de inte kan designa in dem bra. Den sista bossen ska exempelvis INTE besegras av en massa qte. Det är lika kul som att pilla navelludd för att vara helt ärlig…

Ser ni, spelet innehåller vatten!!!

Så jag rekommenderar inte det här spelet och det var slöseri med tid att spela igenom det. Tur att jag hade hittat det för 50 pix på någon rea för annars hade jag faktiskt varit sur. Det märks faktiskt tydligt att utvecklaren av spelet aldrig fattat vad som gör ett bra spel, så vi får hoppas att man lärt sig till uppföljaren som sägs komma om något år eller två.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Musiken suger mer än väl
  • 70-talsinspirationen
  • Variationen i spelutlägget
Tre minus:
  • Svårstyrd figur ibland
  • Idiotifigur och handling anpassad till 14åringar
  • Missbruk av quick time events
Köpvärd: Förfan nej!
Riktpris: Ta inte emot det!
Kommentar: Hade kanske kunnat bli bra, men nu är det inte det så lägg din tid på något annat.

Svensk Maffia fortsättningen

Svensk Maffia kom ut 2007 och nu slutet av 2010 kommer uppföljaren. Jag trodde faktiskt inte att man skulle släppa någon uppföljare, men jag hade uppenbarligen fel! Det här är verkligen bara mer av samma, men med tanke på att jag slukade den första boken så är det här rena julafton.

Första boken handlade om de olika större MC-gängen så som Hells Angels, Bandidos, Brödraskapet Wolfpack, Original Gangsters och ett gäng andra. Den förklarade tydligt hur det kom sig att de lyckades få fäste här i Sverige, hur de resonerar kring sina brott och inte nog med det hade man intervjuat flitigt från båda sidorna. Både gängen och polis m.m. hade kommenterat. Det var en riktigt läskig bok för man fick en inblick i en del av samhället jag aldrig varit nära. Har du inte läst den föregående boken så rekommenderas min recension samt att du faktiskt köper pocketen för nästan inga pengar alls.

Den här gången så presenteras några av de gängen jag efterfrågade i förra recensionen. Nu får man veta mer om Asir och Tigrarna. De behandlar även gäng som Black Cobra, Lion Family samt supporterklubbarna Red & White Crew och X-team.

Författarna beskriver även hur Bandidos och Hells Angels utvecklas åt var sitt håll. Hells Angels blir allt bättre på att göra brott som inte syns och som de tjänar ordentligt med pengar på. Bandidos är inte lika välutvecklade så där är brotten mindre och lättare att åka dit på. Det beskrivs även hur gänget Original Gangsters förfaller i och med att deras ledare inte kan vistas i Sverige. Turkiet lämnar nämligen inte ut egna medborgare (får man kommentera något om EU-ansökan här eller är det för politiskt?).

Något som man lägger mycket fokus på är Bandidos light, nämligen X-team. Dessa grabbar fick tydligen på nöten i Göteborg av ett nätverk av personer med härkomst från andra länder än Sverige. De fick i media smeknamnet Gårdstensalliansen. Dessa verkar man inte fått mycket material om så det utvecklas aldrig speciellt djupt mer än vem som sköt mot vem. Intressant är dock att Bandidos inte gick in för att stötta sitt supportergäng. Antar de hade bra skäl till det för vem vill vara supporterklubb till några som inte hjälper till?

Något man överlag har lämnat i den här boken emot den förra är att man inte försöker dyka ned djupare i ämnet om varför man går med i ett gäng. Författarna snuddar självklart alltid vid det, men utvecklar det aldrig till en djup diskussion. Det gör att boken håller ett högt tempo, ungefär som en deckare och undviker därmed att bli tråkig. Jag gillar verkligen deras sätt att skriva på och ämnet är otroligt intressant.

När det gäller saker jag tycker det är lite tunt om den här gången så är det vad som händer i Södertälje, Malmö/Rosengård och Rinkeby. Det är stenkastning och allt annat galet som verkligen behövs belysas. Troligtvis har de nog inte organiserat sig tillräckligt väl än att det ska utvecklas till regelbundna gäng och därför nästan omöjliga att belysa. Jag tycker även att det är synd att de inte tar upp något fenomen så som Vietnamesiska maffian…

Det ska väl tilläggas att källkritiken känns ganska dålig. Det är främst hänvisningar till författarnas artiklar i någon av morgon-/kvällstidningarna. Det känns ganska tunt och tråkigt. Jag förstår att man inte kan skriva ut vem man intervjuade av säkerhetsskäl, men att skriva en bok av detta slaget kräver bättre källkritik än sina egna artiklar. Framförallt när man vet hur usel tidningarna generellt är på källkritik.

Sammantaget så är det här bara en förlängning av första boken som var enligt mig en höjdarbok. Den här tycker jag är lika kul att läsa så den rekommenderas (efter att du läst den första boken).

Sammanfattning
Tre plus:
  • Språket
  • Ämnet
  • Enkelheten i berättandet
Tre minus:
  • Källkritiken
  • Fortsättning betyder inget nytt
  • Missar fortfarande vissa gäng
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Fortsättning på den bästa svenska kartläggningen av de kriminella gängen. Läsvärd om du läst den förra boken och tyckte om den.