The Chronicles of Riddick: Dark Athena [PC]

Det börjar bli lite absurt att skriva om Starbreeze och deras produkter. Jag har ärligt talat skrivit mer om Starbreeze än någon annan gjort innan mig. Jag är uppe i säkerligen 50-60 A4:an där jag skrivit allt från aktieanalyser till spelrecensioner. Att då skriva om det senaste spelet som de släppt blir ganska tjatigt, men jag lyckas säkert dra lite dåliga skämt även denna gång!

“In the dark, is where I shine”, oj vad man bara väntar sig en svordom på slutet… Undra vilken svordom som hade passat den stenhårda Richard B. Riddick… Det är intressant att trots filmer och spel så har jag inte hört honom dra en enda svordom. Han är lika lugn som Eek-a-Mouses fans måste varit på Uppsalas reggaefestival. Coolheten i Riddick ska istället vara hans Christan-Bale-Batman-liknande röst och kommentarer som går ut på att livet inte är värt att leva. Det är ärligt talat inte speciellt ballt, men va fan, det är här avancerad bakfylleaction.

Klassisk bild för Dark Athena

Jag har redan skrivit om första Riddickliret för något år sedan. Jag spelade faktiskt igenom det på samma dator som jag spelade på den här nyversionen av det gamla spelet. Nu ska väl sägas att datorn köptes i slutet av 2007 och jag spelade Riddick under 2008. Alltså spelade jag det första spelet ganska sent. Sedan dess har dock den här datorn blivit så pass gammal att kartongen säger att det inte är speciellt bra på min maskin…

Efter att Starbreeze hade gjort The Darkness fick man chansen att göra en remake av sitt första spel som blivit riktigt kritikerhyllat och då släppa det till den “nya generationen” konsoler. Innan hade man bara släppt det till gamla Xbox och därefter en lite längre version till PC. Tiden på det nya Riddick gick och projektet utökades till att bli en separat del och en remake av det gamla spelet.

Gå inte mot något som har dubbelt så många knivar!

Så, 2009 släppte man spelet men med en ny förläggare än tidigare tänkt, sämre marknadsföringsbudget och ett spel som enligt många kritiker inte längre glimmade som det en gång hade gjort. Jag håller inte riktigt med, men de kritikerna har en poäng som är värd att lyfta. Man gjorde nämligen ett ordentligt fel, men vi börjar från början.

Spelet innehåller det gamla spelet, alltså en remake. Dess spelmekanik är trogen originalet och håller än idag hög klass, även om själva slagsmålsbiten känns förlegad efter t.ex. Mirror’s Edge. Storyn är dock “tight”, grafiken “upphottad” och ljudet lika “creapy” som det ska vara (och nu ska jag sluta med svengelska). Spelet känns inte längre som 9/10 som det var när det kom första gången, utan mer 7 av 10. Du läsa den gamla recensionen om du vill veta mer om det gamla spelet.

Sedan för att motivera alla gamla som spelade det första spelet så slängde man in en ny del. Den kallas precis som namnet spelet för Dark Athena. Det här är alltså biten man konstant byggt ut under ett tag. Det är tyvärr riktigt oinspirerat största delen av tiden. Det känns mindre, inte lika spännande och dessutom är läppsynken inte synkad. Jag tror inte min dator laggar till den milda grad att det känns som en Cillit Bang-reklam.

Konstiga vatteneffekter... tycker jag!

Spelet gick att spela på datorn men på låga inställningar vilket gjorde att grafiken blev sämre än i ettan (!) och jämför jag med det nya Batman-spelet jag lirar just nu på PC:n är det som natt och dag. Faktum är tyvärr att Batman-spelet är i en helt annan nivå än det här spelet och det släpptes några månader senare. Det enda Riddick slår Batman på är att Riddick är några kilo häftigare än Batman som känns relativt sömnig.

Sedan kan jag ju även slänga in lite vad Dark Athena handlar om. Du är Riddick och har precis tagit ditt arsle ut från Butcher Bay. Du ligger i någon dvala när skeppet färdas genom rymden, men så vaknar du lägligt till att skeppet kapas av ett slavskepp. Gissa vad du nu ska göra, jo ta dig härifrån.

Så här snyggt var det inte för mig!

Så summan av det hela är att man inte borde byggt upp originalspelet med ett multiplayerläge som ingen använder och ett tilläggskapitel som är lika intetsägande som Tilde de Paulas privatliv. Man borde utvecklat den första härligheten, finputsat det till absurdum, förbättrat spelkontrollen och gjort spelet buggfritt för det hänger sig till och från. Det gjorde man inte och därför blev det inte ett nytt 9/10-spel.

Du ska bara spela det här spelet om du lirat det första spelet och känner ett sug efter mer Riddick, för annars kan du bara låta det passera. Har du inte spelat Escape from Butcher bay och faktiskt är lite sugen så kan du även glutta lite på det. Annars är det här faktiskt ganska svalt, tyvärr.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Röstskådespeleriet är suveränt
  • Butcher Bay-spelet
  • Att man lagt till en chiptune i sluttexterna till Dark Athena…
Tre minus:
  • Läppsynkningen är illa
  • Krävande systemkrav emot prestation på PC
  • Buggit
Köpvärt: Tveksamt
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Känner du suget efter ett smygar-FPS och inte spelat Escape from Butcher Bay är det värt att glutta på. Annars kan du skippa det!

Little Big Planet [PSP]

Jag har spelat det igenom här spelet på PSP och det är egentligen andra spelet i Little Big Planet-serien. Det första släpptes till PS3 i slutet av 2008 och sågs då som det nya sättet att spela plattformsspel. Det gick som en våg genom spelbranschen och majoriteten av recensenterna tyckte att Sony hade hittat sitt Mario-koncept som man desperat letat efter i ett årtionde. Synd bara att jag tycker det är mer spelglädje i yatzy utan motståndare än i denna söta, sirapssega sörja.

Little Big Planet är i grund och botten ett plattformsspel som går ut på att du ska ta dig från vänster till höger. För att blingblinga upp det något har man lagt in ett djup i bilden, vilket man gjort i spel under minst 15 år och så har man gjort det sockersött. I Playstation 3-versionen kan du spela med dina vänner, men det har man strukit ur den bärbara versionen. Det är på samma nivå i intelligensskalan som att springa maraton med kryckor…

Det som Sony gjorde med Little Big Planet till PS3 var att som försäljningsargument peka på att det här är ett socialt spel, precis som Singstar eller Guitar Hero. Främst eftersom du kan ladda hem banor som förvandlar ditt spel till något annat, och detta i den fantastiska kombinationen med vänner att dela denna charm och spelglädje. Synd bara att man stympat och sumpat det.

Det här ska föreställa Hollywood. Tror det blev Trollywood!

På PSP har man stympat PS3-versionen i fler sätt. Banorna hos lillebror är mindre, sämre och inte lika roliga. Det gör att man verkligen bara vill få klart skiten eller strunta i att spela det. Sedan har jag rejäla problem med att tycka om kontrollen i något av de båda versionerna. Den är lika sladdrig som Bambi är på isen. Jag saknar verkligen en inställning där jag kan ställa in och förbättra mitt skuttande.

Om man nu ska vara lite positiv också så måste jag berätta att spelet har ett mysigt och bra soundtrack. Tyvärr är följer inte musiken landet banan utspelas i, så det är inte kinesmusik (i brist på bättre ord, men tänk Crouching Tiger, Hidden Dragon) i Kina, joddlande i Österrike och Ricky Martin i Latinamerika. Dock är det ändå trallvänligt och känns faktiskt som man försökt få det lika bra som föregångaren. Grafiken är godkänd, om än lite för lågupplöst. Får dock tänka på att PSP börjar bli till åren och kommer nog bytas ut snart. Mobiltelefonerna börjar bli mer kraftiga än den här.

Little Big Planet i Kina

Slutligen måste jag nog lägga in en liten diskussion om spelglädje i ett spel som försöker vara lite roligt. Det finns flera plattformsspel som Little Big Planet där man försöker vara social och ha humor. Ett av de absolut äldsta är även ett av mina favoritspel, Bonanza Bros. Då är man två tjuvar (polarn är med och det är splitscreen) och humorn, tempot och friheten att klara banan ihop eller frivilligt gjorde det till en höjdare. Det var verkligen spelglädje och den håller i sig än i dag.

Little Big Planet känns så välregisserat, krystat och nästan för genomtänkt så spelet saknar den spontana humorn. Det är så svårt att sätta fingret på det, men jag tror det krävs spontanitet för att humor ska lyckas. Man ska absolut ha ett manus, men improvisation runt manuset blir ett måste. Harryson Ford, när han gjorde Star Wars, sägs ha varit lite spontan kring det han gjorde. Om ni minns hur han och Luke ska rädda ut Leia ur dödsstjärnan första gången och han lyfter en telefonlur för att avleda lite Storm Troopers. Det första han säger i telefonen är “Hi! How do you do?”. Totalt spontan grej utanför manuset. Det är den här pusselbiten som behöver överföras till spelformat för att uppnå spelglädje.

Mer Trollywood... Beklagar!

Jag har redan nämnt i förbifarten att du kan ladda hem banor. Du kan självklart då även skapa dem. Genom dessa banor kan man ändra spelet till något annat. På PSP finns det knappt några banor tillgängliga, utan känns mer som en tom karaokebar. På PS3 är utbudet bra mycket bättre, fast nu är det den bärbara varianten vi snackar om…

Sammantaget försöker spelet leva på sin charm, men precis som någon annan än din egna fyraåring så är det inte speciellt charmigt. Köp spelet till PS3, om du ens ska ge dig på Little Big Planet. Jag är verkligen inte peppad inför uppföljarna, så vem vet, kanske sista gången jag lirat Little Big Planet.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Musiken
  • Det är kort
  • Det var billigt
Tre minus:
  • Misslyckas och förstör konceptet
  • Stympad lillebror till PS3-versionen
  • Styrningen är konstig
Köpvärt: Hahaha, nej!
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Köp storebror till PS3 men helst något annat spel.

Call of Duty IV: Modern Warfare [PC]

Vissa spel köps bara för att gamern ska spela multiplayer. Jag, som dock inte riktigt orkar ge ett spel den tiden som krävs för att multiplayer skall bli skoj, vill egentligen bara spela singleplayer. Då straffar det tyvärr att sätta sig med ett spel som Call of Duty. Det är nämligen byggt för att du ska skicka in lite digitalt bly i polarna över en fiberlina.

I Call of Duty (COD4) spelar man som två marinsoldater, dock ej samtidigt, som i en relativ snar framtid ska ta knäcken på någon organisation som har tillgång till ryska kärnvapen. Det är lika ointressant som det låter och ett parti bingolotto med Loket är ärligt talat mer upphetsande. Inte minst då färgfemman som var i en klass för sig. COD4 liknar Battlefield: Bad Company och Bad Company orkade jag inte klara, så hur kommer det sig då att jag orkade spela igenom det här?

Först och främst spelade jag spelet på PC. Jag tycker fortfarande att det är ett under att folk spelar FPS med handkontroller för det är verkligen inte kul. Styrningen med handkontroll blir som att kontrollera ett stressat fyllo i tvångströja. Nackdelen med att spela på PC är alla dessa oförutsägbara krascher av spelet och COD4 är ordentligt buggigt. Sedan om man ska lämna plattformsjiddret så har det här, till skillnad från Bad Company, varierande uppdrag och miljöer. Det känns lite om att man är skadad eftersom man tillhör MTV-generationen, men ett spel som är exakt samma miljöer i timmar är inte speciellt kul. COD4 är dock varierande och inte minst kort så det tar slut fort.

Skarpt läge...

Speltiden är på cirka sex timmar så jag hann faktiskt aldrig tröttna. Många gamers tycker spel ska snitta på 12 timmar, men personligen har jag aldrig sett tjusningen i det. Det blir bara för långt för att man ska orka spela igenom det och risken för att det blir enkelspårigt är stor.

Hur som helst, som marinsoldat kommer du få göra det mesta. Det är standardgrejer som att skjuta ner helikoptrar, springa i ryska skogar, leka sniper men även borda en båt och lite annat som varierar det hela. Variationen kompenserar mer än väl för allt som faktiskt är sämre än i Bad Company. Grafiken och inte minst ljudet är bättre i Bad Company. Det är en annan känsla, annat tryck i Bad Company. Sedan kan man skjuta sönder det mesta i Bad Company, vilket aldrig händer i COD4. Faktum är att i COD4 lämnar man lika lite spår efter sig som en silverfisk gör i ett badrum om natten, medan Bad Company mer är på nivå “definitionen av förstörelse”. Kille och dessutom född på 80-talet så gillar jag förstörelse i spel!

Smäller på bra!

Spelkänslan är dock densamma i de båda spelen och COD4 känns verkligen flytande och realistiskt. Realismen är något som kändes väldigt påtaglig. Det känns på många sätt som ett krig, även om berättelsen förtar en del av känslan. Att finna nöje i realistiska krigssimulationer, är det okej? Manuset i COD4 är så B-filmsinspirerat att spelets realism till viss del försvinner, men när man skjuter ner vågor av fiender på ett realistiskt sätt så undrar man. Man får se det som så att människor alltid behövt löpa ut för sina aggressioner och i dagens stela samhälle blir det utlopp genom kampsport, dataspel och videovåld. Hur som helst hoppas jag att inga under 14 spelar spelet, även om de garanterat sett värre saker.

Om man ska summera COD4 kan man säga att produktionen är hyfsad, variationen i upplägget är drivkraften och att man måste vara intresserad av multiplayer för att ens köpa det. Uppföljaren har dock kommit förra hösten så multiplayer i det här har nog dött inom kort, men jag kommer inte skaffa uppföljaren. Det här räckte och uppfyllde min COD-dos i mitt liv. Däremot är jag klart nyfiken på nya Bad Company…

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kort
  • Varierande
  • Överlag bra produktion
Tre minus:
  • Korkande fiender
  • Liten frihet
  • Kunde varit så mycket bättre
Köpvärd: Låna av någon…
Riktpris: 200 SEK
Kommentar: Krigsspel i förstaperson som vars singleplayerdel inte lämnar något speciellt bestående. Låt det passera och köp uppföljaren eller nya Battlefield istället om det är multiplayer du siktar på.