Prince of Persia [PS3]

Omslagsbild till Prince of Persia

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla “one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...p?

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på “quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Upp och ner, ner och upp finns en prins i slottets topp. Å en mus, svär och tuggar snus...

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Grafiken
  • Spelkänslan
  • Slapstick-humorn
Tre minus:
  • Ingen utmaning
  • Upprepande
  • För långt och sa jag upprepande?
Köpvärd: Låna det av en stackare som betalade fullpris.
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Äventyr utan utmaning, men med snygg grafik och okej handling.

Stranglehold [PS3/PC]

Sedan gymnasiet har jag varit intresserad av film från Hongkong. Jackie Chan var egentligen den första som skapade ett intresse, men ganska snabbt gick det utför och då fastnade jag i genren “gun play”. Regissörkungen i Hongkong inom detta område heter John Woo och i bagaget har han mängder av filmer som bara går ut på att de skjuter på varandra. Kronjuvelerna han har gjort i USA är “Mission Impossible 2” och “Face Off”. I Hongkong är dels “The Killer” samt huvudobjektet i den här recensionen, “Hardboild”.

Vi börjar med en härlig trailer till Hardboild:

Om ni nu såg trailern fattar ni att det är en polis som ska hämnas och det är enorma mängder pangpang. Jag hade faktiskt inte tänkt ta upp det mycket mer än så, för jag tycker du ska se den och bli överraskad! Anledningen till att jag då tog upp den här filmen är för att spelet Stranglehold bygger vidare på den här filmen och special edition av spelet i USA inkluderade även filmen!

Trailer tilll spelet är följande härlighet:

Det här spelet kom under slutet av 2007 och var bland spelhuset Midways sista spel innan man tog ner skylten. Det bör dock inte förvåna någon för det är konstigt att man tyckte att det finns en tillräckligt stor marknad för ett spel som är baserat på en Hongkongfilm från 1992, även om det är en av Hongkongs mest kända filmer.

Det Midway har gjort är att man kokat ihop en följdhistoria som bygger på att huvudpersonen Tequila (Chow Yun-Fat) ska rädda sin dotter som han har med en kvinna som han inte längre träffar. Det är med andra ord en ren och skär hämndhistoria som du får stå ut med i sex till åtta timmar. Det är dock inte historien som gör det här spelet intressant utan samarbetet med John Woo.

Pangpang personifierad!!!

Tyvärr har John Woo inte varit och petat på hur man bygger upp en stämning i ett digitalt medium. Faktum är att man sumpar allt det som Unchartedserien gör så bra och man har istället bara fokuserat på pangandet. Det jag hade velat se är en bättre historia, lite mer linjärt spelande och färre öppna ytor där du ska förstöra allt. Det är nämligen så hela spelet igenom och upprepas lite till absurdum.

Man har inkluderat alla filmeffekter som John Woo brukar ha i sina filmer. Det innebär att du ibland ser lite duvor och huvuddelen av allt skjutande sker i slow motion. Det man har gjort är att man skickar spelaren till en stor yta och sedan öser in fiender som du tar hand om en efter en i slow motion. Det blir verkligen enahanda och man har glömt att man precis som i film behöver variation och tempot får inte konstant vara maxat, utan får slå maxtempo högst 2-3 gånger under en hel upplevelse.

Jag köpte det här spelet först till PC och styrningen är inte alls lika trevlig som till konsol. Främst eftersom spelet i huvudsakligen är i tredje person. Spelade dock klart det på PS3 och rekommenderar det egentligen bara till konsol, om du tycker att det är värt att lägga ner tid på ett spel, vars enda stora behållning är om man undrar vad som hände efter Hardboild.

Skutt och pang!

Ska man titta på lite positiva saker så blir spelets banor bättre med tiden och det känns verkligen som om Midway började på bana ett och sedan gjorde man bana två och så vidare. Sista banorna har ett annat flyt, mer variation och här är nog problemet med hela spelet. Det räcker inte för man är redan less på allt när man väl märker att banorna blir bättre. Sedan 2007 var det coolt att du kunde skjuta sönder nästan allt… men det är det inte idag.

Jag har klagat på att Uncharted är linjärt. Det här är också lika rakt som en löparbana på 100 meter. Jag ska dock inte klaga mer. Det var kul att ha det avklarat, även om jag undrar var jag ska dumpa två kopior av ett spel jag inte kommer röra igen. Vill du ha det är det bara att skriva en kommentar här på bloggen!

Så för att summera ihop allt är spelet alltså ett actionspel där du kan skjuta sönder allt och du skjuter fienden huvudsakligen i slow motion. Du hittar det garanterat i reabackarna för under hundringen och ja, det är väl kul de första fyra timmarna innan man tröttnat på hela upplägget. Så, har du spelat allt du har i hyllan kan du nog skaffa det här och lukta lite på det, eller så ser du Hardboild istället som är klart mycket mer underhållande än Stranglehold.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kul initiativ
  • Skjutarbiten fungerar bra
  • Rösteskådespelandet
Tre minus:
  • Potential man inte utnyttjat
  • Upprepande och linjärt
  • Att det inte finns tempoväxlingar
Köpvärd: Hyr det
Riktpris: 50-100 SEK
Kommentar: Hongkongaction i spel är vi inte bordskämda med, tyvärr. Synd bara att det inte blir bättre när vi väl då får det.