Svensk Maffia

Svensk Maffia coverart

Av någon konstig anledning är gangsterliv alltid trevligt att läsa om, fast man vet att det är mycket otrevligt att utsättas för. Kanske var det därför jag fick boken Svensk Maffia av min flickvän (eller var det för att jag önskat mig den och hon är bäst? ;) och jag kunde ju inte låta bli att läsa den omgående efter att den kommit i min ägo.

Svensk Maffia är skriven av två journalister som heter Lasse Wierup och Matti Larsson. De har gjort ett gediget arbete med att få ihop en riktigt informativ och bra bok. Det som gör den riktigt bra är språket som är lättläst och skapar därigenom ett ordentligt driv framåt. Det blir inte segt och galna analyser som jag utsattes för i den nu mera slängda skräpboken ”Familjeliv : en maffialedare berättar” (orkade inte ens läsa ut den skiten) ser man inte röken av.

Författarna är klart emot den organiserade brottsligheten och de ställer genomgående frågan ”varför?”. Det blir dock inte en ensidig bild, utan ”representanter” som är med i organisationerna försvarar sina åsikter och försöka förklara. De tas på fullaste allvar och man visar båda sidorna av myntet. Det ger en känsla av att det är på riktigt och att författarna faktiskt bryr sig.

Men vad är det då som boken behandlar? Jo, en hel del MC-gäng och andra organisationer av dömda personer. Följande dream-teams berörs:

  • Hell’s Angels
  • Bandidos
  • Brödraskapet Wolfpack
  • Naserligan
  • Diverse förortsgäng
  • Uppsalamaffian
  • Original Gangsters
  • ”Jugoslavmaffian”

Den gemensamma nämnaren mellan alla gäng är att de vill tjäna pengar, få brudar och tillhöra någon slags sammanhållning. För att få pengar så bedriver de droghandel, utpressning, indrivning, vapenhandel och beställningsmord m.m. och sedan bygger de en image för att locka till sig nya medlemmar. Alla gäng vill naturligtvis även vara fruktade, vilket gör att det blir gangsterkrig för att visa vem av dem som är herren på täppan.

Något som boken också tar upp är att genom droghandel så får man väldigt många år i fängelse (utifall att man nu åker dit för det). Jämför man då det med utpressning så blir det inte alls lika lönande. På så vis är de självklara affärsmän och ägnar sig då hellre åt utpressning än åt droghandel. De går dock i affärsmännens led då pengarna de får in till stor del går till att tjäna ännu mer pengar och sedan spendera dem på ett sätt som gör att man får ut ytterligare mer pengar.

Om man ska ta upp något negativt med boken så är det avsaknaden av vissa bitar. De tar inte upp olika nazistligor, Asir och Tigrarna. Sedan tar de aldrig på allvar upp en diskussion om hur samhället motarbetar dessa ligor, hur man försvarar sig som egen företagare när utpressarna kommer och hur pass stort hotet är emot rättsäkerheten i Sverige. Det finns kanske planer på detta i bok nummer två?

Slutligen då, så på det stora hela är det här allmänbildning, så jag tycker verkligen du ska köpa den eller låna den på närmsta bibliotek. Tror dock inte det är något man läser två gånger på kort tid, men det är en sjuhelsikes första runda och det är en bra inblick i något man som vanlig person inte riktigt förstår.

Sammanfattning
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Jättebra!!!

Half-Life

Half-Life Coverart

Vad Half-Life är för 3D-action kan jämföras med vad General Motors var för bilindustrin. De båda revolutionerade var sitt område och i samma skede av produktcykeln. Produkten var nämligen skapad, men man kunde göra så mycket mer med den. 3D-spel innan Half-Life hade missat så otroligt mycket i handling och stämning så det är nästan smärtsamt att spela dem i dag.

Jämför man Half-Life med Quake 2, som är ganska nära till hands (för de har samma grafikmotor) så är skillnaden stor och Half-Life är dubbelt så bra på precis alla punkter. Låt oss börja med berättelsen i spelet för det är vad Half-Life är känt för.

Du spelar en forskare som har det lite småsexiga namnet Gordon Freeman. Troligtvis är Freeman bara någon sunkig form av nördhumor som ska parodierar på handlingen. Det är nämligen så att när Gordon en dag kommer till jobbet och ska utföra ett experiment så går det väldigt fel. Han lyckas med konststycket att öppna portaler till något annat universum eller något liknande och ur dessa portaler väller det ut äckliga rymdmonster och som sprids runt om i forskningsområdet. Därefter ska regeringen skicka in soldater för att rensa bort allt och det inkluderar även vittnen. Stackars Gordon som vill vara fri. Storyn blir det aldrig så mycket ös i, utan det är ganska enformigt. Det är för att berättelsen ovan är i min värld direkt avtändande och inte ens Arnold Schwarzenegger hade velat vara med i en film med den handlingen.

Det som dock var revolutionerande 1998 var bland annat hur man försökte bygga upp en stämning. I början fick man verkligen uppleva hur det gick åt helvete för Gordon. Det tog nästan en halvtimme innan man hade en sketen kofot som första vapen. Om vi går tillbaka till Quake 2 så får man där nya vapen konstant, det är hög fart och det är något helt otroligt hjärndött. I Half-Life känns det som om någon tänkt till och vill hellre ha några få, men väldigt skrämmande fiender.

Problemet med Half-Life är dock många, så här nästan tio år senare, och framförallt ska jag klaga på miljöerna. De är nämligen väldigt enahanda, tråkiga, långtråkiga och grå. Det finns absolut ingen spelglädje i dem alls. Nu ska det inte finnas någon glädje i dem, enligt handlingen, men det skiter jag i. Det är förbannat tråkigt att de samma typ av väggar hela tiden.

Något utvecklarna Valve dock ska ha beröm för är grafiken, musiken och ljudeffekterna. Det är ljusår bättre än Quake 2 och grafiken är bättre än Star Trek: Voyager Elite Force som körde Quake 3-motorn (vilket är bättre grafikmotor). Sedan om vi hoppar in på ljudet så är ljudspåret för Quake 2 sunkig hårdrock. Det gör spelet helt ospelbart och man får byta musik illa kvickt. Half-Life har dock ett ljudspår som de flesta faktiskt kan stå ut med. Detsamma gäller ljudeffekterna.

Dock har vi ett stort problem med Half-Life kvar att diskutera om. Det är så förbannat svårt att man måste spara och ladda om hur ofta som helst. Det gör att man hackar fram genom spelet och man spelar snarare för perfektion i varje moment än för något spelflyt. Det är inte riktigt min smak. Jag spelade dock faktiskt igenom Half-Life och fann att vissa moment var kul att köra om fyra gånger, innan de satt…

Jag fick tag på den här klassikern genom att jag köpte något paket för en hundring som hette Half-Life 1: Anthology. Det innehåller många timmars spelande och flera tilläggspaket också, som jag inte orkat spela genom (för jag tyckte de var så enormt tråkig efter ett tag). Det är samma grå gångar i ännu fler timmar. Spelpaketet kan man i dag lättast köpa på Steam.

Som vanligt så ställer jag frågan om man ska köpa det här spelet? Svaret är förhållandevis enkelt. Spelade du spelet när det släpptes 1998 så är det självklart att du ska ha det i hyllan. Spelade du det dock inte 1998 så kan du strunta i det för i dagsläget finns det klart roligare spel att lägga sin tid på.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Spelhistoria, men tråkigt!