Det finns fem filmer om Kapten Blod, men det går bara att få tag på tre av dem på the internets. Den första gjordes 1924 och sägs inte vara något att se. Kanske för att den är svartvit och ljudlös. Den andra filmen and tredje filmen har jag redan recenserat. Den filmen jag har sett den här gången är den fjärde och gjordes 1952. I den femte filmen så tog man skådespelaren som spelade Kapten Blod den andra filmens (Errol Flynns) son Sean och gjorde ”The Son of Captain Blood”, i vilken de (naturligtvis) pratade spanska och sägs ha varit hyfsad för sunden, men självklart ändå relativt dålig.
Men Kaparekaptenen som den vackra titeln blev på svenska, är baserad (om jag kunnat läsa mig till rätt information) lite halvt baserad på boken och precis som i andra filmen ska det dock ha blivit lite förändringar. Handlingen är som vanligt ganska linjär och delas egentligen bara upp i två trådar under filmen. En av trådarna följer Kapten Blod och den andra hans älskade Isabella.
Kaptenen Blod har slagit sig till ro och hjälper numera sjuka slavar och ska gifta sig med sin älskade Isabella, men naturligtvis stöter de på ett stort problem. Kapten Blod sägs ha plundrat Cartagena. Nu ska han behöva bli förhörd och dömd av engelsk domstol. Då han räddas (självklart) av sitt forna piratgäng och ska nu ge sig i bukt med att hitta den pirat som plundrat i hans namn.
Jag hade egentligen inte förväntat mig något mer avancerat och jag gillar filmen. Tempot är ganska bra, inget hackigt berättande som i andra filmen och skådespelarna är så bra som man kan förvänta sig. Den känns naturligtvis klyschig men underhållande och charmig. Det jag gillar med den är också att himlen bakom skeppet ser ut som blå wellpapp man målat och att havet inte är tokigt blått utan mörkt och grönt! Det ger en känsla av att de verkligen seglar på riktigt emot nya piratrullar.
Så ska då man köpa en dvdfilm med ett dubbelpack av Kapten Blod? Själv gjorde jag det och i efterhand så har det bara givit upphov till två blogginlägg. TCM-fantaster kommer nog gilla den, men som en kewling och född på mitten av åttiotalet kan jag nog säga att den endast duger att se igen den dagen då jag blivit nerklubbad av influensa.
| Sammanfattning | |
|---|---|
| Köpvärd: | Nej |
| Riktpris: | 140 SEK |
| Kommentar: | Gammal (säger allt) |
Ibland har recensenter rätt och ibland har de helt fel. Plattformsliret Yoshi’s Island är precis den sortens spel som recensenter älskar, men som i grunden är ett typiskt tråkigt spel. Hur kan det komma sig att ett Mario-spel är tråkigt – jo enkelt, det saknar fart och kontrollen är sladdrig…