Captain Pirate (Kaparekaptenen)

Det finns fem filmer om Kapten Blod, men det går bara att få tag på tre av dem på the internets. Den första gjordes 1924 och sägs inte vara något att se. Kanske för att den är svartvit och ljudlös. Den andra filmen and tredje filmen har jag redan recenserat. Den filmen jag har sett den här gången är den fjärde och gjordes 1952. I den femte filmen så tog man skådespelaren som spelade Kapten Blod den andra filmens (Errol Flynns) son Sean och gjorde ”The Son of Captain Blood”, i vilken de (naturligtvis) pratade spanska och sägs ha varit hyfsad för sunden, men självklart ändå relativt dålig.

Men Kaparekaptenen som den vackra titeln blev på svenska, är baserad (om jag kunnat läsa mig till rätt information) lite halvt baserad på boken och precis som i andra filmen ska det dock ha blivit lite förändringar. Handlingen är som vanligt ganska linjär och delas egentligen bara upp i två trådar under filmen. En av trådarna följer Kapten Blod och den andra hans älskade Isabella.

Kaptenen Blod har slagit sig till ro och hjälper numera sjuka slavar och ska gifta sig med sin älskade Isabella, men naturligtvis stöter de på ett stort problem. Kapten Blod sägs ha plundrat Cartagena. Nu ska han behöva bli förhörd och dömd av engelsk domstol. Då han räddas (självklart) av sitt forna piratgäng och ska nu ge sig i bukt med att hitta den pirat som plundrat i hans namn.

Jag hade egentligen inte förväntat mig något mer avancerat och jag gillar filmen. Tempot är ganska bra, inget hackigt berättande som i andra filmen och skådespelarna är så bra som man kan förvänta sig. Den känns naturligtvis klyschig men underhållande och charmig. Det jag gillar med den är också att himlen bakom skeppet ser ut som blå wellpapp man målat och att havet inte är tokigt blått utan mörkt och grönt! Det ger en känsla av att de verkligen seglar på riktigt emot nya piratrullar.

Captain Pirate

Så ska då man köpa en dvdfilm med ett dubbelpack av Kapten Blod? Själv gjorde jag det och i efterhand så har det bara givit upphov till två blogginlägg. TCM-fantaster kommer nog gilla den, men som en kewling och född på mitten av åttiotalet kan jag nog säga att den endast duger att se igen den dagen då jag blivit nerklubbad av influensa.

Sammanfattning
Köpvärd: Nej
Riktpris: 140 SEK
Kommentar: Gammal (säger allt)

Super Mario Advance 3: Yoshi’s Island

Yoshi’s Island cover artIbland har recensenter rätt och ibland har de helt fel. Plattformsliret Yoshi’s Island är precis den sortens spel som recensenter älskar, men som i grunden är ett typiskt tråkigt spel. Hur kan det komma sig att ett Mario-spel är tråkigt – jo enkelt, det saknar fart och kontrollen är sladdrig…

Spelet har en handling, vilket jag faktiskt inte hade en aning om. Jag hade bara kollat betyget och hört min vän Kennys hyllningar om SNES-versionen. Historien är om bröderna Luigi och Mario som bebisar. Luigi är bortrövad och nu ska Mario rädda honom genom en massa dinosauriers hjälp. Dessa dinosaurier kallas för Yoshi, typ.

Som jag nämnde så fanns en SNES-version som jag inte upplevde för jag spelade Sonic på min Mega Drive. Yoshi’s Island till SNES är dock en av de stora klassikerna från den tiden och främst för att grafiken var så snygg och faktum är att den är fortfarande riktigt snygg. Det är egentligen enda behållningen av spelet i mina ögon.

Banorna är väldigt linjära, enkla utmaningar och faktiskt bara tråkiga. Man orkar helt enkelt inte med dem efter halva spelet (där stannade jag). Ljudet är monotomt och väldigt tråkigt och slutligen har vi en kontroll som inte är helt klockren. Jag tycker Yoshi är dum i huvudet i flera fall och man vill egentligen bara hoppa in i spelet och oskadliggöra Yoshi. Frågan är bara hur man gör det på bästa sätt.

Sedan hur svårt spelet är kan man se på två sätt. Ett sätt är som Kenny och det andra är som jag. Jag hatar bitar där man ska samla saker upp till en viss nivå. I det här spelet är det blommor, mynt och lite annat trams så att man når poängen 100. Ifall man bara vill komma vidare sakta men säkert som jag gjorde, får man ca 80 poäng i snitt och hur dessutom hur många extraliv som helst. Hade över 80 när jag slutade spela efter halva spelet. Kenny som däremot älskar att utmana sina bröder på att få 100 på alla banor, tycker det är svårt att få 100 och att det är behållningen i spelet. Om du tycker som jag skall du akta dig från den här snygga surdegen, men om du tycker som Kenny ska du köpa den här charmiga läckerbiten.

När det gäller kontrollen anser Kenny inte att det är några problem på SNES, men då vi inte provat båda varianterna så kan vi inte bedöma det hela. Nej, nu ska jag spela ett till Castlevania-spel till så jag får lite bra plattformsaction istället för nintendogull.

Uppdatering: Kenny har testat GBA-versionen i fem minuter och anser att Yoshi inte riktigt hoppar på samma sätt, men skillnanden går tydligen att förbise.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: För lätt och tråkigt