TaggUbisoft

Assassins’s Creed Brotherhood [PS3]

Ni kanske kommer ihåg att jag skrivit om föregångarna (Ettan/Tvåan)? Självklart har jag även spelat igenom den senare och tredje delen i den här spelserien. Det är inte så mycket nytt att berätta om det här spelet. Speciellt inte ifall du har spelat igenom tvåan (och det skrev jag ju att du skulle göra), men jag ska göra mitt bästa för att fylla upp ett par stycken till. Dock kommer det mesta vara jämförelser med AC2, för det här spelet är dess direkta uppföljare.

Ska jag var ärlig fick jag läsa mina två gamla inlägg för att minnas vad jag hade skrivit om det och bara för att jag ska ha lite att skriva så kan vi repetera. Du spelar som playboysnubbe (se det som en stekare på 1500-talet) Enzio som har en förkärlek till att spöa skiten ur folk och förföra kvinnor. Enzio hade lite otur och fick sin pappa mördad i tvåan och blev på köpet värvad av en sekt kallad lönnmördarna.

Efter del två i “Ass-creed”-serien så var allt frid och fröjd på torpet för Enzio, men naturligtvis skulle de dumma tempelriddarna komma och spöa skiten ur lönnmördarna ännu en gång. Enzio tar då resterna av sitt pick och pack och knallar ned till Rom. Där tänkte han starta om på nytt och bli jättestor och jättestark.

Det som är kul (och nytt) den här gången är att du efter halva spelet får tillgång till lönnmördarpolare som du kan träna upp och skicka på uppdrag. De här gör att du kan mörda utan att behöva slåss och det som är helt dunderhonungsbra med det är att tempot i spelet ökar. Det här är ett öppet land-spel och i t.ex. Red Dead Redemption så dukar tempot under och det känns som att du skalar potatis istället för att äta klyftpotatis. Ass Creed Brotherhood lyckas däremot hålla uppe tempot och jag kunde verkligen inte slita mig eller känna mig mätt.

Här kommer hans maskerad!

Mycket av irritationsbitarna från tidigare spel är dessutom borttagna, spelet är ännu mer finslipat och framstår i mitt tycke som helt briljant! Nu ska det väl tilläggas att jag börjar bli less på början av 1500-talets Italien och att de hobbybryter på italienska (med lite svordomar). Ubisoft måste byta miljöer till nästa spel, men för sjuttsingen vilken omgång glädje jag fick av det här spelet.

Så, nu har jag varit lyrisk i några stycken. Det här är dock ett riktigt bra spel. Jag måste rekommendera dig att plöja föregångarna (gör det med några månader emellan dem dock!) och kom sedan till den här läckerbiten. Det här är det bästa spelet i serien och det är inget dåligt betyg!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Tempot
  • Historien
  • Stämningen
Tre minus:
  • Hobbyitalienskan
  • Lite nytt snart, eller hur Ubi?
  • Lite tunt med saker att göra när spelet var klart
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 250 SEK
Kommentar: Mamma mia! Hobbyitaliensk casanova i ett fantastiskt spel!

Prince of Persia [PS3]

Omslagsbild till Prince of Persia

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla ”one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...p?

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på ”quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Upp och ner, ner och upp finns en prins i slottets topp. Å en mus, svär och tuggar snus...

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Grafiken
  • Spelkänslan
  • Slapstick-humorn
Tre minus:
  • Ingen utmaning
  • Upprepande
  • För långt och sa jag upprepande?
Köpvärd: Låna det av en stackare som betalade fullpris.
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Äventyr utan utmaning, men med snygg grafik och okej handling.

Assassin’s Creed II

Ni kanske minns att jag fann lönnmördarliret Assassin’s Creed fruktansvärt upprepande, vilket förstörde hela spelet. När min fantastiska sambo ville att jag skulle få ett spel i julklapp så gick rösten ändå på uppföljaren, för jag hade hört att de hade smiskat upp det  och faktiskt förvandlat det till att bli riktigt kul.

Som vanligt i de senare inlägg jag gjort så börjar vi men en trailer som introducerar spelet:

Tyvärr har jag inte statistik på hur många som faktiskt ser på alla trailers jag matar in så jag får återberätta den. Handlingen tar vid där del ett slutade och handlingen för del ett går att läsa på Wikipedia om du inte orkar spela första spelet (vilket jag förstår om du inte gör). Du kommer då heller inte förstå varför din huvudkaraktär springer ut, med en läcker kvinna, från ett ställe där alla försöker döda dig. Det här spelar dock mindre roll eftersom spelet huvudsakligen inte utspelas i verkligheten, utan till största delen under 1400-talet i norra Italien.

Som Italienare får du varken tillverka pizza eller pasta, men däremot förföra kvinnor som en riktig Casanova (fast han dök upp i historien först 300-400 år senare) och inte minst, hämnas på Tempelriddarna som tog livet av din farsa och bror. Lönnmördarna, som du (och din döda pappa och bror tillhörde) är inte direkt polare med tempelriddarna vilket du hajar om du lirat genom första spelet. Det har dock gått över 200 år sedan dess, fast det där med att bli vänner har klanerna inte riktigt förstått än.

Till din hjälp att hämnas har du lite coola vapen som förbättras av din vän Leonardo Da Vinci. Det är så klyschigt att man mår lika illa som efter en personalfest, men det var väl det enda sättet spelskaparna Ubisoft kunde få in en flygmaskin på 1400-talet, som dock används alldeles för lite. Vapenarsenalen har utökats sedan slutet av 1100-talet och består nu av allt möjligt. Det är inte bara längre svärd och lönnmördardolken, utan även yxor och spjut med mera. Detta inkluderar även en pistol! Slagsmålen har dessutom blivit roligare sedan första spelet, men det är fortfarande baserat på att de slår första slaget och du kontrar.

Snubben är ute på en flygtur...

Spelaren har även fått en garderob och du kan nu se cool ut i olika färger. Tyvärr finns ingen Pikachu-kostym för att skrämma 1400-tals-folket, utan det gör vissa av mantlarna av sig själva. Det här är dock inget du behöver aktivt lägga ned tid på, även om man som italienare vill vara ruskigt moderiktig. Liten udda detalj är att ingen annan i hela spelvärlden har samma sköna stil som du, ifall det nu naturligtvis inte är din lönnmördarklan. De har en klanmödaroutfit som ingen verkar känna igen…

Hela spelet känns lite som det första spelet skulle ha varit, men man fattade inte riktigt på skisstadiet hur man kunde hålla ihop spelet och få det bra. Därför har man rättat till det mesta, utom att man lönnmördar väldigt synligt, vilket är lite av en ”epic fail”. Ofta dödar du liraren genom att ha en grupp sexiga damer kring dig, går ut ur gruppen och sätter dolken i ditt offer och sedan springer illa kvickt därifrån medan alla tittar på.

Något som är bra i spelet är att du nu kan simma, vilket inte gick i ettan av någon outgrundlig anledning. Det kan dock inte fienden, vilket är mycket konstigt då de kan skutta på taken som ett gäng bergsgetter. Du kan dock skutta ännu värre! Sedan när du mördar offentligt kommer det upp lite affischer på dig, men det är bara riva ned dem från konstiga platser och vips känner ingen igen dig. Hur någon satte upp en efterlysningsaffisch på fjärde våningen, där ingen jävel verkligen kan se den, har Ubisoft inte riktigt orkat tänka på. De tänkte nog att det var kul att klättra lite extra, vilket de garanterat tänkte i första spelet.

Vad tusan gör en soldat uppe på taket? Här får han hjälp med att komma ner iaf.

När det gäller spelets tekniska detaljer är allt ännu mer putsat. Grafiken känns mer levande, mer varierande och ännu bättre. Variationen i den grafiska stilen är dessutom på en ”lagom” så att den inte blir MTV-osammanhängande. Miljöerna känns mer realistiska, men brister finns självklart. Människor känns bara konstigt genererade i många fall, vilket de även är, men man interagerar inte med dem bättre än det föregående spelet. Att det är på det viset beror dock på att spelet har en stor värld som du kan utforska. Faktum är att den är enormt stor och känns rent spontant som 3-4 gånger större än ettan.

Första AC1 gick allt ut på att man hittade en tjome som sa åt dig ta hand om en jeppe. Jeppen var en dumming, men innan man gick rakt genom ytterdörren för att ta livet av honom så var man tvungen att ha en plan och få in ledtrådar genom att göra sidouppdrag. Det var detta åtta gånger om, ifall jag inte minns fel. Sedan kom man inte ihåg ledtrådarna så då tog man ändå ytterdörren. Nu har man styrt spelet mer till att man ska gå till plats A, men välj vägen själv och sedan är det lite fler mellansekvenser som för fram handlingen på ett mycket bättre sätt.

Genom att man gjort spelet mer styrt har man som spelare en mycket tydligare en röd tråd och det här spelet blir plötsligt mycket roligare. Det är inte minst ett bevis på att stora världar inte spelar någon roll för en gamer, om inte den röda tråden i världen finns. Det är även därför jag tror TV-spel fortsätter vara linjära historier och alla spel kommer inte bli stora sandlådor att leka i. Det är några få utvecklare som behärskar det, men de flesta fallerar.

Så här jobbar en lönnmördare tydligen...

Så här jobbar en lönnmördare tydligen...

Assassin’s Creed 3 tror jag kommer fokusera mer på nutiden, men att spela lönnmördare i London under industrialismens början, så som man hade kunnat tro ett spel baserat på Charles Dickens böcker hade varit. Nu tror jag tyvärr inte det blir så, men man kan alltid drömma.

Det här är en riktigt häftig upplevelse och jag tror inte du kommer få chansen till något bättre inom samma genre för än uppföljaren anländer. Tills dess kommer jag ge mig på de två tilläggen man släppt via nedladdning. De ska vara som AC2 när det är som segast, vilket faktiskt inte är tråkigt, utan bara lite fantasilöst. Jag rekommenderar det här spelet varmt, så det är ett spel som självklart bör stå i din spelhylla. Det är riktigt bra!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Berättelsen i Italien
  • Miljöerna och stämningen
  • Den tekniska prestationen från Ubisoft
Tre minus:
  • Lite opersonligt
  • För lite flygmaskin
  • Man är sjukt klumpig på själva lönnmördandet
Köpvärd: Ja
Riktpris: 350 SEK
Kommentar: Det här borde ha varit Assassin’s Creed 1, för nu har man faktiskt sytt ihop det här!

Assassin’s Creed

Jag har en gång i tiden spelat igenom Prince of Persia: Sands of time och det utvecklades av Ubisofts Montreal-studio. Dessa gjorde sedan två uppföljare till den persiska prinsen som jag spelade lite på. Tyvärr saknade de allt som gjorde Sands of time till ett av de bästa spelen som jag någonsin spelat.

Ubisoft Montreal har sedan dess släppt ett stort antal spel och de flesta med bra varumärken, men spelen har tyvärr inte varit så pass bra att recensenter utropar dem till årets bästa spel. De har snarare bara varit mycket stabila produkter, som på pappret ser enormt häftigt ut men spelmässigt till viss del floppar.

Om vi tittar tillbaka på hur det här spelet blev så hypat, bör vi börja kolla på den första trailern. Den introducerades under den stora spelgalan E3, 2006.

När man ser den undrar jag vem som inte känner en spellust och det är inte konstigt att hypen byggdes upp.

Vid release så hade den denna trailer:

Spelet släpptes till julen 2007 och skulle troligtvis vara Ubisofts stora spelsläpp för julhandeln, precis som Assassin’s Creed 2 nu varit för julhandeln 2009. Spelet släpptes till PS3 och till Xbox360 och under våren 2008 till PC (med lite mer grejer att göra). Spelet sålde, enligt Ubisoft själva, mycket bra och personligen tror jag att det var för att man hade gjort ett riktigt gediget PR-arbete.

En viktig komponent som gör det här spelet häftigt och som byggde upp hypen kring spelet, är att spelet utspelar sig under det tredje korståget, år 1191, (vilket är ungefär samma tidpunkt som Arn-serien utspelas). Du är dessutom en lönnmördare och kan springa runt upp på tak, hoppa mellan hustaken och göra djupdyk ner i höstackar, samt utföra mord på nio stycken hårdkokta dummingar.

Skutt och vips är han ett minne blott.

Som ni kan se i båda trailarna ovan är spelet är helt makalöst vackert. När man slår igång Assassin’s Creed för första gången känns det verkligen som om det här spelet är det perfekta tredjepersonsspelet och när man börjar känna på hur kontrollen är vid slagsmål märker man att den är riktigt bra. Animeringen av huvudpersonen Altaïr är ruskigt bra och hela produktionen känns verkligen välgjord.

Miljöerna i spelet känns realistiska och de olika städerna man besöker har alla sin egen stil, precis som alla städer har i verkligheten. Grafiskt sätt börjar spel i allmänhet dessutom bli så bra att man faktiskt har svårt att skilja på spel och verklighet. Det som känns minst realistiskt är animeringarna som personer som pratar har, men det kommer att komma med tiden.

Nu ska vi bara ta oss över här...

Problem med spelet finns dock och det främsta problemet är att spelet är otroligt ensidigt. Har man spelat 3 timmar in så har du verkligen gjort allt som du kan tänkas göra i spelet. Kvar är alltså samma spel, med lite mer handling, upprepat tre gånger till. Sedan är slagsmålen baserat på kontringar, vilket gör att det blir segt att slåss.

Det sägs att man inte kan spela det här spelet efter att ha spelat uppföljaren. Därför rekommenderar jag dig att spela tre timmar av det här och sedan läser du resten av historien på Wikipedia. Börjar du med tvåan utan någon bakgrundshistoria förstår du inte det hela. Så summan är att tyvärr är det här inget spel man ska lägga ned tid på att spela igenom, men man ska spela det bara för att det är så vackert!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Historien
  • Miljöerna
  • Spelkontrollen
Tre minus:
  • Upprepande
  • Upprepande
  • Upprepande
Köpvärd: Nope
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Hade kunnat bli så bra, men tyvärr så gick det inte.

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑