TaggDice

Tre spel jag aldrig klarade

Det finns en del spel man inte känner att de är roliga nog för att spela igenom. Oftast försöker jag att inte sluta spela när jag bara har lite kvar för jag det är så skönt att kunna kryssa av att jag tagit del av upplevelsen till slutet. Hur som helst, är det timmar kvar så är jag inte lika sugen. Jag har listat några som jag inte spelade klart…

Battlefield: Bad Company

Jag trodde det här svenskutvecklare spelet skulle vara som ”Kellys hjältar” då PR-arbetet hade sagt att det skulle vara lite humoristiskt. Jag inser ganska snabbt att jag har väldigt fel för det här knappast något du bara kan springa rakt emot fienden, utan FPS:et är väldigt realistiskt.

Spelet handlar om att du är en dumming som får vara kanonmat och har på så vis en chans att slippa ta ditt straff. Du hamnar i ett gäng som är på samma sätt. Plötsligt så börjar man även hitta massa tyskt guld och nu vill du ha det här. Så inte bara överleva, utan man ska även bli girig. Härlig kombo!

Mycket av spelet bygger på att du går runt fienden, cirkulerar runt och plockar dem en och en. Det är alltså inte Kellys Hjältar! Sedan för att driva fram berättelsen har man lite mellansekvenser där två av dina kompanjoner kör sten, sax, påse. Oj vad humoristiskt! Sedan brukar det även vara lite charmigt smöriga kommentarer till kvinnan som ger ditt gäng kanonmatsuppdragen.

Det var lite kul och så, men saknade historien som får dig att vara klistrad. Det finns dock en del faktorer som är värda att nämna och en av del är den helt fantastiska grafiken och en ljudproduktion som jag nog inte hört i något annat spel. Jag är verkligen imponerad av detta och den tekniska prestationen. Synd bara att man inte byggt in en starkare berättelse.

Sedan måste jag klanka ner på att jag verkligen avskyr att spela FPS på konsol med handkontroll. Det förstör hela känslan för man saknar all form av precision. Efter det här spelet kom mitt beslut att jag inte spelar FPS på konsol. Det gäller även konsolexklusiva FPS så som Killzone 2 där jag har spelat några timmar och där är produktionen ännu större och tyngre än Bad Company. Men där har man byggt in en historia som är så löjlig att den får Battlefield Earth att framstå som bra så suget finns inte att tjafsa med handkontrollen. Nej, det blir bara PC i framtiden för FPS!

Det har kommit en uppföljare till Bad Company, men eftersom jag bara spelade det här två timmar och kom till stället att jag nästan klarade andra banan så är jag verkligen inte sugen, även om det släppts till PC. Dices kunnande och Starbreezes berättande hade nog varit en perfekt kombo i framtiden!

Virtua Tennis 3

Jag är i vanliga fall ett stort fan av tennisspel. Jag har kontant haft svårt med att få tråkigt av tennisspel under 8-12 timmar, men det här spelet lyckades! Det lyckades inte ens mediokra Pocket Tennis till Neo Geo Pocket Color. Problemet med det här spelet är att det är lite av tennisens Assassin’s Creed 1! Upprepande är bara förnamnet och man hade kunnat tro man spelade en djävulskt repad blu-ray-skiva som hoppade tillbaka. Tyvärr fungerar inte Blu-Ray på samma sätt som musik-CD-skivor…

Att spelet är upprepande är naturligtvis självklart. Tennis är upprepande i sin natur, men genom varierande och svårt spel får man det underhållande. Att då spela ett tennisspel kräver att datormotståndaren spelar på ett sådant vis att man får variationen samt att man kan döda bollarna på ett realistiskt och effektivt sätt. Självklart har Virtua Tennis 3 misslyckats med detta i mitt tycke och genom det känner man verkligen inte av tenniskänslan.

Sedan för att lira det här så ska man ge sig ut på någon karriär och det är ärligt talat svårt att förklara hur man kan ”fucka upp” något så här hårt. Det är segt, tråkigt och man måste köra en  massa förbannade minispel för att få gubben att bli bättre. Jag vill inte spela ett RPG, jag vill spela ett tennisspel!

Jag spelade det i fem timmar och har inte rört det sedan dess. Jag har en säsong avverkad och jag har ångest över att jag sålde Top Spin till min Xbox. Man kanske borde spana in uppföljaren till Top Spin? Någon som vet?

Bioshock

Jag är faktiskt inte ensam om att inte gilla Bioshock, även om det är som att svära i spelkyrkan. Det började dock jävlas med mig genom att jag var tvungen att patcha upp det, för jag spelade det på PC. FPS, som jag redan sagt, ska spelas med mus och tangentbord. Jag spelade det i ca två timmar och var ärligt talat inte speciellt intresserad av att fortsätta.

Spelet är snyggt och ramar in en historia på ett bra sätt. Man introduceras på ett skönt sätt och det verkar faktiskt som att spelet kommer bli bra. Storyn är det många verkligen gillar och det gör jag med, till viss grad. Jag hade velat att spelet tog tag i dig mer så som Uncharted 2 och tvingar dig igenom en massa filmer så det hade känts mer som en film.

Lite mer negativa saker är att man tyvärr lagt in massor av onödigt krafs. Att lägga in minispel för att man ska få billigare priser i en maskin där du köper ammo är så korkat eftersom man tappar tempo. Sedan har man även trollat fram en konstig vapenarsenal i kombination med någon slags drogmagi som gör att du måste skjuta dem med magin och klubba ner fienden.

Nej, det här var verkligen in min melodi och det är synd. Jag trodde verkligen att jag skulle gilla det här efter alla extrema hyllningar det fick. Ni kan läsa lite mer nedrackande om spelet här fast då är det på engelska. :-)

Mirror's Edge

Mirrors-edge-cover-art

Min flickvän tyckte jag skulle få ett spel och köpte mig Mirror’s Edge till PS3. Det är jag jätteglad för i dag (och ja, jag var glad när jag fick det också!) eftersom det här var en riktigt bra spelupplevelse. Det är dessutom utvecklat av svenska dataspelsutvecklaren Dice.

Du tar rollen som ”Faith”, en så kallad ”runner” i en framtida totalitärt styrd stad. Samhället har förvandlats och det är kliniskt rent och all kommunikation övervakas. Alla ”runners” har i uppgift att de levererar brev m.m. som inte ska övervakas. När folket försökte förhindra att samhället skulle bli som detta, förlorade Faith sin familj i en demonstration och sedan dess gick hennes syster och hon var sin väg. Faith blev en ”runner” och hennes syster Kate blev en polis. Plöttsligt en dag så får Faith ett samtal från sin syster. Hon har råkat ut för att någon vill sätta dit henne för ett mord, som hon inte hade begått. Nu är det din uppgift att rädda din syster för hon har hamnat i rejält trubbel.

Historien i spelet presenteras på ett enkelt, direkt och bra sätt. Det är små mellansekvenser som driver fram handlingen, i någon slags animé-liknande tecknad film och under varje bana så presenteras mer och mer av spelets handling. Historien i sig är bra och medryckande, men tyvärr så hade man velat att mellansekvenserna inte var tecknade. Det passar inte in i resten av spelet. Ni kan se själva i trailern under hur det ser ut.

Vad du som spelare gör, är att du ser Faith ur förstapersonsperspektiv (så kallat FPS) och du ser hennes händer, fötter, känner flåset och liknade så känslan av att du är Faith är stor. Ut på detta så ska du springa och hoppa över hustak, vilket känns som vilket plattformsspel som helst och faktiskt till stor del som Prince of Persia (fast det spelet är ur tredjepersonsperspektiv). Ibland, eller relativt ofta, dyker det upp lite dummingar och dessa ska du antingen slå ner eller skjuta ner och den bitden fungerar överlag bra.

Titta inte ner ... eller åtminstånde fall inte ner!

Titta inte ner ... eller åtminstånde fall inte ner!

Grafiken i spelet tycker jag är helt fantastiskt vacker. Det är reflektioner och vyer som känns som om de är på riktigt och faktum är att jag tror eftersom den grafiska estetiken är som den är, att det här spelet kommer anses snyggt även vid nästa konsolgeneration.

Något som uppstår då och då i spelet är att du får upp farten på Faith och allt runt om mitten av skärmen blir småsuddigt. Det känns då verkligen som att man fått upp farten i spelet och man bara njuter av känslan. Tyvärr krävs det väldigt mycket av dig som spelare för att kunna uppnå den här känslan, men när man väl får den så älskar man varje sekund av den. Nu har spelet tack och lov en prick mitt i skärmen, för saken är den att flertalet spelare och framförallt de som tittar på brukar drabbas av lite lätt åksjuka. Jag hade som tur är aldrig det här problemet.

Ska kännas som att du hoppsparkar!

Ska kännas som att du hoppsparkar!

Något som också bidrar till att det här spelet ger en så otrolig känsla är alla ljud. Jag har innan tyckt att ljudbilden inte behöver vara på toppnivå för att spel ska bli bra. Jag tror dock att efter det här spelet så har jag ändrat uppfattning om det. Soundtracket, som du hittar på Spotify, är fantastiskt bra och lika så ljudeffekterna och röstskådespeleriet.

Men om vi skulle prata lite om det negativa med spelet. Första vi kan ta upp är hur svårt spelet är. Nu har jag spelat igenom det på normal svårighetsgrad utom på ett ställe där jag fick sänka det till easy. Jag hade dött under samma sekvens ca 50 gånger, så frustrationen var väldigt hög just då. Sedan är det extremt exakta hopp som man måste göra för att dels få flyt och få upp farten men även för att man inte ska dö. Det är inte pixlar spelet är uppbyggt av, men det är pixelexakta hopp som måste utföras.

Det andra negativa i spelet är intelligensen på alla fiender. De hade gärna fått vara färre, men lite smartare. Det gör att spelet ofta har en del kött att ta sig igenom, men eftersom de är så puckade klarar man det utmärkt. Det är lite tråkigt för jag ser hellre mindre kött och mer intelligens i den här typen av upplevelse.

Så här känns det när du spelar, faktiskt!

Så här känns det när du spelar, faktiskt!

De här svagheterna gör att man delar upp spelet i två bitar. Bra handling, bra grafik, fantastiskt ljud, men utmanade och tråkiga fiender. Så nu finns det ytterligare en dimension med det här spelet. Eftersom det är själva löparflödet som är det intressanta med spelet så har Dice gjort en del time trial-banor. Det går alltså ut på att spela igenom dem så fort det bara går. Det har man även lagt in i det vanliga spelet för att få trophies till ditt PSN-konto.

Jag kommer definitivt spela uppföljaren när det kommer och jag rekommenderar det här spelet varmt. Du måste dock vara beredd på att det är en ordentlig utmaning. Det är dock kul, tycker jag och suget av att man vill klara svårigheten finns. Tappar man den så tycker man inte det här är kul, men det gjorde inte jag.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Känslan
  • Historien
  • Ljudbilden
Tre minus:
  • Svårighetsnivån
  • Frustrationsnivån
  • Fienderna
Köpvärd: Ja
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Vackert, stämningsfullt och mycket trevligt spel. Längtar redan efter uppföljaren!

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑