Taggarn

Assassin’s Creed

Jag har en gång i tiden spelat igenom Prince of Persia: Sands of time och det utvecklades av Ubisofts Montreal-studio. Dessa gjorde sedan två uppföljare till den persiska prinsen som jag spelade lite på. Tyvärr saknade de allt som gjorde Sands of time till ett av de bästa spelen som jag någonsin spelat.

Ubisoft Montreal har sedan dess släppt ett stort antal spel och de flesta med bra varumärken, men spelen har tyvärr inte varit så pass bra att recensenter utropar dem till årets bästa spel. De har snarare bara varit mycket stabila produkter, som på pappret ser enormt häftigt ut men spelmässigt till viss del floppar.

Om vi tittar tillbaka på hur det här spelet blev så hypat, bör vi börja kolla på den första trailern. Den introducerades under den stora spelgalan E3, 2006.

När man ser den undrar jag vem som inte känner en spellust och det är inte konstigt att hypen byggdes upp.

Vid release så hade den denna trailer:

Spelet släpptes till julen 2007 och skulle troligtvis vara Ubisofts stora spelsläpp för julhandeln, precis som Assassin’s Creed 2 nu varit för julhandeln 2009. Spelet släpptes till PS3 och till Xbox360 och under våren 2008 till PC (med lite mer grejer att göra). Spelet sålde, enligt Ubisoft själva, mycket bra och personligen tror jag att det var för att man hade gjort ett riktigt gediget PR-arbete.

En viktig komponent som gör det här spelet häftigt och som byggde upp hypen kring spelet, är att spelet utspelar sig under det tredje korståget, år 1191, (vilket är ungefär samma tidpunkt som Arn-serien utspelas). Du är dessutom en lönnmördare och kan springa runt upp på tak, hoppa mellan hustaken och göra djupdyk ner i höstackar, samt utföra mord på nio stycken hårdkokta dummingar.

Skutt och vips är han ett minne blott.

Som ni kan se i båda trailarna ovan är spelet är helt makalöst vackert. När man slår igång Assassin’s Creed för första gången känns det verkligen som om det här spelet är det perfekta tredjepersonsspelet och när man börjar känna på hur kontrollen är vid slagsmål märker man att den är riktigt bra. Animeringen av huvudpersonen Altaïr är ruskigt bra och hela produktionen känns verkligen välgjord.

Miljöerna i spelet känns realistiska och de olika städerna man besöker har alla sin egen stil, precis som alla städer har i verkligheten. Grafiskt sätt börjar spel i allmänhet dessutom bli så bra att man faktiskt har svårt att skilja på spel och verklighet. Det som känns minst realistiskt är animeringarna som personer som pratar har, men det kommer att komma med tiden.

Nu ska vi bara ta oss över här...

Problem med spelet finns dock och det främsta problemet är att spelet är otroligt ensidigt. Har man spelat 3 timmar in så har du verkligen gjort allt som du kan tänkas göra i spelet. Kvar är alltså samma spel, med lite mer handling, upprepat tre gånger till. Sedan är slagsmålen baserat på kontringar, vilket gör att det blir segt att slåss.

Det sägs att man inte kan spela det här spelet efter att ha spelat uppföljaren. Därför rekommenderar jag dig att spela tre timmar av det här och sedan läser du resten av historien på Wikipedia. Börjar du med tvåan utan någon bakgrundshistoria förstår du inte det hela. Så summan är att tyvärr är det här inget spel man ska lägga ned tid på att spela igenom, men man ska spela det bara för att det är så vackert!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Historien
  • Miljöerna
  • Spelkontrollen
Tre minus:
  • Upprepande
  • Upprepande
  • Upprepande
Köpvärd: Nope
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Hade kunnat bli så bra, men tyvärr så gick det inte.

Arn – Tempelriddaren

Som ni säkert vet så gillar jag Arn-böckerna. Jag tycker inte det är speciellt jobbigt med en karaktär som kan allt och som tänker långsiktigt, vilket vissa andra anser vara jobbigt. Filmen om Arn har fått ett svagt mottagande, men den var ändå tippad en trea på Filmtipset för mig. Tyvärr hade filmtipset fel i detta fall, det här var en svag tvåa.

Filmen, som ändå är över två timmar, springer igenom en och en halv bok i alldeles för högt tempo. Man får inte någon känsla för vad som händer, utan tänk er att det är som att försöka följa en tv-serie, men bara se summeringen i början av varje avsnitt lite snabbt. Det blir inte bra.

Nu hängde jag i och för sig med för att jag plöjt böckerna nyligen så jag störde mig mer på andra saker så som att varje mening började med ”ARN!” eller att musiken kom in så fort det var en lugn stund och den röjde undan all känsla p.g.a. att den riktigt dålig.

För att den här filmen skulle varit bra så skulle de även ändrat på så att:

  • Alla böner skulle vara på latin och textas på svenska (känts mindre töntigt).
  • Dragit ner på berättartempot och fördjupat bakgrundshistorien för att få den bättre. Tyvärr tror jag regissören är för dålig för att klara av det.
  • Borgen Arnäs inte ser ut som ett scoutläger, som den gör nu.
  • Man förstår hur socialt handikappad Arn är efter livet som munk och vad han faktiskt lärde sig i kloster.
  • Berättarrösten borde varit textad.
  • Haft mer bitar om hur man snackade med varandra. Brosa i boken framstår som en härlig snubbe, men i filmen är han mer åt hård och butter-hållet.

Vad var då bra med Arnfilmen? Jo, fotot är snyggt och faktum är att alla scener som utspelar sig i det heliga landet är riktigt bra. Där kommer skådespelarnas kvalitéer ut och man försöker inte stressa de scenerna. Tyckte Joakim Nätterqvist var bra som Arn och Sofia Helin var också bra (fast klippningen med henne gjordes dåligt).

För att sammanfatta de 100kr som gick till SF så citerar jag en tuff kille efter filmen: ”Det kändes som världens längsta siesta”. Nästa en och en halv bok kan tyvärr bli en riktig kalkon om de inte tar åt sig av kritiken så jag hoppas de läser det här. :-)

Sammanfattning
Köpvärd: No way
Riktpris: 130 SEK
Kommentar: Skräp. Läs böckerna!

Böckerna om Arn

Mina impulsköp lönar sig ibland, tänka sig! Den här gången var det som så att jag kollade in att man ska göra film av Jan Guillous bokserie om tempelriddaren Arn. Den ska släppas till jul och då kunde jag tänka mig att läsa den första boken för att se om det var något för mig. Nu, fyra böcker senare är jag helt fast och känner faktiskt en tomhet efter dem. Varför kan inte Jan Guillou skriva romaner om hela Sveriges historia? Det här är sättet jag kan tänka mig att gemene man vill ta till sig historia. Man får bra, detaljerade och realistiska berättelser om ett Sverige i ett historiskt perspektiv

Bokserien om tempelriddaren Arn består av fyra böcker. Egentligen bara tre, men det kom en fjärde som berättar efterspelet av trilogin. Jag börjar väl med att berätta om första boken? Jag har för övrigt försökt skriva på ett sätt att man får en uppfattning om boken, men inte avslöjar hela historien. Det är inte helt lätt och kommentera gärna om det är något som förstör.

Vägen till JerusalemVägen till Jerusalem
Boken utspelar sig efter 1150 i Västra Götaland och börjar med att en kvinna som heter Sigrid får barn med Magnus, ägare av gården Arnäs och bror till Birger Brosa. De har naturligtvis gift sig innan och fått ett barn tidigare. Deras andra barn är alltså Arn. Sigrid är en mycket modern människa som kräver att nymodigheter ska in på Arnäs. Detta har Magnus problem med, men när han märker att det ger avkastning så får Sigrid säga till honom hur de ska göra. Han nickar, lyder och tar åt sig äran. Arn döps efter gården de nu har börjat få ordentlig snurr på.

När Arn är fem år så trillar han från hög höjd och slår sig medvetslös. När alla alternativ för att väcka grabben är slut så tar man till bön och lovar att Arn ska skänkas till guds heliga arbete bland människor på jorden. Vips så vaknar han också! När Sigrid några år senare får en sjukdom som vägrar gå ur kroppen förstår Magnus och Sigrid att det är gud som straffar dem för att Arn inte givits bort än. Sigrid trillar av pinnen och Arn hamnar i kloster. Där lär han sig grunderna i olika typer av arbete och naturligtvis hantering av vapen.

Boken har en mycket bra handling. Den känns trovärdig och har ett väldigt bra driv. Man kan bara inte sluta läsa den. Jan Guillou lyckas verkligen med att skapa levande personligheter, miljöer och den känns genuint trovärdig. Det som dock kan vara något negativt är att Arn är en ganska platt personlighet i boken, men allt runt omkring honom är det som skapar suget efter mer.

TempelriddarenTempelriddaren
Den här boken börjar 1177 och nu är Arn tempelriddare och bosatt i dagens Israel. Hans stora kärlek i livet, Cecilia, har hamnat i klostret Gudhem. Det är med andra ord ingen trevlig tillvaro för någon av dem och både Arn och Cecilia vet att det är ett antal år kvar innan de kommer ses, om de nu ens kommer överleva till dess. De båda har mäktiga fiender som de måste kämpa mot och då naturligtvis tillsammans med sina vänner.

Arn har blivit borgherre i Gaza och ska försvara borgen, hjälpa sitt brödraskap när de nu möter den mäktigaste fienden kristendomen mött så här långt, nämligen saracenernas nya ledare Saladin. Detta innebär att Arn nu försöker bemöta sin fiende genom att förstå honom och han har under de tio åren lärt sig franska, arabiska och dessutom läst in sig i koranen.

Hemma i Norden har Cecilia ett nytt namn (Cecilia Rosa) samt ångest då hon känner sig som en fånge i guds hus. Hon har dock sina vänner Cecilia Blanka och Ulvhilde. Tillsammans försöker stå ut med Moder Rikissa som aktivt försöker ta livet av dem i guds namn.

Den här boken är skriven så att vartannat kapitel är om Cecilia Rosa och det andra om Arn. Det är fortfarande enormt bra driv i Arns kapitel, men Cecilias känns mer ansträngda och tyvärr överdramatiserade. Det är dock inget fel på boken som sådan och man läser igenom den ganska snabbt. Det känns som en stabil fortsättning på första boken och jag hoppas de koncentrerar filmen till att handla om den här delen till största del. Det är den här som passar bäst i mitt tycke.

Riket vid vägens slutRiket vid vägens slut
Året är 1192 och Arn som nu är 42 år, återvänder till Sverige. Det är landet han lämnade som 20-åring. Som sällskap på sin långa resa hem från mellanöstern har han olika människor med unika kunskaper som han hjälpt. De har tillbaka lovat honom att vara i kalla Sverige i några år och därefter kommer de själva få avgöra om de vill vara kvar eller inte.

Arn kommer även hem med en enorm massa pengar. Nu pratar vi inte lite pengar utan MYCKET pengar. För dessa slantar börjar Arn med att restaurera Arnäs och bygga upp sin egen leklåda, Forsvik. På Forsvik ska man nyttja alla utlänningars kompetenser för att kunna sälja och utrusta svenska riddare. Det Arn vill åstadkomma är att skapa fred genom att ha en armé.

Det första problemet han får är när han vill gifta sig med Cecilia Rosa. Den svenska jarlen, Birger Brosa är nämligen inte så sugen på det. Han tycker snarare att han ska giftas bort där relationsbanden inte är starka nog. Arn är dock inte den, han har avgivit ett löfte och det är något som ska hållas. Dessutom ska vi inte förglömma att han fortfarande håller sin Cecilia Rosa mycket kär.

Den här boken avrundar hela trilogin fint. Det är den bästa boken i hela serien, främst för att man fått kött på benen om miljön från de två tidigare böckerna. Janne kan därför koncentrera sig på det som är viktigt, nämligen handlingen. Det händer en hel del och jag gillar det skarpt. Naturligtvis finns det vissa svagheter i boken, men på det stora hela är det här bra grejer.

Något som jag också gjorde medan jag läste den här boken var att jag fick tag på TV-seriens som heter Arns Rike och som släppts på DVD. Den passade ypperligt att titta igenom då man läste den här boken. Man blev ännu mer insatt och det gjorde säkerligen denna bok ännu bättre. Väl värd att köpa för 79kr som den just nu kostar på Ginza.

Arvet efter ArnArvet efter Arn
Det här är den sista boken och jag ville inte riktigt läsa den här boken. Det kändes inte helt bra efter slutet av förra boken att läsa vidare. Den här boken är det dock inget fel på heller, förutom de 150 första sidorna. Berättelsen sätter fokus på Birger Magnusson, sonson till Arn Magnusson, som under de 150 första sidorna inte gör många knop som är direkt intressanta. Efter att ha läst tre böcker på två veckor om medeltiden i Sverige så fick inte den här lov att vara seg och det var faktiskt nära att jag lade ner den. Som tur är gjorde jag inte det. De avslutande 250 sidorna är i klass med Riket vid vägens slut.

De tar upp om hur Birger försöker bygga upp de lösa delarna till ett enda rike och hur han sedan blev Birger Jarl. Det är mycket intressant läsning och Jan Guillou bara glider på ren kvalité tills boken och Arnserien är slut. Jag vill inte riktigt fördjupa mig i boken mer för det avslöjar för mycket av det som tidigare hänt i de andra böckerna.

Sammanfattning
Den här bokserien är folkbildande, jättejättejättebra och skriven på ett skickligt sätt som får den att kännas trovärdig och gedigen. Den bara skriker kvalité, helt enkelt. Hela serien ger liv till hela Sveriges historia under medeltiden och slutsatsen man drar är att Sveriges historia är fantastisk och den förgylls av att Jan låter oss gå in i under huden på människor. Man blir delaktig på ett sätt som inte går att bli av skolundervisning. Det är inte en fråga om man ska läsa den här. Det är ett absolut måste!

Nu får du i uppgift av mig att läsa första boken. Gillar du den läser du den andra. Gillar du den läser du den tredje. Har du tagit alla tre ska du även ta den sista. När den är klar så kommer du också känna sorg över att en bra bokserie är avverkad.

Uppdatering: Jag har sett böckerna i pocketformat på Pressbyrån inför att biofilmen kommer. Rekommenderar dem varmt!

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 50 SEK/styck
Kommentar: Jag hade en fantastisk upplevelse!

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑