Datadyrkarna

datadyrkarna-intro

Min pappa har en förkärlek till att ge mig lite udda böcker eller gamla klassiker som jag inte har läst. Det här kan vara ganska underhållande… Jag har fått Kapen Blod, som jag älskade, jag har fått Onkel Toms stuga som jag tyckte var okej (men kommer inte skriva om den) och så har jag fått den här. Boken Mälarpiraterna är fortfarande oläst dock.

Författaren till den här pocketboken är Jan-Jöran Stenhagen och det var troligtvis avlidne Jan Freese som skrev den. Jan Freese började skriva datasäkerhetsböcker på 70-talet och det är klart han skulle få för sig att skriva ihop romaner också. Sedan ville han väl inte smutsa ner sitt egna namn med relativt sunkigt, oseriöst dravel och då tog han den uppenbara pseudonymen Jan-Jöran Stenhagen. Det känns ganska rimligt att Jan Freese var Jan-Jöran bl.a. för att hans sommarstuga hette just Stenhagen, men även på nivån av “tech-talk”.

Världens fulaste omslag?
Världens fulaste omslag?

Det är mycket sällan jag tar upp att omslaget på en bok är dåligt, men det här är nog bland det fulaste jag sett. Den här helt mörkblå, orange text och sedan en 80-talsdatorskärm och pengar framför den. Jag är faktiskt glad att ett område kan utvecklas så fort som just omslag på böcker. I dagens läge är ju nästan alla extremt snygga och faktiskt säljande.

Det här var Jan-Jörans första roman och det märks att han inte hade fått upp någon färdighet inom karaktärsbehandling, huvudpersonernas personliga utveckling eller personkemin mellan dem. Boken handlar om 50-åriga Eric Kronvogel, som är IT-chef i början på 80-talet. Han hade tyvärr inte fortsatt hänga med i den tekniska utvecklingen, utan blivit en så kallad “fat cat”. Som många som inte orkar hålla igång sin kompetens, kände han sig till slut omkörd av yngre personer. Det brukar dock alltid finnas någon duktig person som räddar chefens jobb och i det här fallet var det hans kollega Lars-Olav Askenson (kallas Loa).

Eric och Loa jobbar på ett snabbväxande postorderföretag, och grundaren Beth Phelixson har nu fått ett lukrativt erbjudande på sin verksamhet, om de växer till en viss nivå. Eric blir lite lätt rädd om sitt jobb och Loa lika så för de har båda skapat sig en position på jobbet där de utnyttjar företaget för personlig vinning. Eric jobbar nästan inte, har en härlig tjänstebil och en fet lönecheck och Loa säljer datorkapacitet till konstiga personer. De måste nu stoppa den här försäljningen.

När de nu ändå har parat ihop sig så kommer de på att det här med kontantautomater är ett enkelt sätt om man vill kunna kopiera kort och ta ut pengar på dem. Ungefär så som vi har sett ligor göra i Sverige under de senaste åren med falska kortläsare och nummerbrickor. Nu utspelar sig det här dock på 80-talet så man bygger en hobbykontantautomat som inte matar ut pengar utan bara läser av magnetremsan. Sedan kan Loa magiskt göra om den informationen till ett riktigt kontokort.

Själva historien handlar, förutom interaktionen mellan Eric och Loa, mycket om Eric och hans fru samt Eric och hans älskarinna. Det känns överlag ganska taffligt och alla karaktärer är så stela, tråkiga och det märks att Jan-Jöran inte bryr sig om just den biten. Nu gör det faktiskt inte så mycket att alla karaktärer är så sunkiga, utan det som är imponerande med boken är att den ‘n idag är till viss del aktuell, fast den är från 80-talet.

Det finns en så tydlig belysning i boken på de problemen inom IT-säkerheten och att man inte fixade till det innan man släppte produkterna. Det Jan-Jöran försöker säga, indirekt, är att man inte orkade förutse att de bristerna i produkterna kommer bara bli lättare att missbruka ju mer tekniken utvecklas. Att förutspå det och ha det självklara perspektivet, när skärmarna bara hade svart bakgrund och grön text, när Vic-20 var det hetaste som fanns, är imponerande och den enda egentliga anledningen att läsa boken.

Personligen tycker jag bättre om boken “En hacker i systemet” av Clifford Stoll, men om man letar efter mycket lättläst geekbaserad skönlitteratur kan man ju hitta den på ett antikvariat för en pytteliten slant. Annars kan man faktiskt skippa den här, men jag är faktiskt glad för att jag tog mig tid att läsa den.

Sammanfattning
Tre plus:
  • IT-säkerhetsförutsägelsen
  • Den är kort
  • Slutet är oförutsägbart
Tre minus:
  • Handlingen
  • Karaktärerna
  • Att den på fullaste allvar kallades för Thriller
Köpvärd: För ytterst få
Riktpris: 20 SEK
Kommentar: Skönlitterär geekbok som hade behövt en intressant handling och inte bara imponerande IT-kunskaper, för att bli bra.

The Darkness

the-darkness-cover-art

Ett av de första spelen som jag köpte till Playstation 3 var The Darkness. Inte för att jag läst serietidningen och inte heller för att jag gillar förstapersonsskjutare till konsol. Nej, själva anledningen till köpet var att Starbreeze hade utvecklat det och jag vill spela deras spel för annars vet jag inte hur pass bra produkter de gör.

The Darkness släpptes alltså till Playstation 3, men även till Xbox 360. Anledningen till att det inte kom en PC-version sägs vara p.g.a. piratkopiering. Förläggaren antog att det skulle bli en förlustaffär eftersom konsumenter piratkopierar spelet till PC istället för att köpa någon av versionerna. Skillnaderna mellan PS3- och 360-versionerna sägs inte vara stora. Kontrollen sägs vara lite bättre på 360 och lika så grafiken, men man får fler konstiga TV-klipp och liknande på PS3. Överlag hugget som stucket med andra ord.

Det här spelet släpptes tidigt i den nuvarande konsolcykeln. Det var på marknaden redan våren 2007 och Playstation 3 hade släpps till julen innan. Att det här är alltså lite av ett experiment till den nya generationen och det tycker jag även märks. Det känns som den föregående generationen i många avseenden men grafiken är snyggare, ljudet vassare och många fler detaljer. Det här spelet är gjort för att man ska upptäcka alla detaljer. Det finns graffiti som inte känns som om det återanvänds på flera ställen, det är alla karaktärer i spelet och hur de interagerar med dig och egentligen allt smått och gott du kan tänka dig.

De där grabbarna lever på hjärtan. Mums!
De där grabbarna lever på hjärtan! Mums!

The Darkness handlar om Jackie Estacado, en föräldralös snubbe som växt upp med New York-maffian. Han fyller 21 (fast han ser ut som 30) och på sin födelsedag trollas The Darkness-kraften ut och har får två hjärtätande demonhuvuden vid sidan om sig. Måste vara en ganska vrickad upplevelse för snubben. Den är kraften gillar dock inte ljus, vilket säger sig självt av namnet, så du har ett spel där du under hela spelets gång måste prickskjuta lampor som en toker med handkontroll (vad jag avskyr sådant!).

Som om livet inte är jobbigt nog med att ha en överdimensionerad parasit i kroppen så vill maffialedaren Uncle Paulie ta livet av dig och din tjej. Därför ska du nu alltså krossa hans imperium och ta livet av honom. Du kommer också försöka ta kontrollen över parasiten och hur det går får du se för dig själv.

the-darkness-underground
Som vilken tunnelbanestation som helst!

Spelet har en välskriven historia och detta i kombination med att bra röstskådespeleri ger en trevlig stämning och det är egentligen den stora behållningen med spelet. Spelet utspelar sig till största delen i New York, men istället för att få en hel stad som GTA har du en ganska snitslad bana och du kommer med tiden hitta runt utan några större problem.

Det som är dåligt med spelet är att mitt i allt New York-vandrande kommer du hamna inuti The Darkness och då utspelar det sig i en flippad andra världskriget-värld. Den världen är bara konstig och riktigt tråkig att spela igenom. Kämpa dock på, om du nu ändå spelar spelet, för New York-världen är så mycket roligare.

the-darkness-ww2
Flippad andra världskriget-miljö

Spelet är väldigt lätt om du orkar skjuta alla lampor, vilket du dock kommer tycka är ruskigt tråkigt. Därefter kommer du utnyttja The Darkness som är alldeles för kraftfulla för att spelet ska ha utmaning. Sedan är spelet väldigt linjärt, precis som Riddick-spelen, men i en öppen värld bör spelet inte vara linjärt. Jaja, det är en snygg värld ändå.

the-darkness-turkish
Vanlig dag på ett nedlagt turkiskt bad i New York...

På det stora hela är spelet okej, men jag hade roligare timmar med Riddick. Riddick har fått en uppföljare nu under 2009 med undertiteln Dark Athena (och där ingår det ordinarie spelet, Escape from Butcher bay), och de fem timmar jag spelat av det är än så länge roligare än The Darkness. Spelet rekommenderas om du har lite för mycket tid över, men det är inget du behöver titta närmre på om du missat det.

Sammanfattning
Tre plus:
  • New York
  • Röstskådespeleriet
  • Lite udda upplägg mot andra shooters
Tre minus:
  • Lampor i överflöd som ska skjutas ut
  • Lite för lätt och lite för långt
  • Nazistvärld som hade kunnat strykas
Köpvärd: Nej, finns bättre spel
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Värt sin hundring, men inte mer i dagsläget. Spana hellre in The Chronicles of Riddick: Dark Athena eller någon annan shooter.

Iron Monkey (Siu nin Wong Fei Hung ji: Tit Ma Lau)

Iron-monkey-cover-art

Det finns en massa wuxia-filmer från Hongkong och de flesta är riktigt dåliga, men så finns det även vissa speciella filmer. En av dessa är definitivt Iron Monkey. Det är en film från början av nittiotalet med ett tema som påminner om en viss brittisk hjälte som gömde i en skog och tog från de rika och gav till de fattiga. Ni kanske kan gissa vem?

Iron Monkey handlar om en doktor som har en alternativ identitet som “Iron Monkey”. Som Iron Monkey tar han från de rika och ger till de fattiga och på frågan om det här känns som en kinesisk Robin Hood är svaret “Självklart!”. Det här är nämligen en kinesisk Robin Hood-rulle, men istället för att gömma sig i skogen är han maskerad och kan därför ha en sjukmottagning utan några som helst problem. Varför tänkte inte Robin på det?

Iron Monkey blir med tiden ett stort problem för provinsherren och han vill därför fånga in Iron Monkey. Genom en rad incidenter ska Wong Kei-Ying (som spelas av Donnie Yen) fånga in honom. Wong Kei-Ying är en kinesisk historisk person som var kung fu-mästare. Han ingick i en grupp som kallas för “de tio tigrarna från Canton” och de sägs ha varit helt fantastiskt duktiga slagsmålskämpar. Wong Kei-Ying får ett barn med en kvinna som enligt legenden dog i barnafödseln av “Tigern efter de tio tigrarna från Canton”, nämligen Wong Fei-Hung.

iron-monkey-slagsmal
Ett av alla slagsmål ... Riktigt snyggt!

Wong Fei-Hung porträtteras hur ofta som helst i Kina och det finns ett oändligt antal filmer om honom. Inget av det som berättas i de filmerna brukar vara sant och lika så är det i det här fallet, men det bryr man sig inte om som tittare. Tyvärr är manuset alltså sunkigt, om man ska vara helt ärlig. Det gör dock inget för en wuxia-film ser man bara p.g.a. häftiga scener när de slåss på ett övernaturligt sätt.

Filmen tog flertal månader att spela in, vilket varken är eller var standard i Hongkong, men regissören Yuen Woo-ping brukar alltid kunna få till en budget som låter honom få hålla på längre. Han behöver även den extra tiden, eftersom han kräver så enormt mycket av skådespelarna under actionscenerna. Yuen Woo-ping har en fantastisk karriär och det går att nämna massor av filmer som han varit med och gjort. Han har dock specialiserat sig på främst actionsekvenser och ligger bakom slagsmål i filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon och The Matrix. Det som gör honom så populär är dels att han lyckats kapitalisera på kvalité samt att han han älskar att filma är detaljer som att någon sparkar en pall och så snurrar pallen flera varv och landar elegant.

Det finns ett barn i filmen som spelar Wong Fei-Hung. Det brukar aldrig vara något positivt, men den här filmen spelas barnet av Tsang Sze-Man som är enormt duktig och Yuen Woo-ping har regisserat henne grymt bra. Det blir aldrig så det känns överdrivet när en tolvårig, spinkig kinesiska klipper till en fullvuxen människa. Att hon dessutom spelar en lillkille märker man inte heller av. Hon ser faktiskt manlig ut.

iron-monkey-skurken
Välspelad skurk!

Något som självklart är häftigt och gör den här filmen sevärd är alla slagsmålssekvenser. Den är faktiskt packad med en hel uppsjö av dem och det är mycket flygande, olika kung fu-stilar (ormen och tranan osv) så variationen är god. Det är aldrig samma typer av rörelser (utom vissa coola och utmärkande) och det levereras i ett högt tempo. Något jag lade märke till efter tredje gången jag såg filmen (är uppe i fem, sex gånger nu) var hur man hela tiden trappar upp slagsmålen och ser till att tempot är högt. Först slåss de sämsta, sedan kommer något bättre och därefter någon ännu bättre. Det leder till att man hela tiden undrar vad som kommer härnäst.

När vi ändå är inne på slagsmålen kan vi behandla alla specialeffekter och alla trådar som används. Dessa har aldrig retuscherats bort för man lyckas hålla belysningen på ett sådant sätt att de inte syns. Man förstår ibland att det sitter en lina, men den syns inte. Nu har de en enorm erfarenhet av det här i Hongkong, men jag imponeras av det varje gång. Nu på senare tid, så som i Crouching Tiger, Hidden Dragon har man dock tagit bort dem digitalt. Kanske därför de nu gör filmer där de kan springa på vatten?

iron-monkey-slutsekvens
Bild från slutfighten!

Budgeten för filmen var på 20 miljoner USD, vilket var högt för en slagsmålsfilm. Det syns, genom att man har byggt upp en hel liten stad på riktigt som troligtvis hade kunnat fungera som boende och man har en fantastisk slutscen. Just den scenen är något som jag faktiskt inte sett i någon av de andra 100 filmerna från Hongkong jag sett.

Om man summerar det hela, bör jag säga är det en vacker film. Det är häftiga färger, vackra kameravinklar och bra skådespeleri. Sedan blir Robin Hood-liknande manus sällan djupa, men det duger och presenterar slagsmålen väl. Jag rekommenderar er att se Hong Kong Legends-utgåvan av filmen (skippa platinum-utgåvan om den kostar mer) och för guds skull, se den inte dubbad för det är ingen behaglig upplevelse.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Slagsmålssekvenserna
  • Tempot
  • Alla små detaljer som Yuen Woo-ping lägger dit
Tre minus:
  • Manuset
  • Musiken
  • Vissa effekter så som studsande stenar och konstigt flygande pilar
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK på Ebay
Kommentar: En klassisk Hongkongfilm med bra skådespelare, grymt bra regissör och fantastiska slagsmålsscener.