TaggPrince of Persia: Sands of time

Prince of Persia [PS3]

Omslagsbild till Prince of Persia

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla ”one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...p?

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på ”quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Upp och ner, ner och upp finns en prins i slottets topp. Å en mus, svär och tuggar snus...

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Grafiken
  • Spelkänslan
  • Slapstick-humorn
Tre minus:
  • Ingen utmaning
  • Upprepande
  • För långt och sa jag upprepande?
Köpvärd: Låna det av en stackare som betalade fullpris.
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Äventyr utan utmaning, men med snygg grafik och okej handling.

Assassin’s Creed

Jag har en gång i tiden spelat igenom Prince of Persia: Sands of time och det utvecklades av Ubisofts Montreal-studio. Dessa gjorde sedan två uppföljare till den persiska prinsen som jag spelade lite på. Tyvärr saknade de allt som gjorde Sands of time till ett av de bästa spelen som jag någonsin spelat.

Ubisoft Montreal har sedan dess släppt ett stort antal spel och de flesta med bra varumärken, men spelen har tyvärr inte varit så pass bra att recensenter utropar dem till årets bästa spel. De har snarare bara varit mycket stabila produkter, som på pappret ser enormt häftigt ut men spelmässigt till viss del floppar.

Om vi tittar tillbaka på hur det här spelet blev så hypat, bör vi börja kolla på den första trailern. Den introducerades under den stora spelgalan E3, 2006.

När man ser den undrar jag vem som inte känner en spellust och det är inte konstigt att hypen byggdes upp.

Vid release så hade den denna trailer:

Spelet släpptes till julen 2007 och skulle troligtvis vara Ubisofts stora spelsläpp för julhandeln, precis som Assassin’s Creed 2 nu varit för julhandeln 2009. Spelet släpptes till PS3 och till Xbox360 och under våren 2008 till PC (med lite mer grejer att göra). Spelet sålde, enligt Ubisoft själva, mycket bra och personligen tror jag att det var för att man hade gjort ett riktigt gediget PR-arbete.

En viktig komponent som gör det här spelet häftigt och som byggde upp hypen kring spelet, är att spelet utspelar sig under det tredje korståget, år 1191, (vilket är ungefär samma tidpunkt som Arn-serien utspelas). Du är dessutom en lönnmördare och kan springa runt upp på tak, hoppa mellan hustaken och göra djupdyk ner i höstackar, samt utföra mord på nio stycken hårdkokta dummingar.

Skutt och vips är han ett minne blott.

Som ni kan se i båda trailarna ovan är spelet är helt makalöst vackert. När man slår igång Assassin’s Creed för första gången känns det verkligen som om det här spelet är det perfekta tredjepersonsspelet och när man börjar känna på hur kontrollen är vid slagsmål märker man att den är riktigt bra. Animeringen av huvudpersonen Altaïr är ruskigt bra och hela produktionen känns verkligen välgjord.

Miljöerna i spelet känns realistiska och de olika städerna man besöker har alla sin egen stil, precis som alla städer har i verkligheten. Grafiskt sätt börjar spel i allmänhet dessutom bli så bra att man faktiskt har svårt att skilja på spel och verklighet. Det som känns minst realistiskt är animeringarna som personer som pratar har, men det kommer att komma med tiden.

Nu ska vi bara ta oss över här...

Problem med spelet finns dock och det främsta problemet är att spelet är otroligt ensidigt. Har man spelat 3 timmar in så har du verkligen gjort allt som du kan tänkas göra i spelet. Kvar är alltså samma spel, med lite mer handling, upprepat tre gånger till. Sedan är slagsmålen baserat på kontringar, vilket gör att det blir segt att slåss.

Det sägs att man inte kan spela det här spelet efter att ha spelat uppföljaren. Därför rekommenderar jag dig att spela tre timmar av det här och sedan läser du resten av historien på Wikipedia. Börjar du med tvåan utan någon bakgrundshistoria förstår du inte det hela. Så summan är att tyvärr är det här inget spel man ska lägga ned tid på att spela igenom, men man ska spela det bara för att det är så vackert!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Historien
  • Miljöerna
  • Spelkontrollen
Tre minus:
  • Upprepande
  • Upprepande
  • Upprepande
Köpvärd: Nope
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Hade kunnat bli så bra, men tyvärr så gick det inte.

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑