TaggPC

Ghostbusters: The Video Game [PC]

Hur följer man upp ett åttiotalsfeonomen på bästa sätt? Vanligtvis gör man en Star Trek och fortsätter i samma anda, fast med nya lirare och uppdaterad interiör. Det tyckte nog skaparna av Ghostbusters var en dum idé för de ville nog själv vara i centrum, men eftersom de inte kunde samla det gamla gänger och göra en trea så fick de säkert ett förslag om att göra ett TV-spel.

Who ya gonna call? Ghostbustes!

Världens mest mysko, men svängiga introduktionssång har blivit så pass kult att det blev lite för mycket.

Nu ska vi kolla på trailers!

Spelet handlar om två år efter den senaste filmen, alltså är året 1991. Det var året då jag själv var sex bast, innan minicall hade slagit igenom och Windows 3.11 hade typ släppts. Det här spelet är dessutom den officiella uppföljaren på filmerna, eftersom man inte lyckades få till en tredje film. Det blev mycket lättare att bara spela in lite röster i en studio och låta ett gäng datornördar slänga ihop ett spel och det är ju bättre än inget, eller?

Snygg frilla!

Det handlar om att du som spelare kommer in om den femte ghostbustern. Du kallas “The Rookie” rakt igenom spelet för dina kollegor vill inte bli för fästa vid dig. Du har den fantastiska arbetsuppgiften att pröva nya vapen, så du är alltså de övrigas förbrukningsbara lirare. Härligt, eller hur? Det är det definitivt för du kommer få sammanlagt fyra olika vapen som du kan använda på olika sätt. Dels är det klassiska vapnet från filmerna inkluderat och sedan tre bonusar på det. Ganska fantasilös uppsättning, men det duger.

Korsa inte strålarna!!!

Själva handlingen är alltså att du är den här nya Ghostbustern och så kommer det någon elektrisk tryckvåg som släpper lös en väldig massa spöken. Ni ska fånga in dessa och man märker ganska fort att det är mycket värre än vad man i början hade kunde tro. Du kommer hamna i andra dimensioner, slåss mot Stay Puft Marshmallow Man och så fortsätter det i ca sju timmar.

Ballaste och kletigaste figuren i hela Ghostbusters

När det gäller själva spelet är det lagom. Det är så lagom att jag nästan tror att det är en svensk som designat det. Kontrollen är lagom bra, lite bångstyrig, men lagom. Handlingen, som beskrivits, är lagom bra och replikerna är fyndiga och tilltalande på ungefär samma sätt som i filmerna. Sedan finns humorn där, precis på samma sätt som i filmerna. Om man hade en vev som spottade ut Ghostsbusters när man vevar så skulle jag trott att man bara hade fortsätt veva. Så överraskande är det!

Om vi tittar lite på spelmekaniken

Det som syns i Youtubefilmen ovan är att spelet är i tredjeperson, för att du ska känna dig som att du tittar på ytterligare en rulle. Alla röster, ansikten och liknande känns genuina så det är ett bonuspoäng. Det jag hade önskat mig är lite längre filmsekvenser, lite mer humor i dem och att man hade fått spelet att kännas mer som en film, precis som Uncharted 2 lyckas med.

Lite upprepande bilder FTW!

Så det här spelet kommer jag summera till lagom. Jag kan inte summera det till sämre än lagom, men det är inte knappast bättre. Jag spelade spelet till PC, med Xbox 360-kontroll. Det gick inte att strya speciellt bekvämt med mus och tangentbord. Det sägs att PS3-versionen ska vara några snäpp sämre än de övriga till Xbox 360 och PC. Versionerna till PS2 och Wii är ett annat spel om jag har förstått det hela rätt.

Köp det här på rea, njut sju timmar av Ghostbusters 3 du aldrig fick och gå vidare med ditt liv! Sedan om du kör fast, Who ya gonna call? Inte mig!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Lagom långt
  • Kul med en fortsättning
  • Bra röstskådespelare
Tre minus:
  • Inget speciellt och utmärkande
  • Tråkig fantasi i allt kring spelet
  • Inte tillräcklig filmkänsla
Köpvärd: För vissa
Riktpris: Max 100 SEK
Kommentar: Lite andefattig uppföljare något som borde varit en film och inte ett spel.

Batman: Arkham Asylum [PC]

Tänka sig att ett av förra årets bästa spel kunde vara baserat på Batman. Han känns ju extremt sömnig och jag hoppas inte det blir fler filmer baserade på honom. De som gjordes nu senast var bra, så nu vill man inte att det ska förstöras, ungefär som Matrix. Då är det bättre att man Istället har gjort ett spel som faktiskt är riktigt kompetent.

Gissa vad som är under, kanske en trailer?

Det hela går ut på att Jokern tycker att det är helt okej att åka in i fängelsehålan Arkham Asylum. Där inne har det gillrats en fälla som Batman självklart går i. Nu är det dock som så att Batman är så stenhård att fällor går till honom så han kan inte gå i några fällor. Han har tagit klar inspiration av Chuck Norris. Detta innebär att ”Bats”, som han ofta kallas av alla skurkar, får gå raka vägen genom spelet.

Spelet, som släpptes under slutet av Augusti 2009, är utvecklat av Rocksteady Studios. Det är en brittisk spelutvecklare som innan bara släppt ett hyfsat spel baserat på Urban Chaos. Det spelet innan i Urban Chaos-serien var i sin tur utvecklat av en annan brittisk studio som nästan bara släppte det spelet. Skaffa originalspelet ”Urban Chaos” om ni kommer över det, för det är inget lätthittat spel fast det är skitbra! Om man går tillbaka till Rocksteady Studios så köptes de upp ganska omgående efter Batmans succé för att förläggaren av Batman vill tjäna på eventuella framtida succéer som det här gänget kan uppbringa.

Batmans öron är lite väl gulliga tycker jag

Batmans öron är lite väl gulliga tycker jag

Batman är baserat på Unreal 3-motorn, precis som väldigt många andra spel. Det gör att det grafiskt så ser det likt ut många andra spel. Det som dock imponerar på mig, är att spelet inte är överarbetat, utan bara bra. Man har inte lagt ned tid på att lägga löjligt mycket effekter på allt, utan man har jobbat in ett röntgenläge i spelet.

Det läget går ut på att för man ska kunna se hur många fiender man har emot sig, lönndörrar och liknande objekt så går man in i det läget. Det är sannerligen hämtat från Chronicles of Riddick, fast man kan göra det mer högteknologiskt i Batman än med Riddick. Faktum är att mycket av spelet känsla är inspirerat av Riddick, för man smyger i skuggorna, plockar fiende för fiende och ska helst inte synas. Dessutom är man en stenhård hjälte.

Sedan så är jag lite imponerad över att förutom en enterhake och en bumerang så har Batman bara herr höger och fru vänster knytnäve. Han kombinerar det i och för sig med farbror högerfot och moster vänsterfossing i alla ”gör slut på honom-rörelser”. När vi nu är inne på fightingsystemet i det här spelet, så går det ut på att göra lite kombinationer. Det är ytterst primitivt egentligen, men det finns ett djup i det hela som gör att man konstant blir bättre på det. Då handlar det om att inte ”buttonmasha”, utan att taktiskt trycka i takt (Waka Waka-låten fungerar prima som takt).

Försöker se ut så här på Thaiboxningen...

Något man också gjort är att ha tagit in bra röstskådespelare. Dessa brukar, har jag googlat upp, vara med i den tecknade Batmanserien. Det förklarar, tycker jag, hur Harley Quinn kan låta så otroligt mitt i prick. Jokern är verkligen inte fy skam han heller. Röstskådisarna levererar den riktigt fyndiga dialogen med finnes och humor på bästa serievis. Man blir bara så lycklig över att höra dem.

Övriga ljud och musiken i spelet ger den känsla man vill ha. Att man är lite mäktigare än alla fiender, fast fortfarande så gör det fruktansvärt ont att bli träffad av ett krypskyttegevär. Verkligen bra att man inte känner sig övermäktig som man gör i slutet av alla Riddickspel (som blir lättare emot slutet) eller att det bara är kaos och ”trial and error” som i så många andra spel.

Jag hade verkligen en trevlig spelstund med Batman och jag spelade det på PC. Dock är mus och tangentbord bara riktigt bökigt i tredjepersonsspel så jag införskaffade mig en xbox 360-handkontroll till datorn. Det fungerar verkligen klockrent och jag kommer definitivt använda den mer. Games for Windows med en sådan handkontroll är som poesi för en ”PC Gamer”.

Jag rekommenderar er att skaffa spelet till valfritt format. Det är lite billigare nu efter snart ett år, men klart värt att spela igenom och lägga ned ca 12-13 timmar på. Spelet har också mycket sidouppdrag och annat krimskrams som jag skippade. Du kan säkert få det till 20 timmar om du så vill. Det orkade dock inte jag, utan jag var ganska mätt på Batman när jag var klar. Det är dock en riktigt bra upplevelse som jag rekommenderar framför Riddickspelen. Det här är bättre!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Röstskådespeleriet
  • Helheten
  • Variationen
Tre minus:
  • Lite långt
  • Mycket krimskrams runt om spelet
  • Känner inget sug efter en uppföljare
Köpvärt: Ja
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Nog ett av förra årets bästa spel, fast Uncharted 2 var bättre.

The Chronicles of Riddick: Dark Athena [PC]

Det börjar bli lite absurt att skriva om Starbreeze och deras produkter. Jag har ärligt talat skrivit mer om Starbreeze än någon annan gjort innan mig. Jag är uppe i säkerligen 50-60 A4:an där jag skrivit allt från aktieanalyser till spelrecensioner. Att då skriva om det senaste spelet som de släppt blir ganska tjatigt, men jag lyckas säkert dra lite dåliga skämt även denna gång!

”In the dark, is where I shine”, oj vad man bara väntar sig en svordom på slutet… Undra vilken svordom som hade passat den stenhårda Richard B. Riddick… Det är intressant att trots filmer och spel så har jag inte hört honom dra en enda svordom. Han är lika lugn som Eek-a-Mouses fans måste varit på Uppsalas reggaefestival. Coolheten i Riddick ska istället vara hans Christan-Bale-Batman-liknande röst och kommentarer som går ut på att livet inte är värt att leva. Det är ärligt talat inte speciellt ballt, men va fan, det är här avancerad bakfylleaction.

Klassisk bild för Dark Athena

Jag har redan skrivit om första Riddickliret för något år sedan. Jag spelade faktiskt igenom det på samma dator som jag spelade på den här nyversionen av det gamla spelet. Nu ska väl sägas att datorn köptes i slutet av 2007 och jag spelade Riddick under 2008. Alltså spelade jag det första spelet ganska sent. Sedan dess har dock den här datorn blivit så pass gammal att kartongen säger att det inte är speciellt bra på min maskin…

Efter att Starbreeze hade gjort The Darkness fick man chansen att göra en remake av sitt första spel som blivit riktigt kritikerhyllat och då släppa det till den ”nya generationen” konsoler. Innan hade man bara släppt det till gamla Xbox och därefter en lite längre version till PC. Tiden på det nya Riddick gick och projektet utökades till att bli en separat del och en remake av det gamla spelet.

Gå inte mot något som har dubbelt så många knivar!

Så, 2009 släppte man spelet men med en ny förläggare än tidigare tänkt, sämre marknadsföringsbudget och ett spel som enligt många kritiker inte längre glimmade som det en gång hade gjort. Jag håller inte riktigt med, men de kritikerna har en poäng som är värd att lyfta. Man gjorde nämligen ett ordentligt fel, men vi börjar från början.

Spelet innehåller det gamla spelet, alltså en remake. Dess spelmekanik är trogen originalet och håller än idag hög klass, även om själva slagsmålsbiten känns förlegad efter t.ex. Mirror’s Edge. Storyn är dock ”tight”, grafiken ”upphottad” och ljudet lika ”creapy” som det ska vara (och nu ska jag sluta med svengelska). Spelet känns inte längre som 9/10 som det var när det kom första gången, utan mer 7 av 10. Du läsa den gamla recensionen om du vill veta mer om det gamla spelet.

Sedan för att motivera alla gamla som spelade det första spelet så slängde man in en ny del. Den kallas precis som namnet spelet för Dark Athena. Det här är alltså biten man konstant byggt ut under ett tag. Det är tyvärr riktigt oinspirerat största delen av tiden. Det känns mindre, inte lika spännande och dessutom är läppsynken inte synkad. Jag tror inte min dator laggar till den milda grad att det känns som en Cillit Bang-reklam.

Konstiga vatteneffekter... tycker jag!

Spelet gick att spela på datorn men på låga inställningar vilket gjorde att grafiken blev sämre än i ettan (!) och jämför jag med det nya Batman-spelet jag lirar just nu på PC:n är det som natt och dag. Faktum är tyvärr att Batman-spelet är i en helt annan nivå än det här spelet och det släpptes några månader senare. Det enda Riddick slår Batman på är att Riddick är några kilo häftigare än Batman som känns relativt sömnig.

Sedan kan jag ju även slänga in lite vad Dark Athena handlar om. Du är Riddick och har precis tagit ditt arsle ut från Butcher Bay. Du ligger i någon dvala när skeppet färdas genom rymden, men så vaknar du lägligt till att skeppet kapas av ett slavskepp. Gissa vad du nu ska göra, jo ta dig härifrån.

Så här snyggt var det inte för mig!

Så summan av det hela är att man inte borde byggt upp originalspelet med ett multiplayerläge som ingen använder och ett tilläggskapitel som är lika intetsägande som Tilde de Paulas privatliv. Man borde utvecklat den första härligheten, finputsat det till absurdum, förbättrat spelkontrollen och gjort spelet buggfritt för det hänger sig till och från. Det gjorde man inte och därför blev det inte ett nytt 9/10-spel.

Du ska bara spela det här spelet om du lirat det första spelet och känner ett sug efter mer Riddick, för annars kan du bara låta det passera. Har du inte spelat Escape from Butcher bay och faktiskt är lite sugen så kan du även glutta lite på det. Annars är det här faktiskt ganska svalt, tyvärr.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Röstskådespeleriet är suveränt
  • Butcher Bay-spelet
  • Att man lagt till en chiptune i sluttexterna till Dark Athena…
Tre minus:
  • Läppsynkningen är illa
  • Krävande systemkrav emot prestation på PC
  • Buggit
Köpvärt: Tveksamt
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Känner du suget efter ett smygar-FPS och inte spelat Escape from Butcher Bay är det värt att glutta på. Annars kan du skippa det!

Call of Duty IV: Modern Warfare [PC]

Vissa spel köps bara för att gamern ska spela multiplayer. Jag, som dock inte riktigt orkar ge ett spel den tiden som krävs för att multiplayer skall bli skoj, vill egentligen bara spela singleplayer. Då straffar det tyvärr att sätta sig med ett spel som Call of Duty. Det är nämligen byggt för att du ska skicka in lite digitalt bly i polarna över en fiberlina.

I Call of Duty (COD4) spelar man som två marinsoldater, dock ej samtidigt, som i en relativ snar framtid ska ta knäcken på någon organisation som har tillgång till ryska kärnvapen. Det är lika ointressant som det låter och ett parti bingolotto med Loket är ärligt talat mer upphetsande. Inte minst då färgfemman som var i en klass för sig. COD4 liknar Battlefield: Bad Company och Bad Company orkade jag inte klara, så hur kommer det sig då att jag orkade spela igenom det här?

Först och främst spelade jag spelet på PC. Jag tycker fortfarande att det är ett under att folk spelar FPS med handkontroller för det är verkligen inte kul. Styrningen med handkontroll blir som att kontrollera ett stressat fyllo i tvångströja. Nackdelen med att spela på PC är alla dessa oförutsägbara krascher av spelet och COD4 är ordentligt buggigt. Sedan om man ska lämna plattformsjiddret så har det här, till skillnad från Bad Company, varierande uppdrag och miljöer. Det känns lite om att man är skadad eftersom man tillhör MTV-generationen, men ett spel som är exakt samma miljöer i timmar är inte speciellt kul. COD4 är dock varierande och inte minst kort så det tar slut fort.

Skarpt läge...

Speltiden är på cirka sex timmar så jag hann faktiskt aldrig tröttna. Många gamers tycker spel ska snitta på 12 timmar, men personligen har jag aldrig sett tjusningen i det. Det blir bara för långt för att man ska orka spela igenom det och risken för att det blir enkelspårigt är stor.

Hur som helst, som marinsoldat kommer du få göra det mesta. Det är standardgrejer som att skjuta ner helikoptrar, springa i ryska skogar, leka sniper men även borda en båt och lite annat som varierar det hela. Variationen kompenserar mer än väl för allt som faktiskt är sämre än i Bad Company. Grafiken och inte minst ljudet är bättre i Bad Company. Det är en annan känsla, annat tryck i Bad Company. Sedan kan man skjuta sönder det mesta i Bad Company, vilket aldrig händer i COD4. Faktum är att i COD4 lämnar man lika lite spår efter sig som en silverfisk gör i ett badrum om natten, medan Bad Company mer är på nivå ”definitionen av förstörelse”. Kille och dessutom född på 80-talet så gillar jag förstörelse i spel!

Smäller på bra!

Spelkänslan är dock densamma i de båda spelen och COD4 känns verkligen flytande och realistiskt. Realismen är något som kändes väldigt påtaglig. Det känns på många sätt som ett krig, även om berättelsen förtar en del av känslan. Att finna nöje i realistiska krigssimulationer, är det okej? Manuset i COD4 är så B-filmsinspirerat att spelets realism till viss del försvinner, men när man skjuter ner vågor av fiender på ett realistiskt sätt så undrar man. Man får se det som så att människor alltid behövt löpa ut för sina aggressioner och i dagens stela samhälle blir det utlopp genom kampsport, dataspel och videovåld. Hur som helst hoppas jag att inga under 14 spelar spelet, även om de garanterat sett värre saker.

Om man ska summera COD4 kan man säga att produktionen är hyfsad, variationen i upplägget är drivkraften och att man måste vara intresserad av multiplayer för att ens köpa det. Uppföljaren har dock kommit förra hösten så multiplayer i det här har nog dött inom kort, men jag kommer inte skaffa uppföljaren. Det här räckte och uppfyllde min COD-dos i mitt liv. Däremot är jag klart nyfiken på nya Bad Company…

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kort
  • Varierande
  • Överlag bra produktion
Tre minus:
  • Korkande fiender
  • Liten frihet
  • Kunde varit så mycket bättre
Köpvärd: Låna av någon…
Riktpris: 200 SEK
Kommentar: Krigsspel i förstaperson som vars singleplayerdel inte lämnar något speciellt bestående. Låt det passera och köp uppföljaren eller nya Battlefield istället om det är multiplayer du siktar på.

Stranglehold [PS3/PC]

Sedan gymnasiet har jag varit intresserad av film från Hongkong. Jackie Chan var egentligen den första som skapade ett intresse, men ganska snabbt gick det utför och då fastnade jag i genren ”gun play”. Regissörkungen i Hongkong inom detta område heter John Woo och i bagaget har han mängder av filmer som bara går ut på att de skjuter på varandra. Kronjuvelerna han har gjort i USA är ”Mission Impossible 2” och ”Face Off”. I Hongkong är dels ”The Killer” samt huvudobjektet i den här recensionen, ”Hardboild”.

Vi börjar med en härlig trailer till Hardboild:

Om ni nu såg trailern fattar ni att det är en polis som ska hämnas och det är enorma mängder pangpang. Jag hade faktiskt inte tänkt ta upp det mycket mer än så, för jag tycker du ska se den och bli överraskad! Anledningen till att jag då tog upp den här filmen är för att spelet Stranglehold bygger vidare på den här filmen och special edition av spelet i USA inkluderade även filmen!

Trailer tilll spelet är följande härlighet:

Det här spelet kom under slutet av 2007 och var bland spelhuset Midways sista spel innan man tog ner skylten. Det bör dock inte förvåna någon för det är konstigt att man tyckte att det finns en tillräckligt stor marknad för ett spel som är baserat på en Hongkongfilm från 1992, även om det är en av Hongkongs mest kända filmer.

Det Midway har gjort är att man kokat ihop en följdhistoria som bygger på att huvudpersonen Tequila (Chow Yun-Fat) ska rädda sin dotter som han har med en kvinna som han inte längre träffar. Det är med andra ord en ren och skär hämndhistoria som du får stå ut med i sex till åtta timmar. Det är dock inte historien som gör det här spelet intressant utan samarbetet med John Woo.

Pangpang personifierad!!!

Tyvärr har John Woo inte varit och petat på hur man bygger upp en stämning i ett digitalt medium. Faktum är att man sumpar allt det som Unchartedserien gör så bra och man har istället bara fokuserat på pangandet. Det jag hade velat se är en bättre historia, lite mer linjärt spelande och färre öppna ytor där du ska förstöra allt. Det är nämligen så hela spelet igenom och upprepas lite till absurdum.

Man har inkluderat alla filmeffekter som John Woo brukar ha i sina filmer. Det innebär att du ibland ser lite duvor och huvuddelen av allt skjutande sker i slow motion. Det man har gjort är att man skickar spelaren till en stor yta och sedan öser in fiender som du tar hand om en efter en i slow motion. Det blir verkligen enahanda och man har glömt att man precis som i film behöver variation och tempot får inte konstant vara maxat, utan får slå maxtempo högst 2-3 gånger under en hel upplevelse.

Jag köpte det här spelet först till PC och styrningen är inte alls lika trevlig som till konsol. Främst eftersom spelet i huvudsakligen är i tredje person. Spelade dock klart det på PS3 och rekommenderar det egentligen bara till konsol, om du tycker att det är värt att lägga ner tid på ett spel, vars enda stora behållning är om man undrar vad som hände efter Hardboild.

Skutt och pang!

Ska man titta på lite positiva saker så blir spelets banor bättre med tiden och det känns verkligen som om Midway började på bana ett och sedan gjorde man bana två och så vidare. Sista banorna har ett annat flyt, mer variation och här är nog problemet med hela spelet. Det räcker inte för man är redan less på allt när man väl märker att banorna blir bättre. Sedan 2007 var det coolt att du kunde skjuta sönder nästan allt… men det är det inte idag.

Jag har klagat på att Uncharted är linjärt. Det här är också lika rakt som en löparbana på 100 meter. Jag ska dock inte klaga mer. Det var kul att ha det avklarat, även om jag undrar var jag ska dumpa två kopior av ett spel jag inte kommer röra igen. Vill du ha det är det bara att skriva en kommentar här på bloggen!

Så för att summera ihop allt är spelet alltså ett actionspel där du kan skjuta sönder allt och du skjuter fienden huvudsakligen i slow motion. Du hittar det garanterat i reabackarna för under hundringen och ja, det är väl kul de första fyra timmarna innan man tröttnat på hela upplägget. Så, har du spelat allt du har i hyllan kan du nog skaffa det här och lukta lite på det, eller så ser du Hardboild istället som är klart mycket mer underhållande än Stranglehold.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kul initiativ
  • Skjutarbiten fungerar bra
  • Rösteskådespelandet
Tre minus:
  • Potential man inte utnyttjat
  • Upprepande och linjärt
  • Att det inte finns tempoväxlingar
Köpvärd: Hyr det
Riktpris: 50-100 SEK
Kommentar: Hongkongaction i spel är vi inte bordskämda med, tyvärr. Synd bara att det inte blir bättre när vi väl då får det.

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑