TaggHalf-Life

Half-Life

Half-Life Coverart

Vad Half-Life är för 3D-action kan jämföras med vad General Motors var för bilindustrin. De båda revolutionerade var sitt område och i samma skede av produktcykeln. Produkten var nämligen skapad, men man kunde göra så mycket mer med den. 3D-spel innan Half-Life hade missat så otroligt mycket i handling och stämning så det är nästan smärtsamt att spela dem i dag.

Jämför man Half-Life med Quake 2, som är ganska nära till hands (för de har samma grafikmotor) så är skillnaden stor och Half-Life är dubbelt så bra på precis alla punkter. Låt oss börja med berättelsen i spelet för det är vad Half-Life är känt för.

Du spelar en forskare som har det lite småsexiga namnet Gordon Freeman. Troligtvis är Freeman bara någon sunkig form av nördhumor som ska parodierar på handlingen. Det är nämligen så att när Gordon en dag kommer till jobbet och ska utföra ett experiment så går det väldigt fel. Han lyckas med konststycket att öppna portaler till något annat universum eller något liknande och ur dessa portaler väller det ut äckliga rymdmonster och som sprids runt om i forskningsområdet. Därefter ska regeringen skicka in soldater för att rensa bort allt och det inkluderar även vittnen. Stackars Gordon som vill vara fri. Storyn blir det aldrig så mycket ös i, utan det är ganska enformigt. Det är för att berättelsen ovan är i min värld direkt avtändande och inte ens Arnold Schwarzenegger hade velat vara med i en film med den handlingen.

Det som dock var revolutionerande 1998 var bland annat hur man försökte bygga upp en stämning. I början fick man verkligen uppleva hur det gick åt helvete för Gordon. Det tog nästan en halvtimme innan man hade en sketen kofot som första vapen. Om vi går tillbaka till Quake 2 så får man där nya vapen konstant, det är hög fart och det är något helt otroligt hjärndött. I Half-Life känns det som om någon tänkt till och vill hellre ha några få, men väldigt skrämmande fiender.

Problemet med Half-Life är dock många, så här nästan tio år senare, och framförallt ska jag klaga på miljöerna. De är nämligen väldigt enahanda, tråkiga, långtråkiga och grå. Det finns absolut ingen spelglädje i dem alls. Nu ska det inte finnas någon glädje i dem, enligt handlingen, men det skiter jag i. Det är förbannat tråkigt att de samma typ av väggar hela tiden.

Något utvecklarna Valve dock ska ha beröm för är grafiken, musiken och ljudeffekterna. Det är ljusår bättre än Quake 2 och grafiken är bättre än Star Trek: Voyager Elite Force som körde Quake 3-motorn (vilket är bättre grafikmotor). Sedan om vi hoppar in på ljudet så är ljudspåret för Quake 2 sunkig hårdrock. Det gör spelet helt ospelbart och man får byta musik illa kvickt. Half-Life har dock ett ljudspår som de flesta faktiskt kan stå ut med. Detsamma gäller ljudeffekterna.

Dock har vi ett stort problem med Half-Life kvar att diskutera om. Det är så förbannat svårt att man måste spara och ladda om hur ofta som helst. Det gör att man hackar fram genom spelet och man spelar snarare för perfektion i varje moment än för något spelflyt. Det är inte riktigt min smak. Jag spelade dock faktiskt igenom Half-Life och fann att vissa moment var kul att köra om fyra gånger, innan de satt…

Jag fick tag på den här klassikern genom att jag köpte något paket för en hundring som hette Half-Life 1: Anthology. Det innehåller många timmars spelande och flera tilläggspaket också, som jag inte orkat spela genom (för jag tyckte de var så enormt tråkig efter ett tag). Det är samma grå gångar i ännu fler timmar. Spelpaketet kan man i dag lättast köpa på Steam.

Som vanligt så ställer jag frågan om man ska köpa det här spelet? Svaret är förhållandevis enkelt. Spelade du spelet när det släpptes 1998 så är det självklart att du ska ha det i hyllan. Spelade du det dock inte 1998 så kan du strunta i det för i dagsläget finns det klart roligare spel att lägga sin tid på.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Spelhistoria, men tråkigt!

Star Trek: Voyager Elite Force (samt Expansion Pack)

Voyager Elite Force

Jag är ganska tokig i Star Trek och det är nog ingen hemlighet. Att dra jämförelser med Star Trek sker nästan dagligen för mig och nu äntligen har jag spelat genom ett Star Trek-spel. Det flesta Star Trek-spelen anses vara riktig smörja, men det här då? Spelet kom ut i september 2000 och räknas med andra ord som stenålder, fast jag anser naturligtvis annorlunda. Det känns på många sätt som ett modernt spel, även om det är över sju år gammalt.

Spelet handlar om att man är fänrik Munro, testosteronpumpad snubbe (alternativet som smärt tös finns) med Star Trek-mentalitet. Munro är med i något som kallas Hazard Team (förslag på översättning?) och är den andra från toppen i rangordningen inom denna grupp. Gänget är sammansatt för att nyttjas vid mycket krävande situationer och naturligtvis behövs de nu. Voyager (rymdskeppet har det namnet) har nämligen lyckas fastna i ett dämpningsfält på en okänd plats och kan inte ta sig låss.

Det man börjar med är en övningsbana på holodeck på en borgkub. Nervositeten är hög (borger är läskigt skit i TV-serien) och mitt adrenalin höjs direkt. Borgerna känns dock relativt stela efter ett tag och är inte speciellt stryktåliga. Man springer runt och märker att de största överraskningarna som inträffar är att borgerna transporteras bakom ryggen och anfaller. Det blir med andra ord en vana att vända sig om och fortsätta röja.

Till skillnad från spel som Half-Life (klassikern som släpptes 1998) är det här inte smygande action. Det här är pulserande, snabbt och nästan hårt. Det ska bara vara att få upp reaktionstiden och trycka på musknappen för avtryckaren. Tankeverksamheten bara minskar ju mer spelet fortsätter. Ibland kommer man till att spelets handling tas vidare med hjälp av en liten film. Ibland är det till och med för mycket film emot spelande.

Spelet är bra och snabbt, men det saknar det lilla extra för att bli en klassiker i spelhistorien. Det är nämligen väldigt lätt. Hälsa och ammunition kommer man över konstant. Det är verkligen bara att springa in med huvudet före, skjuta ner allt som rör sig. Inte alls som Half-Life där det går ut på att spela om moment för att man behärska det till perfektion.

Om man kollar in spelets riktiga styrka så är det grafiken och ljudet. Grafiken är strålande för att vara 2000, Quake 3-motor och högsta upplösning på min nya dator. Visst att karaktärerna ser lite avskalade och kantiga ut, men inte värre än vad de gör i Half-Life. Ljudet är verkligen genuint trevligt, tungt och Sci-Fi. Man verkligen myser när man hör allt avfyras och pricken över das ultimate i är att det är originalseriens skådespelare som gör alla röster. Det får spelet att genast kännas ett par år yngre.

Spelet känns som en interaktiv episod (efter TV-säsong fyra) med lite extra pang-pang och där handlingens fokus är på den lite lägre hierarkin på rymdskeppet. Det är ett bra spel, men har absolut sina brister. Det är ett spel man kan spela igenom på några timmar och det är definitivt skoj. Jag kan även tänka mig att multiplayer är väldigt roligt, av samma anledning att Quake 3 är det.

När det gäller Expansion Pack som kom för att spelet hade sålt bra så kan du skippa det. Inget extra här som gör det värt mer än 10 kr. Det lilla extra nöje man får är att utforska Voyager. Det är synd för jag hoppades faktiskt på ett nästan nytt spel, precis som Opposing Force var för Half-Life.

Det är mycket jämförelse med Half-Life, men anledningen är ganska enkelt. Det anses som ett av de mest banbrytande spelen någonsin. Half-Life är dessutom två år äldre än Elite Force men med en sämre grafikmotor. Jag har dessutom spelat igenom det för inte allt för länge sedan och recension kommer att komma.

Utvecklarna av Elite Force, Raven Software, har släppt många bra spel och det här är ett av dem. Jag rekommenderar dig att skaffa det för en hundring, som det kostar på ett ungefär. Det är 10 timmars ordentligt röjig Star Trek-action. Är du ett fan av Star Trek antar jag nästan att du redan klarat det, eller hur?

För övrigt hade jag lite svårt att installera spelet på Windows Vista Home Premium 64bit. Det jag gjorde dock var att gå in på skivan och öppna mappen setup och där körde man setup.exe. Inga större problem med andra ord. Expansion Pack hade samma problem.

Skärmdumpar från spelet hittar du på Star Trek Games.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 85 SEK
Kommentar: Bra grejer, men lite väl linjärt!

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑