Taggfilmrecension

Iron Monkey (Siu nin Wong Fei Hung ji: Tit Ma Lau)

Iron-monkey-cover-art

Det finns en massa wuxia-filmer från Hongkong och de flesta är riktigt dåliga, men så finns det även vissa speciella filmer. En av dessa är definitivt Iron Monkey. Det är en film från början av nittiotalet med ett tema som påminner om en viss brittisk hjälte som gömde i en skog och tog från de rika och gav till de fattiga. Ni kanske kan gissa vem?

Iron Monkey handlar om en doktor som har en alternativ identitet som ”Iron Monkey”. Som Iron Monkey tar han från de rika och ger till de fattiga och på frågan om det här känns som en kinesisk Robin Hood är svaret ”Självklart!”. Det här är nämligen en kinesisk Robin Hood-rulle, men istället för att gömma sig i skogen är han maskerad och kan därför ha en sjukmottagning utan några som helst problem. Varför tänkte inte Robin på det?

Iron Monkey blir med tiden ett stort problem för provinsherren och han vill därför fånga in Iron Monkey. Genom en rad incidenter ska Wong Kei-Ying (som spelas av Donnie Yen) fånga in honom. Wong Kei-Ying är en kinesisk historisk person som var kung fu-mästare. Han ingick i en grupp som kallas för ”de tio tigrarna från Canton” och de sägs ha varit helt fantastiskt duktiga slagsmålskämpar. Wong Kei-Ying får ett barn med en kvinna som enligt legenden dog i barnafödseln av ”Tigern efter de tio tigrarna från Canton”, nämligen Wong Fei-Hung.

iron-monkey-slagsmal

Ett av alla slagsmål ... Riktigt snyggt!

Wong Fei-Hung porträtteras hur ofta som helst i Kina och det finns ett oändligt antal filmer om honom. Inget av det som berättas i de filmerna brukar vara sant och lika så är det i det här fallet, men det bryr man sig inte om som tittare. Tyvärr är manuset alltså sunkigt, om man ska vara helt ärlig. Det gör dock inget för en wuxia-film ser man bara p.g.a. häftiga scener när de slåss på ett övernaturligt sätt.

Filmen tog flertal månader att spela in, vilket varken är eller var standard i Hongkong, men regissören Yuen Woo-ping brukar alltid kunna få till en budget som låter honom få hålla på längre. Han behöver även den extra tiden, eftersom han kräver så enormt mycket av skådespelarna under actionscenerna. Yuen Woo-ping har en fantastisk karriär och det går att nämna massor av filmer som han varit med och gjort. Han har dock specialiserat sig på främst actionsekvenser och ligger bakom slagsmål i filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon och The Matrix. Det som gör honom så populär är dels att han lyckats kapitalisera på kvalité samt att han han älskar att filma är detaljer som att någon sparkar en pall och så snurrar pallen flera varv och landar elegant.

Det finns ett barn i filmen som spelar Wong Fei-Hung. Det brukar aldrig vara något positivt, men den här filmen spelas barnet av Tsang Sze-Man som är enormt duktig och Yuen Woo-ping har regisserat henne grymt bra. Det blir aldrig så det känns överdrivet när en tolvårig, spinkig kinesiska klipper till en fullvuxen människa. Att hon dessutom spelar en lillkille märker man inte heller av. Hon ser faktiskt manlig ut.

iron-monkey-skurken

Välspelad skurk!

Något som självklart är häftigt och gör den här filmen sevärd är alla slagsmålssekvenser. Den är faktiskt packad med en hel uppsjö av dem och det är mycket flygande, olika kung fu-stilar (ormen och tranan osv) så variationen är god. Det är aldrig samma typer av rörelser (utom vissa coola och utmärkande) och det levereras i ett högt tempo. Något jag lade märke till efter tredje gången jag såg filmen (är uppe i fem, sex gånger nu) var hur man hela tiden trappar upp slagsmålen och ser till att tempot är högt. Först slåss de sämsta, sedan kommer något bättre och därefter någon ännu bättre. Det leder till att man hela tiden undrar vad som kommer härnäst.

När vi ändå är inne på slagsmålen kan vi behandla alla specialeffekter och alla trådar som används. Dessa har aldrig retuscherats bort för man lyckas hålla belysningen på ett sådant sätt att de inte syns. Man förstår ibland att det sitter en lina, men den syns inte. Nu har de en enorm erfarenhet av det här i Hongkong, men jag imponeras av det varje gång. Nu på senare tid, så som i Crouching Tiger, Hidden Dragon har man dock tagit bort dem digitalt. Kanske därför de nu gör filmer där de kan springa på vatten?

iron-monkey-slutsekvens

Bild från slutfighten!

Budgeten för filmen var på 20 miljoner USD, vilket var högt för en slagsmålsfilm. Det syns, genom att man har byggt upp en hel liten stad på riktigt som troligtvis hade kunnat fungera som boende och man har en fantastisk slutscen. Just den scenen är något som jag faktiskt inte sett i någon av de andra 100 filmerna från Hongkong jag sett.

Om man summerar det hela, bör jag säga är det en vacker film. Det är häftiga färger, vackra kameravinklar och bra skådespeleri. Sedan blir Robin Hood-liknande manus sällan djupa, men det duger och presenterar slagsmålen väl. Jag rekommenderar er att se Hong Kong Legends-utgåvan av filmen (skippa platinum-utgåvan om den kostar mer) och för guds skull, se den inte dubbad för det är ingen behaglig upplevelse.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Slagsmålssekvenserna
  • Tempot
  • Alla små detaljer som Yuen Woo-ping lägger dit
Tre minus:
  • Manuset
  • Musiken
  • Vissa effekter så som studsande stenar och konstigt flygande pilar
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK på Ebay
Kommentar: En klassisk Hongkongfilm med bra skådespelare, grymt bra regissör och fantastiska slagsmålsscener.

Police Story 2 (Ging chaat goo si juk jaap)

Police-Story-2---Cover-art

Den första Police Story-filmen är en av mina absoluta favoriter, som ni säkert märkte. Det var även Jackie Chans stora actionfilm och då får den självklart uppföljare och det här är film nummer två i serien. Att det är film nummer två är tydligt, för man får samma sak igen.

Filmen börjar med en tillbakablick på vad som hände i ettan, medan Jackie Chan sjunger introduktionssången. Man känner igen sig och man bygger upp förhoppningen om att det ska bli två timmar total action-kärlek. Filmen börjar med att Ka-Kui (som spelas av Jackie) får sig en ordentlig utskällning för det som hände i slutet av film ett. Han hade tydligen misskött sig ordentligt, så han degraderas och får syssla med skituppgifter som trafikpolis. Mitt i allt detta så kommer den onda personen från film ett, Herr Chu och trakasserar Jackie och hans flickvän ”May”, som fortfarande spelas av ”Maggie Cheung”.

Humorn är kvar!

Humorn är kvar!

Situationen blir tillslut ohållbar för Ka-Kui och efter ett stort slagsmål med Herr Chus anhängare så säger han upp sig från polisen eftersom han fått sig en ny utskällning. Han klarar inte av pressen med att hålla tillbaka sin spontanitet och leva ut det som flyger i honom när provokationerna haglar. Det här beteendet gör att han utsätter sin familj och kollegor för stora risker. Efter någon dag får polisen dock ett utpressningsfall och behöver nu Ka-Kui för att lösa det, vilket han självklart inte kan tacka nej till fast han lovat att flyga iväg till Bali med May.

Den här filmen skiljer sig inte speciellt mycket från film ett fast det var tre år mellan dem. De har samma filmestetik, samma humor, samma form av slagsmål men det som är den stora skillnaden är att de nu måste överträffa allt. Det försöks uppnås genom att den ska kännas mer storslagen och alla slagsmål ska vara snabbare och all akrobatik ska vara häftigare. Förra gången så brände man av en hel kåkstad, så hur ska man kunna överträffa det? Vad skulle ”Michael Bay” gjort för att lösa det? Jo, han hade låtit det smälla, ännu mer. Det som är riktigt kul med 80-tals-Hongkongfilm är att de faktiskt smällde allt på riktigt, för det var billigare och lättare än datoreffekter. I det här fallet smäller de bland annat en stor lagerlokal och det är något platsat i vilken actionfilm som helst!

Booom! Michael Bay skulle varit stolt!

Booom! Michael Bay skulle varit stolt!

Filmen efter första Police Story var ”Armour of God”. Där tog ett stunt nästan livet av Jackie och därefter blev filmerna aldrig lika farliga igen. Han slutade överträffa sig själv och gör egentligen bara det han kan fast från en ny vinkel. I den här filmen är det farligaste stuntet att han hoppar mellan lastbilar och bussar,  ungefär som TV-spelet Frogger och avslutar det med att kasta sig in i stor glasskylt, vilket resulterade i en mängd skärsår. Det är imponerande, men det hade inte varit den stora behållningen i ettan. Han gör även en massa häftig akrobatik så som att hänga i ett trappsteg och gå några trappor upp.

Ett ytterligare problem är att i första filmen så var slutsekvensen i ett köpcentrum. Det var en häftig miljö att spela in i och något nytt. Nu var slutsekvensen i en lagerlokal och det ger aldrig samma pondus, utan det känns omedvetet som en amerikansk b-rulle. Det fattade Jackie till de senare filmerna i serien.

I mitt tyckte borde tre års mellanrum mellan filmerna kunnat ge upphov till ett bättre manus och på så vis en bättre film. Man skulle fokuserat på det som gjorde den första filmen episk, nämligen det intensiva tempot. Den här filmen hade varit lika bra, för handlingen är egentligen bättre, om de hade fått upp tempot i handlingen genom att klippa ner den. Två timar är för långt för en riktigt bra actionfilm, om man inte kan fylla den med fler slagsmål som varierar och som även blandar upp det som fungerar som temposänkare.

Något man lagt ner tid på är att försöka bygga upp dramat. Man ska verkligen känna Mays oro av att Ka-Kui har sin enorma spontanitet och man har verkligen försökt få in seriositet i filmen. Problemet för dem är dock det att Maggie Cheung är den enda av skådespelarna som kan göra den typen av film. Hade skådespeleriet varit bättre, mer intensivt och framstående hade filmen kanske inte tappat i tempo på samma sätt som den gör. Jag tycker det är så synd för den första filmen är underbar. Den här är bara bra, men potentialen för en fantastisk film syns.

Om vi då går över till anekdoter i filmen så är den här, precis som alla Jackie-filmer, sponsrad av Mitsubishi. Du kommer få se Mitsubishi-märken överallt (vilket det även var i ettan, men inte riktigt lika tydligt). Ibland gör det så ont med de här produktplaceringarna att man skulle vilja att de censureras bort.

Sedan för er som tittar på Jackie Chans filmer p.g.a. slagsmålen så är det kända slagsmålet från den här filmen när Jackie slåss på en lekplats i mörker. Det går ut på att Herr Chus män ska ge honom en omgång med var sitt baseballträ och det slagsmålet är riktigt häftigt och imponerande, men tyvärr har de snabbat upp den lite för mycket för min smak. Det känns som att den är insatt i filmen på ungefär samma sätt som scenen i första filmen där Jackie råkar köra på en barnvagn. Det är en riktigt häftig scen ändå och troligtvis bland de mest välregisserade slagsmålssekvenser jag sett.

Här utspelas en slagsmålsscen! :-)

Här utspelas en slagsmålsscen! :-)

I slutfighten slåss Jackie med ”Benny Lai” som är känd för sina fantastiska sparkar. Han är med i Jackie Chan Stunt team och har varit så i många, många år och det som gör honom speciell bland alla dessa fantastiska stuntmän, i mina ögon och många med mig, är hans perfekta sparkar. Av de slagsmål jag sett är det han och ”Brad Allen” (i stuntmansgruppen) som har riktigt bra sparkar och Jackie har givit dem båda chansen att visa upp det. Brad kan ni se i kärlekskomedin Gorgeous, som egentligen bara är värd att se p.g.a. två långa slagsmålssekevenser mellan Brad och Jackie. Resten gör ni bra i om ni spolar förbi!

Två bilder ur en riktigt bra slutsekvens!

Två bilder ur en riktigt bra slutsekvens!

Det är inte bara stuntgänget som gör alla häftiga scener. Även Maggie Cheung får sin dos av det hela. Hon skadade sig riktigt illa på ett av stunten som gick fel och man får se det i alla bloopers på slutet. Det är inget svårt stunt, det gör bara väldigt ont om det misslyckas. Hon råkar även ut för att en spark går lite fel, men överlag kom hon typ helskinnad genom filmen.

Akta huvudet!

Akta huvudet!

När det gäller DVD-utgåvor på den här filmen sägs Hong Kong Legends version vara den bästa som du kan hitta. Den har en bra bild och godkänt ljud. Extramaterialet är godkänt, där bland annat min favorit Benny Lai får berätta om sin karriär och hur man blir bra på att sparkas. Hittas nog lättast i dagsläget på Ebay.

Om man skulle summera ihop det hela så är den här filmen snarare gjord för Jackies fans. Det känns som en hyllning till första filmen, men det betyder inte att den är jättebra. Så den här filmen bara om du ska se hela serien. Annars finns det bättre filmer med Jackie att se innan den här.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Bra manus
  • Bra stunt
  • Explosioner ftw!
Tre minus:
  • Temponivån
  • Skådespeleriet
  • Längden
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 75 SEK
Kommentar: Hyllning till de som älskade första filmen, men den här är inte lika bra.

Some (Sseom)

some_omslag

Den här härliga Sydkoreanthrillern är svårt att hitta för er, men väl värd mödan. Det här är ytterligare en av mina favoritfilmer. Inte för att den är jättebra, utan för huvudskådespelaren levererar och dominerar totalt! Han är skitball!

Den handlar om en kvinna som ligger svårt skadad och så spolar filmen tillbaka och man börjar med att se samma kvinna packa upp massor av möbler. Hon heter ”Seo Yu-jin” och spelas av ”Ji-hyo Song”. Hennes möbler inkluderar bland annat en mjuk staty av en astronaut i full storlek. Den är jättehäftig och man känner att den här börjar bra. Plötsligt säger det plingeliplong från dörrklockan och en snubbe ber henne ta hand om en mp3-spelare åt en snubbe som hon hyr lägenheten av. Hon har precis flyttat in för att jobba som trafikövervakare i radio.

Ko Soos hår liknar en bäver!

Ko Soos hår liknar en bäver!

Snubben som plingeliplongade råkar sedan ut i en olycka när han jagas av huvudpersonen. Han är sjukt cool, men en riktigt härlig Koreanpopfrisyr (det ser ut som en bäver på huvudet, se bild ovan). Det gick inte så bra alls i olyckan, men han lyckas få en mobiltelefon från en av de skadade i bilen och börjar där försöka nysta upp ett ungdomsknarknätverk. Han heter ”Kang Seong-ju” i filmen och spelas av ”Ko Soo” (tack och lov inte Ko-Zoo). Han har egentligen bara gjort koreanska tv-serier innan den här filmen, men han är grym ändå.

Efter lite letande så upptäcker Seo (kvinnan i början av filmen) att hon har sett de här händelserna som inträffar henne innan i sitt liv. Ungefär som en konstig dröm. Det här kommer hon på då hon möter den ascoole hjälte, som hon inte tycker ser ut som en hjälte. Det jättekonstigt, han är ascool så klart han ser ut som en hjälte!

Efter ett tag får Kang självklart en utskällning av sin chef som tycker han är för vårdslös och han svarar att han riskerar livet varje dag. Det påminner om konflikten i ”Police Story”, fast den här är lite mer hårdkokt, jordnära än Police Story och den har nästan inga slag eller stuntmän. Egentligen är de inte alls lika så jämförelserna slutar där.

Konstigt nog har den här filmen bara runt 6 av 10 på IMDB och det är inte riktigt rättvist. Det borde varit runt 7. Ko Soo är en riktigt bra skådespelare och passar in i sin hårdkokta roll perfekt. Tempot är dessutom förhållandevis högt, jämnt och enda problemet är att den kan vara lite svår att följa för det är lite många koreanska namn. Sedan kan man väl kritisera att datoranimationerna är sisådär, men de duger. Se bara på bilen under.

Den röda bilen är datoranimerad!

Den röda bilen är datoranimerad!

Filmen har dessutom ett bildspråk som försöker härma ”Heat” (som i mitt tycke en av de bättre actionthrillers som finns) och det är inget fel med det, men man försöker kombinera det med lite pianoklinkande melodislingor ibland och klassikern ”Chemical Brothers – Brothers Gonna Work It Out”. När det inte är den så är det lite sunkig rock som i Need for Speed Underground-spelen ungefär…

Som ni hör är allt sisådär egentligen. Det som dock gör filmen riktigt bra är Ko Soo. Han får filmen att växa och det är ett under att han inte fått göra en massa filmer efter den här. Han är för visso riktigt fåfäng. Det syns i filmen, se bara…

some_hunk

En riktig hunk!

Tyvärr är allt extramaterial på DVD-filmen på koreanska så det är svårt för mig att hitta lite kul anekdoter till den här filmen. Det jag läst mig till är att Ko Soo gjorde sina egna stunts, vilket ärligt talat inte är en bedrift. Song Ji-hyo som är den kvinliga huvudskådespelerskan har efter den här filmen bland annat gjort en uppföljare på ”Sex is Zero”, som är en naken, koreansk ”American pie”. Vill inte ens veta hur tvåan är, men den kan inte vara bra.

Jag tycker att innan du köper filmen, för det är enda lagliga sättet att se filmen så kan du se trailern och tänka efter om du gillar en film som egentligen bara är bra för huvudskådespelaren är grym. Därefter får du förhoppningsvis får du tag i filmen också. Det är faktiskt inte lätt utan jag har bara hittat den för 399kr hos Disclord. Det är den inte värd. Jag köpte den för 100kr på Tradera och det är den däremot definitivt värd. Jag rekommenderar er att hitta den på Ebay, där den finns för några dollar.

Some härmar Heat

Some härmar Heat

Skaffa den och ni har två timmar helt stabil thriller, med en huvudperson som har en bäver på huvudet. Om ni kan avstå från bävern så rekommenderas däremot ”Heat” eller kanske Michael Manns andra film ”Collateral” istället för den här. Det här är dock fortfarande en av mina favoritfilmer, konstigt nog. Någon som har en bra teori för det?

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK på Ebay
Kommentar: Okej film, med en riktigt bra huvudskådespelare, fast han har en bäver på huvudet.

(Bävern här hämtad från Flickr och ingen har kommit till skada)

Mr Nice Guy

Omslagsbild

Omslagsbild

Ett av mina större intressen förr i tiden var Hongkongfilm. Jag tror mig ha plöjt över 100 stycken, eller närmare 150 om man räknar in andra asiatiska länder. De enda som jag vet om som skriver om asiatfilm på svenska är Portland Street. Varför då inte börja introducera lite sådant till mina bloggläsare? Det är ju definitivt inget man finner överallt.

Mr Nice Guy är en film med min favoritskådespelare, Jackie Chan. Han är mannen med den stora näsan, den korta men ganska biffiga kroppen och i hans filmer blandas det typ alltid action med komedi. Det är en skör gräns för att inte bli för fånigt eller för våldsamt. Generellt så är filmerna upplagda som så att det är lite handling, 10 minuter action, lite handling, 15 minuter action, lite handling och sedan en superfight på slutet där det ska vara helt galet. Gärna att något flyger i luften.

I Mr Nice Guy spelar Jackie en kock som heter Jackie (ja, det brukar vara hans eget namn) och den här kocken hade kunnat vara en polis, om inte hans styvpappa ville att han skulle ha ett tryggt yrke. Dock är Jackie en jävel på att slåss, med andra ord är han en helt galen kock, men en schyst snubbe. Jag antar att Jackie hade sett Steven Seagals ”Under Siege” innan han tackade ja till att medverka i den här filmen.

En dag är Jackie ute och går. Plötsligt ser han en kvinna bli attackerad av ett gäng män. Han börjar självklart spöa skiten ur dem. Det han inte fattar är att han indirekt muckar gräl med kokainkungen Giancarlo (som spelas av Richard Norton som brukar vara skurk i Jackies filmer). Anledningen till att gänget jagade kvinnan var att hon var en TV-reporter och hade ett kassettband med ett innehåll som skulle kunna sätta dit Giancarlo, men detta har hon slarvat bort så alla inblandade letar efter det.

Som ni märker är det inget höjdarmanus, utan det är i klass med andra Jackie-filmer så som Who am I?, Thunderbolt, The Accidental Spy och Rumble in the Bronx. Själva skådespeleriet är okej, med tanke på hur naiva och smånonchalanta dialoger är. Sedan är det Sammo Hung som regisserar filmen. Det betyder inklippta ljud på alla slag i slagsmålsscenerna, slowmotioneffekter och väldigt många stunttrick. Faktum är dock att inget av stunttricken är helt makalösa, utom ett där Jackie ligger på marken och sparkar på ett gigantiskt hjul till en gruvmaskin som försöker köra över honom. Genom hela filmen är det konstant fart och fläkt, precis som man förväntar sig.

Det Sammo misslyckas med i den här filmen är balansgången mellan action och humor. Vissa scener är alldeles för våldsamma för att passa in. Det blir fel när kvinnor mördas genom att begravas i stenmassor och andra sekunden är det plumphumor då Jackie råkar lägga handen på en kvinnas bröst utan att märka det.

Om man ska ta ut några fler highlights från filmen så gör faktiskt Sammo en cameo, vilket alltid är kul att se. Sedan är det även en underhållande scen där Jackie kastar mat till folk som fångar det i munnen. På slutet är det självklart en massiv avslutning, men det lilla extra saknas där. Stunttricken är dock inte dåliga, utan bara lite fantasilösa.

Det här är en film du kan passa på att se när den går på TV. Det är absolut inget du behöver anstränga dig för att se. Jackie har nämligen gjort 20 andra filmer som är bättre. Gillar man den här genren så kan man se Who am I? eller The Accidental Spy före denna.

Sammanfattning
Köpvärd: Hyr/Se på TV
Riktpris: 70 SEK
Kommentar: Stabil, men det finns bättre att se innan

The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay

Som de flesta vet så tar jag oftast bara upp lite äldre spel på den här bloggen. Mest för att kostnaden för dem är så mycket mindre att det inte finns en ekonomisk anledning att köpa nya spel. Det här spelet som nu är avklarat är dock bland de senast släppta. Det släpptes 2004 och som jag avslöjade på Tumblr så gillar jag det här spelet och det är väl inte konstigt? Det är utvecklat av svenskar, Vin Diesel är en cool snubbe och allt är som en interaktiv film.

Starbreeze, som är utvecklaren av spelet har funnits sedan 1998. Innan Riddick hade de släppt ett gäng spel som inte är (enligt olika recensenter) värda att lukta på. De sunkspelen hade gjort, tillsammans med IT-bubblan, att The Chronicles of Riddick var det avgörande spelet för bolagets framtid. Att företaget finns kvar i dag skvallrar om vad det var för kvalité på det här.

Jag köpte spelet till min Xbox och det var jätteschyst på alla sätt och vis och det gick faktiskt att spela med handkontroll. Dock är handkontrollsstyrning av förstapersonsskjutare alltid jättejobbigt, oavsett hur bra utvecklat det är, så jag köpte det även till PC. Där kunde man dra upp effekter och få det snyggare än till Xbox! Nu är inte Xbox-spelet dåligt, men förstapersonsspel är till 99 procent bättre på PC.

Starbreeze ska släppa en uppföljare till Riddickspelet på Xbox 360 och Playstation 3. Tyvärr så blir det inte till PC. Dock slipper man nog patcha (patcha är att rätta till fel i redan släppta produkter) spelet när det släpps till konsol. Spelet på PC var relativt stabilt efter man hade patchat det, men inte innan (ladda ner patchen härifrån). Efter patchen så kraschade det dock bara tre olika gånger av konstiga anledningar, men det gick starta direkt efter utan problem.

Spelet baseras på de filmerna om Riddick och den enda som är värd att se av filmerna är Pitch Black. Det var den första filmen och handlar om att ett gäng människor hamnar på en konstig planet. Johns (en prisjägare) har tagit tillfånga Riddick och ska lämna av honom. Nu kraschar de dock och Riddick är lös. Den här planeten är inget som man kan kalla för normal så Riddick är nog inte det farliga. Filmen är spännande, ball och faktiskt mycket välspelad.

De andra filmerna som släppts i serien är en kortfilm i animestil. Det är en okej kortfilm och fungerar som en brygga till den avslutande filmen som bara heter The Chronicles of Riddick. Det är dock ett riktigt bottennapp så den kan man verkligen skippa.

Spelet, Escape from Butcher Bay, tar upp föregående händelser som inträffade innan Pitch Black. Johns ska nämligen lämna av Riddick på Butcher Bay. Det är det säkraste fängelset och Riddick tar det som vanligt lugnt. Han hamnar i cell och ska nu försöka ta sig ut. Berättelsen kretsar kring det hela spelet igenom.

Det som gör spelet bra är till stor del manuset som är hårdkokt, våldsamt och minst lika bra, om inte bättre än Pitch Black. Spelet har dessutom väldigt vacker grafik, bra ljudeffekter och en högklassig voice-over. Faktum är att Vin Diesel lånat ut sin röst och det har även B-kändisen Xzibit. Jämför man VO med Star Trek: Voyager Elite Force så är Riddickspelet betydligt bättre.

Något som också imponerar är hur pass omväxlande spelet är. Det blir egentligen aldrig en tråkig stund. Det blir mycket smygande i början av spelet och det är riktigt kul. Man får dock ganska snabbt en trevlig vapenuppsättning och pricken över i:et är när man får köra en stor metallrobot. Känslan är total lycka! Se bara bilderna under:

Sedan har spelet även ett av de bästa ljudspåren jag hört i ett spel. Starbreeze nyttjar det ultimat för när det händer något spännande så spelar de en hetsig låt och då sitter man uppumpad, adrenalin sprutar ur ögonen och ögonen glöder. Efter den här hyllningen hoppas jag att ni förstår att det här spelet skriker kvalité. Ska man ens hitta något som är dåligt så ska vara att den fiendens intelligens är på encellig organism-nivå och att spelet är för lätt på normal svårighetsgrad. Tips att spela igenom det på hard. Jag var halvklar när jag insåg misstaget och kände inte för att spela om det.

Det jag tycker att du nu ska göra är att du ska köpa Pitch Black och The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay. Dagen efter du har fått det så ska du börja vid 9-tiden på morgonen och se Pitch Black i ett mörkt rum. Sedan går du till din dator och spela igenom spelet. Det är ett heldagsprojekt, men du kommer ha ruskigt roligt. Känner du en tomhet när det är klart så kan du även se animen, The Chronicles of Riddick: Dark Fury.

Sammanfattning
Köpvärd: Pitch Black: Ja
The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay: Ja
The Chronicles of Riddick: Dark Fury: Hyr
The Chronicles of Riddick: No way
Riktpris: Pitch Black: 70 SEK
The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay: 70 SEK
The Chronicles of Riddick: Dark Fury: 70 SEK
The Chronicles of Riddick: 50 SEK
Kommentar: Pitch Black och Escape from Butcher Bay är bra grejer!

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑