KategoriPlaystation 3

Assassins’s Creed Brotherhood [PS3]

Ni kanske kommer ihåg att jag skrivit om föregångarna (Ettan/Tvåan)? Självklart har jag även spelat igenom den senare och tredje delen i den här spelserien. Det är inte så mycket nytt att berätta om det här spelet. Speciellt inte ifall du har spelat igenom tvåan (och det skrev jag ju att du skulle göra), men jag ska göra mitt bästa för att fylla upp ett par stycken till. Dock kommer det mesta vara jämförelser med AC2, för det här spelet är dess direkta uppföljare.

Ska jag var ärlig fick jag läsa mina två gamla inlägg för att minnas vad jag hade skrivit om det och bara för att jag ska ha lite att skriva så kan vi repetera. Du spelar som playboysnubbe (se det som en stekare på 1500-talet) Enzio som har en förkärlek till att spöa skiten ur folk och förföra kvinnor. Enzio hade lite otur och fick sin pappa mördad i tvåan och blev på köpet värvad av en sekt kallad lönnmördarna.

Efter del två i “Ass-creed”-serien så var allt frid och fröjd på torpet för Enzio, men naturligtvis skulle de dumma tempelriddarna komma och spöa skiten ur lönnmördarna ännu en gång. Enzio tar då resterna av sitt pick och pack och knallar ned till Rom. Där tänkte han starta om på nytt och bli jättestor och jättestark.

Det som är kul (och nytt) den här gången är att du efter halva spelet får tillgång till lönnmördarpolare som du kan träna upp och skicka på uppdrag. De här gör att du kan mörda utan att behöva slåss och det som är helt dunderhonungsbra med det är att tempot i spelet ökar. Det här är ett öppet land-spel och i t.ex. Red Dead Redemption så dukar tempot under och det känns som att du skalar potatis istället för att äta klyftpotatis. Ass Creed Brotherhood lyckas däremot hålla uppe tempot och jag kunde verkligen inte slita mig eller känna mig mätt.

Här kommer hans maskerad!

Mycket av irritationsbitarna från tidigare spel är dessutom borttagna, spelet är ännu mer finslipat och framstår i mitt tycke som helt briljant! Nu ska det väl tilläggas att jag börjar bli less på början av 1500-talets Italien och att de hobbybryter på italienska (med lite svordomar). Ubisoft måste byta miljöer till nästa spel, men för sjuttsingen vilken omgång glädje jag fick av det här spelet.

Så, nu har jag varit lyrisk i några stycken. Det här är dock ett riktigt bra spel. Jag måste rekommendera dig att plöja föregångarna (gör det med några månader emellan dem dock!) och kom sedan till den här läckerbiten. Det här är det bästa spelet i serien och det är inget dåligt betyg!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Tempot
  • Historien
  • Stämningen
Tre minus:
  • Hobbyitalienskan
  • Lite nytt snart, eller hur Ubi?
  • Lite tunt med saker att göra när spelet var klart
Köpvärd: Självklart
Riktpris: 250 SEK
Kommentar: Mamma mia! Hobbyitaliensk casanova i ett fantastiskt spel!

Army of Two: The 40th Day (PS3)

Ibland så känner man för spel som hade kunnat tituleras som bakfylleaction. Konstigt egentligen för det är inget som är av kvalité utan det är snarare sunkigt. Det är så sunkigt att man egentligen inte borde lägga ned tid på det. Det är till och med så sunkigt att man inte borde lägga pengar på det. Varför ska man ens spela dem? Jo, för att man gör det med en vän och snackar skit medan mellansekvenserna innehåller en explosion!

Vad det här spelet går ut på helt säkert vet jag inte. Jag orkade inte bry mig för det var så horribelt dåligt i början, men det verkade vara två yrkesmördare som heter Rios och Salem. Dessa på maskbärande macholallare är i Shanghai när helvetes bryter loss och bokstavligt talat allt bara sprängs runt dem. Nu ska de ta en liten väg för att komma hem. Ni hör själva att filmen Commando med Arnold har mer manus än det här!

Jag har inte spelat något spel i co-op (det innebär att man spelar tillsammans och inte i Coopbutiken) tidigare. Du kan spela över PSN (det hackade nätverket Sony har) eller via splitscreen. Det första nämna fungerar OK, även om röstkommunikationen laggade när allt laddade så det fick bli Skype istället. Splitscreen var också OK, även om det du såg var väldigt litet på TV:n som ändå är 40”.

 

Maska inte, kompis!

Själva spelupplägget går ut på att man i blandat förstaperson och tredjeperson-perspektiv ska skjuta ned en massa fiender. Dessa följer och jagar den som pangar på dem mest eller har ett vapen som låter mycket. Då kan den andra skjuta ned dem med lite finess. Det fungerar bra och är riktigt kul, fast inte när man spelar ensam. Då är det här spelet jättetråkigt.

Så för att summera det här (tänkte bruka mer tid på det) så kan man säga att det är spelvärt med en vän, om man förväntar sig något sunkigt. Förväntar man sig hög kvalité ala Uncharted är man lika rökt som smaken i Liquid Smoke-sås. Är man ensam så ska man alltså inte lägga ned en minut till på att läsa om spelet.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Kul med en vän
  • Hygglig och underhållande AI
  • Explosioner
Tre minus:
  • Korkad handling
  • Tekniskt för coop är det inte helt 100
  • Lite väl varierande svårighetsgrad
Köpvärd: Om det är rea och rea.
Riktpris: 70 SEK
Kommentar: Köp två ex och ge ett till polaren. Då är det här OK!

Wet (PS3)

Hur kommer det sig att man sätter en Lara Craft-kopia på ett omslag av ett spel som heter Wet? Spelet innehåller för sjutton inte ens vatten… Eller jo, lite, men Rubi, som kvinnan på omslaget heter kan inte simma. Det blir otroligt patetiskt och upplägget luktar kalkon, eller hur?

Jag hade tänkt klanka ned ordentligt på det här spelet så vi börjar med hur man tänkte när man gjorde en huvudkaraktär som bor ute i öknen (spelet heter fortfarande Wet) i Texas där hon har en skjutbana som inte liknar mycket annat. Hon är dessutom klart undernärd, men akrobatisk utan dess like. Så vem relaterar till henne? Jo, jag tror målgruppen är 14åriga pojkar, men dessa betalar inte för spel. De piratkopierar… Inte undra på att det här blev en flopp.

I'm freeeeeeeeee, I'm freeeeeee falling...

Om vi nu lämnar idiotin med en omänsklig figur (de borde gjort en normal och cool tjej istället), och pratar vad den här soppan då handlar om… Rubi är en yrkesmördarinna som tjänar kosing på att döda och baxa grejer. Hon råkar få ett uppdrag som gör att hon hamnar ute på djupt vatten (älskar Wet-referenser) och nu ska hon få tillbaka sitt liv genom att döda varenda kotte.

Om man tittar på spelupplägget:

Vi ser i klippet ovan hur väldigt likt det är Strangehold och faktum är att det är samma typ av spel. Skillnaden är dock att Stranglehold kan du skjuta sönder allt och här kan du inte det. Snacka om att krossa drömmar. Dessutom är det slow motion så fort du börjar skjuta. Det är väl helt okej, även om jag tycker Stranglehold gjorde det roligare med att man var tvungen att hushålla lite med den förmågan.

En riktig glidare!

Det som skiljer ordentligt mellan Wet och Stranglehold är kontrollen. Strangehold fungerade bra, fast Wet försöker göra lite Uncharted-klättring och faktiskt efterlikna det spelet en hel del också. Tyvärr är det här i en helt annan (lägre) division. Det känns en konsolgeneration äldre än Uncharted så skillnaden är markant. När det gäller just klättring m.m. så är kontrollen i Wet oexakt så när tvingats spela om samma sekvens ett par gånger p.g.a. kontrollen så vill man bara dränka sig själv. Det blir självtortyr!

Men för att bli lite optimistisk igen så varierar sig Wet väldigt bra. Det är faktiskt sällan man är uttråkad för utvecklaren har varierat det ordentligt. Det är allt ifrån att du springer, skuttar och skjuter till biljakter, falla ut från flygplan och även ett konstigt läge när Rubi är arg och ser allt i rött. När hon är arg gäller det att göra så många kombinationer som möjligt för att få lite mer bonuspoäng som kan omvandlas till uppgraderingar.

Rubi ser rött!

Grafiken är i ögonfallande och animationerna är mjuka. Hela temat i spelet är 70-tal och det har man verkligen strävat efter i allt. Personligen tycker jag det är den stora behållningen med spelet. Tyvärr är det även lite pinsamma saker för Wet så som att hjul på bilar är fyrkantiga och annat som inte ska höra hemma den här generationen.

Musiken i spelet förtjänar uppmärksamhet för det avspelar 70-talet på ett härligt sätt. Rocken är lite skitig och lagom hetsig och passar därmed spelupplägget bra. Övrig ljudbild är inget märkvärdig, men jag tycker inte den är dålig heller.

Slutligen ska jag racka ned på att man har ett överflöd av qte (Quick time events) som är att man ska trycka på en viss knapp vid ett visst tillfälle. Det här missbrukas och är sååååååååååååååå tråkigt. Det är ta mig tusan något som spelutvecklare måste sluta med om de inte kan designa in dem bra. Den sista bossen ska exempelvis INTE besegras av en massa qte. Det är lika kul som att pilla navelludd för att vara helt ärlig…

Ser ni, spelet innehåller vatten!!!

Så jag rekommenderar inte det här spelet och det var slöseri med tid att spela igenom det. Tur att jag hade hittat det för 50 pix på någon rea för annars hade jag faktiskt varit sur. Det märks faktiskt tydligt att utvecklaren av spelet aldrig fattat vad som gör ett bra spel, så vi får hoppas att man lärt sig till uppföljaren som sägs komma om något år eller två.

Sammanfattning
Tre plus:
  • Musiken suger mer än väl
  • 70-talsinspirationen
  • Variationen i spelutlägget
Tre minus:
  • Svårstyrd figur ibland
  • Idiotifigur och handling anpassad till 14åringar
  • Missbruk av quick time events
Köpvärd: Förfan nej!
Riktpris: Ta inte emot det!
Kommentar: Hade kanske kunnat bli bra, men nu är det inte det så lägg din tid på något annat.

Ghostbusters: The Video Game [PC]

Hur följer man upp ett åttiotalsfeonomen på bästa sätt? Vanligtvis gör man en Star Trek och fortsätter i samma anda, fast med nya lirare och uppdaterad interiör. Det tyckte nog skaparna av Ghostbusters var en dum idé för de ville nog själv vara i centrum, men eftersom de inte kunde samla det gamla gänger och göra en trea så fick de säkert ett förslag om att göra ett TV-spel.

Who ya gonna call? Ghostbustes!

Världens mest mysko, men svängiga introduktionssång har blivit så pass kult att det blev lite för mycket.

Nu ska vi kolla på trailers!

Spelet handlar om två år efter den senaste filmen, alltså är året 1991. Det var året då jag själv var sex bast, innan minicall hade slagit igenom och Windows 3.11 hade typ släppts. Det här spelet är dessutom den officiella uppföljaren på filmerna, eftersom man inte lyckades få till en tredje film. Det blev mycket lättare att bara spela in lite röster i en studio och låta ett gäng datornördar slänga ihop ett spel och det är ju bättre än inget, eller?

Snygg frilla!

Det handlar om att du som spelare kommer in om den femte ghostbustern. Du kallas “The Rookie” rakt igenom spelet för dina kollegor vill inte bli för fästa vid dig. Du har den fantastiska arbetsuppgiften att pröva nya vapen, så du är alltså de övrigas förbrukningsbara lirare. Härligt, eller hur? Det är det definitivt för du kommer få sammanlagt fyra olika vapen som du kan använda på olika sätt. Dels är det klassiska vapnet från filmerna inkluderat och sedan tre bonusar på det. Ganska fantasilös uppsättning, men det duger.

Korsa inte strålarna!!!

Själva handlingen är alltså att du är den här nya Ghostbustern och så kommer det någon elektrisk tryckvåg som släpper lös en väldig massa spöken. Ni ska fånga in dessa och man märker ganska fort att det är mycket värre än vad man i början hade kunde tro. Du kommer hamna i andra dimensioner, slåss mot Stay Puft Marshmallow Man och så fortsätter det i ca sju timmar.

Ballaste och kletigaste figuren i hela Ghostbusters

När det gäller själva spelet är det lagom. Det är så lagom att jag nästan tror att det är en svensk som designat det. Kontrollen är lagom bra, lite bångstyrig, men lagom. Handlingen, som beskrivits, är lagom bra och replikerna är fyndiga och tilltalande på ungefär samma sätt som i filmerna. Sedan finns humorn där, precis på samma sätt som i filmerna. Om man hade en vev som spottade ut Ghostsbusters när man vevar så skulle jag trott att man bara hade fortsätt veva. Så överraskande är det!

Om vi tittar lite på spelmekaniken

Det som syns i Youtubefilmen ovan är att spelet är i tredjeperson, för att du ska känna dig som att du tittar på ytterligare en rulle. Alla röster, ansikten och liknande känns genuina så det är ett bonuspoäng. Det jag hade önskat mig är lite längre filmsekvenser, lite mer humor i dem och att man hade fått spelet att kännas mer som en film, precis som Uncharted 2 lyckas med.

Lite upprepande bilder FTW!

Så det här spelet kommer jag summera till lagom. Jag kan inte summera det till sämre än lagom, men det är inte knappast bättre. Jag spelade spelet till PC, med Xbox 360-kontroll. Det gick inte att strya speciellt bekvämt med mus och tangentbord. Det sägs att PS3-versionen ska vara några snäpp sämre än de övriga till Xbox 360 och PC. Versionerna till PS2 och Wii är ett annat spel om jag har förstått det hela rätt.

Köp det här på rea, njut sju timmar av Ghostbusters 3 du aldrig fick och gå vidare med ditt liv! Sedan om du kör fast, Who ya gonna call? Inte mig!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Lagom långt
  • Kul med en fortsättning
  • Bra röstskådespelare
Tre minus:
  • Inget speciellt och utmärkande
  • Tråkig fantasi i allt kring spelet
  • Inte tillräcklig filmkänsla
Köpvärd: För vissa
Riktpris: Max 100 SEK
Kommentar: Lite andefattig uppföljare något som borde varit en film och inte ett spel.

Prince of Persia [PS3]

Omslagsbild till Prince of Persia

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla ”one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...p?

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på ”quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Upp och ner, ner och upp finns en prins i slottets topp. Å en mus, svär och tuggar snus...

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!

Sammanfattning
Tre plus:
  • Grafiken
  • Spelkänslan
  • Slapstick-humorn
Tre minus:
  • Ingen utmaning
  • Upprepande
  • För långt och sa jag upprepande?
Köpvärd: Låna det av en stackare som betalade fullpris.
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Äventyr utan utmaning, men med snygg grafik och okej handling.

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑