KategoriGame Boy Advance

The Legend of Zelda: The Minish Cap

The Minish Cap Cover art

Zelda har alltid varit ett säkert kort sedan första spelet (dock ej CD-i) och med åren har det kommit många Zelda-spel. Lite pinsamt nog har jag bara spelat de bärbara versionerna av spelen. Främst för att jag inte har någon Nintendokonsol. Nu är jag dock inte så modern och har en Nintendo DS utan ett härligt Game Boy Micro och Zelda-spelet som jag spelet igenom är ”The Legend of Zelda: The Minish Cap”.

Capcom (via dotterbolaget Flagship) har fått göra två Zelda-spel innan och de har förvaltat det bra. De två första var till Game Boy Color, Legend of Zelda: Oracle of Ages samt Legend of Zelda: Oracle of Seasons. Det är prima äventyrsspel där det ena innehåller mer pussel och det andra mer action. Dock är de inte lika bra som Legend of Zelda: Link’s awakening (som faktiskt släpptes 1993 och Oracle-spelen kom 2001).

Zelda-spelen går nästan alltid ut på att en prinsessa som heter Zelda råkar illa ut. Det här spelet är ingen skillnad och som Link så ska man rädda henne. I vanliga Zelda-spel så får man också ett svärd, en sköld och så går man igenom ett stort äventyr. Det är självklart ingen skillnad här. Ofta har man även en hjälpreda som ger en lite hjälp på vägen och nu har man en talande hatt som gör det. Ut på detta har man även introducerat ett system att man kan krympa och på så vis besöka Minish-personer. Något man kan beskriva som Lilliputarnas land, fast de här är mindre än Lilliputar.

Något man också introducerat i spelet, som är störande, är att man ska samla ”kinstone”. Det är olika fragment i olika färger som man ska para ihop med karaktärer i spelet. Det fungerar, men man måste verkligen prova det med alla karaktärer i spelet. Troligtvis har det införts eftersom de försökt utveckla bytessystem av saker, som man har i andra de andra Zelda-spelen. Det misslyckas i mitt tycke. Det blir för störigt att veta vem det är man ska slå ihop stenar med.

Grafiken i spelet är klart inspirerad av The Legend of Zelda: The Windwaker, precis som att tidigare Game Boy-titlar lånade friskt från klassikern The Legend of Zelda: Link’s Awakening. Det är inget fel med det, utan snarare tvärt om. Det ger hela serien ett genomgående tema och en speciell Zelda-känsla.

Det som även är viktigt i Zelda-spelen är musiken. Är inte musiken jättebra så kommer man inte tycka spelet är så bra som man kräver av Zelda-spelen. Det är ofta det som varit problemet för hela serien på senare tid och lite så är det här med. Musiken är godkänd, men det är inte musik som känns genomarbetad och genialisk. Problemet då blir då att inte spelet blir Zelda-magiskt.

Hoppar man till hur själva spelet går att spela så är det bra. Det finns vissa störiga element som att man använder select till att fråga sin hatt om olika tips, istället för att dra fram kartan som man gjort i tidigare Game Boy-spel. Dock flyter spelet när det är action och helt laggfritt. En smart funktion man gjort är att man kan rulla för att ta sig fram snabbare, vilket gör att frustrationen innan man får ett föremål som kallas ”Pegasusskorna” försvinner. Det gör dock nästan så att skorna inte behövs alls…

Kenny orkade inte spela igenom det här spelet av någon anledning. Jag har svårt att förstå varför man inte vill spela igenom det och gav mig det. Stort TACK! Det här är ju bra grejer! Det är inte riktigt lika bra som något av Game Boy Color-spelen som släpptes, men det är fortfarande ett riktigt bra äventyr. Det finns bättre Zelda-spel, men har man tio-tolv timmar över så är det bara att hugga in.

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Kvalité!

Mr Driller 2

Ju mer jag skriver på bloggen, desto fler köp upptäcker jag är rena impulsköp. Lika så var det här spelet och återigen så fick jag mig en spelupplevelse som var bra. Den här gången är det ett pusselspel som fick mig beroende i två veckor…

Mr Driller handlar om en ful liten figur som får för sig att rädda världen från pastellfärgade block som kommer upp ur marken. En typisk jättebra historia som skaparna, Namco, hade kunnat vara utan. Man är som sagt den här fula gubben som har det vackra namnet Susumu. Han är utrustad med en rymddräkt som ser ut som en pyjamas och en väldigt behändig superborr. De redan nämnda blocken är utplacerade i färdiga banor som man sedan ska borra sig igenom. Alltså placeras man högst upp på dem och ska ta sig ner till botten. Det är faktiskt inte så enkelt som det till en början ser ut att vara.

Det finns olika typer av lägen att borra sig igenom. Vissa är på tid att klara kortare banor. Sedan har vi att man ska borra ett antal hundra meter ner och då behöver man lite extra syre som krupit sig in lite här och där i banorna. När man klarat något svårt så får man ett bonuskort på Susumus familj, typ.

Det som gör det här spelet bra är att det är utmanande, men ändå så enkelt. Det är pastellfärgat, men ändå bra. Det som är dåligt är att grafiken inte är pixelsprakande, ljudet lite väl tjatigt och det finns inget egentligt djup. Jag kan dock tänkta mig att om en vän har spelet och man börjar jämföra tider på time attack-läget så kan det här spelet hålla i månader. Har man inga vänner med spelet som jag så höll det två veckor på pendeltåget (ca 10 timmars spelande) innan jag tröttnade.

Det är definitivt värt de 120kr jag betalade för det och jag kommer säkerligen blocka fram det igen när jag känner ett sug för riktigt bra pusselspel. Litet bildgalleri på spelet hittar ni på Gamespot (som för övrigt är en riktigt trevlig sida).

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: Hur kul som helst…

Super Mario Advance 3: Yoshi’s Island

Yoshi’s Island cover artIbland har recensenter rätt och ibland har de helt fel. Plattformsliret Yoshi’s Island är precis den sortens spel som recensenter älskar, men som i grunden är ett typiskt tråkigt spel. Hur kan det komma sig att ett Mario-spel är tråkigt – jo enkelt, det saknar fart och kontrollen är sladdrig…

Spelet har en handling, vilket jag faktiskt inte hade en aning om. Jag hade bara kollat betyget och hört min vän Kennys hyllningar om SNES-versionen. Historien är om bröderna Luigi och Mario som bebisar. Luigi är bortrövad och nu ska Mario rädda honom genom en massa dinosauriers hjälp. Dessa dinosaurier kallas för Yoshi, typ.

Som jag nämnde så fanns en SNES-version som jag inte upplevde för jag spelade Sonic på min Mega Drive. Yoshi’s Island till SNES är dock en av de stora klassikerna från den tiden och främst för att grafiken var så snygg och faktum är att den är fortfarande riktigt snygg. Det är egentligen enda behållningen av spelet i mina ögon.

Banorna är väldigt linjära, enkla utmaningar och faktiskt bara tråkiga. Man orkar helt enkelt inte med dem efter halva spelet (där stannade jag). Ljudet är monotomt och väldigt tråkigt och slutligen har vi en kontroll som inte är helt klockren. Jag tycker Yoshi är dum i huvudet i flera fall och man vill egentligen bara hoppa in i spelet och oskadliggöra Yoshi. Frågan är bara hur man gör det på bästa sätt.

Sedan hur svårt spelet är kan man se på två sätt. Ett sätt är som Kenny och det andra är som jag. Jag hatar bitar där man ska samla saker upp till en viss nivå. I det här spelet är det blommor, mynt och lite annat trams så att man når poängen 100. Ifall man bara vill komma vidare sakta men säkert som jag gjorde, får man ca 80 poäng i snitt och hur dessutom hur många extraliv som helst. Hade över 80 när jag slutade spela efter halva spelet. Kenny som däremot älskar att utmana sina bröder på att få 100 på alla banor, tycker det är svårt att få 100 och att det är behållningen i spelet. Om du tycker som jag skall du akta dig från den här snygga surdegen, men om du tycker som Kenny ska du köpa den här charmiga läckerbiten.

När det gäller kontrollen anser Kenny inte att det är några problem på SNES, men då vi inte provat båda varianterna så kan vi inte bedöma det hela. Nej, nu ska jag spela ett till Castlevania-spel till så jag får lite bra plattformsaction istället för nintendogull.

Uppdatering: Kenny har testat GBA-versionen i fem minuter och anser att Yoshi inte riktigt hoppar på samma sätt, men skillnanden går tydligen att förbise.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: För lätt och tråkigt

Castlevania: Aria of Sorrow

Aria of Sorrow

Recensioner har hyllat det här plattformsactionspelet. Naturligtvis gjorde hyllningarna mig sugen på att spela genom det själv och recensionerna har faktiskt rätt. Det här är bra grejer och det vittnar även spelets begagnatpris om. Spelet handlar om någon figur som inte riktigt vet varför han är framför en stor borg, men genom lite fighting så ska han in i det och besegra ondskan – ungefär. Mitt i den här enorma borgen finns lite människor som blir polare till honom. Att han blir kompis med någon som säljer vapen till honom för pengar som han hittar genom att slå sönder lyktor, är ett tecken på att snubben har enormt dåligt omdöme.

Spelet går alltså ut på att man ska styra gubben genom borgen, som är i plattformsperspektiv och slakta fiender som är olika svåra och ibland är det några bossar. Själva gubben är lättstyrd och mjuk i rörelserna. Han känns inte seg i svängarna och själva plattformshoppandet flyter på. Actionbiten är också intensiv och mysig (om det nu går att använda för att slakta konstiga fiender som Dracula tagit fram) och med funktioner som att utrusta med en magi/specialvapen och svärd så får man en ordentlig variation huggande. Det uppskattas och det är grunden i detta spel.

Grafiken i sin tur är nog det maximala man kan pressa ur en Gameboy Advance, utan att det ska hacka. Det flyter, snygga effekter samt varierande bossar. Nu var jag dock lite feg och spelade genom spelet på normal på ungefär nio timmar (personen som hade spelet innan mig hade spelat genom det på 5!). Då har jag inte brytt mig om en annan bit som finns med i spelet, nämligen ett insamlingsmoment. Man kan samla in fienders själar och genom det får man reda på mer om dem. Detta gör att personen som har ork att leta upp allt, har ett litet extra nöje. Själv orkade jag inte bry mig om det då jag var lagom nöjd och sugen på nästa spel efter nio timmar.

Dock har jag sparat det bästa tillsist, nämligen musiken. Den är riktigt bra, varierande och gosig. Den ger en bra atmosfär till spelet och ett ytterligare djup. Om man ska ta upp några negativa saker är det sparpunkterna. Jag spelar på pendeltåget och kan inte alltid spela hela sträckan, utan måste avbryta för att jag inte hittat en sparpunkt i världen. Det är mest frustrerande och sedan tycker jag svårighetsgraden normal var för lätt för att vara normal.

I övrigt så kommer jag inte att spela om spelet, men jag är inte ledsen över de 311 kronorna jag köpte spelet för. Det var kanske i mesta laget för det, men hittar man det för under 300 kr är det ett fynd i mina ögon. Bäst av allt är nog faktiskt att låna det av en vän och spela genom det hela. Man kommer inte att ångra sig då.

Sammanfattning
Köpvärd: Ja
Riktpris: 300 SEK
Kommentar: Riktigt härligt spel!

Mario & Luigi: Superstar Saga

Superstar Saga

Jag fick för mig att varva läsningen på pendeltåget till och från jobbet med lite Game Boy Advance. Ett spel som jag då fyndade på Tradera för 100kr var Mario & Luigi: Superstar Saga. Flertalet recensioner berömmer det och jag tänkte att det här förhoppningsvis ska vara något som är rätt lagom för mig.

Det första man märker i det här rollspelet är Nintendo-humorn och även om jag var en Segagrabb (jag spelade inte igenom Super Mario World m.m.) när jag växte upp så förstår jag humorn och jag tror den är ganska universell. Men efter ett tag försvinner humorn från agendan och det är relativt tjatiga uppdrag istället man behöver göra.

Historien spelet handlar om är faktiskt värdelös och inte ett dugg engagerande. Prinsessan Peachs röst som blivit stulen och för det ska Mario och Luigi åka över till Bean Bean Kingdom och hämta hem den. Ut på det verkar det bli en liten dokusåpa och allt rör ihop sig. Originellt tänkt!

Frågan oundvikligen kommer upp är målgruppen. Det känns inte som att det är vuxna eller ungdomar man velat rikta in spelet till, men barn förstår nog inte humorn, eller i vart fall inte all humor. Alla pussel som finns i spelet är dessutom riktigt korkade. Har man inte kläckt dem på 30 sekunder är det något fel och då är det oftast grafiken som är problemet. Man inte ser vad man ska göra helt enkelt. För att fortsätta racka ner på spelet så kan jag avslöja att hela spelet är väldigt linjärt. De säger var man ska gå och vad man ska göra. Något spelet dock ska ha beröm för är det riktigt bra stridssystemet. Det är välbalanserat, men tyvärr är alla fiender lite väl lätta och det gäller allt i spelet. Grafiken är riktigt mysig och jag trivs in miljön. Ljudslingorna är bra, om än något tjatiga ibland och rösterna som kommer ibland är nog bara tio olika ljudklipp.

Fast recensionen är ganska negativ var det överlag helt behagliga 24 timmars speltid, men det är inget jag kommer röra igen och 100kr känns som ganska lagom för spelet. Hade spelet inte varit så upprepande och enkelspårigt hade jag varit lite sugen på uppföljaren till Nintendo DS. Det finns bättre rollspel (ZELDA!) men det finns få spel med lika stor portion humor.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 150 SEK
Kommentar: Jag gillar det, men alla gör nog det inte.

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑