Datadyrkarna

datadyrkarna-intro

Min pappa har en förkärlek till att ge mig lite udda böcker eller gamla klassiker som jag inte har läst. Det här kan vara ganska underhållande… Jag har fått Kapen Blod, som jag älskade, jag har fått Onkel Toms stuga som jag tyckte var okej (men kommer inte skriva om den) och så har jag fått den här. Boken Mälarpiraterna är fortfarande oläst dock.

Författaren till den här pocketboken är Jan-Jöran Stenhagen och det var troligtvis avlidne Jan Freese som skrev den. Jan Freese började skriva datasäkerhetsböcker på 70-talet och det är klart han skulle få för sig att skriva ihop romaner också. Sedan ville han väl inte smutsa ner sitt egna namn med relativt sunkigt, oseriöst dravel och då tog han den uppenbara pseudonymen Jan-Jöran Stenhagen. Det känns ganska rimligt att Jan Freese var Jan-Jöran bl.a. för att hans sommarstuga hette just Stenhagen, men även på nivån av ”tech-talk”.

Världens fulaste omslag?

Världens fulaste omslag?

Det är mycket sällan jag tar upp att omslaget på en bok är dåligt, men det här är nog bland det fulaste jag sett. Den här helt mörkblå, orange text och sedan en 80-talsdatorskärm och pengar framför den. Jag är faktiskt glad att ett område kan utvecklas så fort som just omslag på böcker. I dagens läge är ju nästan alla extremt snygga och faktiskt säljande.

Det här var Jan-Jörans första roman och det märks att han inte hade fått upp någon färdighet inom karaktärsbehandling, huvudpersonernas personliga utveckling eller personkemin mellan dem. Boken handlar om 50-åriga Eric Kronvogel, som är IT-chef i början på 80-talet. Han hade tyvärr inte fortsatt hänga med i den tekniska utvecklingen, utan blivit en så kallad ”fat cat”. Som många som inte orkar hålla igång sin kompetens, kände han sig till slut omkörd av yngre personer. Det brukar dock alltid finnas någon duktig person som räddar chefens jobb och i det här fallet var det hans kollega Lars-Olav Askenson (kallas Loa).

Eric och Loa jobbar på ett snabbväxande postorderföretag, och grundaren Beth Phelixson har nu fått ett lukrativt erbjudande på sin verksamhet, om de växer till en viss nivå. Eric blir lite lätt rädd om sitt jobb och Loa lika så för de har båda skapat sig en position på jobbet där de utnyttjar företaget för personlig vinning. Eric jobbar nästan inte, har en härlig tjänstebil och en fet lönecheck och Loa säljer datorkapacitet till konstiga personer. De måste nu stoppa den här försäljningen.

När de nu ändå har parat ihop sig så kommer de på att det här med kontantautomater är ett enkelt sätt om man vill kunna kopiera kort och ta ut pengar på dem. Ungefär så som vi har sett ligor göra i Sverige under de senaste åren med falska kortläsare och nummerbrickor. Nu utspelar sig det här dock på 80-talet så man bygger en hobbykontantautomat som inte matar ut pengar utan bara läser av magnetremsan. Sedan kan Loa magiskt göra om den informationen till ett riktigt kontokort.

Själva historien handlar, förutom interaktionen mellan Eric och Loa, mycket om Eric och hans fru samt Eric och hans älskarinna. Det känns överlag ganska taffligt och alla karaktärer är så stela, tråkiga och det märks att Jan-Jöran inte bryr sig om just den biten. Nu gör det faktiskt inte så mycket att alla karaktärer är så sunkiga, utan det som är imponerande med boken är att den ‘n idag är till viss del aktuell, fast den är från 80-talet.

Det finns en så tydlig belysning i boken på de problemen inom IT-säkerheten och att man inte fixade till det innan man släppte produkterna. Det Jan-Jöran försöker säga, indirekt, är att man inte orkade förutse att de bristerna i produkterna kommer bara bli lättare att missbruka ju mer tekniken utvecklas. Att förutspå det och ha det självklara perspektivet, när skärmarna bara hade svart bakgrund och grön text, när Vic-20 var det hetaste som fanns, är imponerande och den enda egentliga anledningen att läsa boken.

Personligen tycker jag bättre om boken ”En hacker i systemet” av Clifford Stoll, men om man letar efter mycket lättläst geekbaserad skönlitteratur kan man ju hitta den på ett antikvariat för en pytteliten slant. Annars kan man faktiskt skippa den här, men jag är faktiskt glad för att jag tog mig tid att läsa den.

Sammanfattning
Tre plus:
  • IT-säkerhetsförutsägelsen
  • Den är kort
  • Slutet är oförutsägbart
Tre minus:
  • Handlingen
  • Karaktärerna
  • Att den på fullaste allvar kallades för Thriller
Köpvärd: För ytterst få
Riktpris: 20 SEK
Kommentar: Skönlitterär geekbok som hade behövt en intressant handling och inte bara imponerande IT-kunskaper, för att bli bra.
Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Datadyrkarna

  1. Max skriver:

    Roligt. Precis den här boken köpte jag åt min far i julklapp för knappt 20 år sedan. Jag hann aldrig läsa den själv, men jag minns den sunkiga framsidan :)

  2. Johnny skriver:

    Din far verkar vara klokare än du ger sken av att förstå. Helt övertygad om att han knappast tänkte att du skulle ”snöa in” på karaktärsanalys och litteraturkritik.
    Snarare ville han nog att du skulle förstå hur allvarligt ämnet för boken är. Det verkar ju ha gått in till en del men jag tror han menar att det är ännu viktigare ändå.
    Inget illa menat men så tror jag att det är. Varför skulle han ge dig, sin egen son, en ”sunk-bok”? Nej, skit i design , karaktärer och annat ytligt tjafs, lyssna på det ohörbara och hör viskningarna mellan raderna. Däri ligger det som är så viktigt att det inte kan förklaras, endast förstås – i själens djup.
    Klok karl, din far.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *