Zorro – Så föddes legenden (El Zorro. Comienza la leyenda)

Jag måste stoppa denna galenskap som säger att den här boken är helt okej. Det är den knappast! Det här tyvärr ren smörja som inte borde läsas av någon. Varför undrar du? Vi börjar från början…

Boken handlar om den blivande och alla barns häftigaste hjälte Zorro, som egentligen heter Diego De La Vega och han föddes 1790 i Kalifornien. Hans mamma var en indianbrutta som fick för sig att leda ett indiananfall mot en kyrklig missionstation. Naturligtvis misslyckas de hårt. Istället blir hon kär i en italienare som faller för henne med. De lyckas få Diego, men hon skulle aldrig kunna få några fler ungar. Samtidigt föds Bernando och han är dibroder (delar samma bröst) med Diego. Självklart blir de evigt bästa kompisar.

Boken berättar sedan som Diego som barn under 70 enormt sega sidor. Sedan skickas han till Barcelona efter någon piratattack. I de nästan 200 sidorna i Barcelona styrs han av hormoner och Bernando som fick följa med dit har blivit stum. Dock kan Diego och Bernando prata genom telepati. YES! Sedan om vi nu ska fortsätta denna soppa så kommer Diego ligga med en zigenerska och vandra tvärs genom hela Spanien med överklassflickor.

Hela historien är ytlig, naiv, korkad och inte alls underhållande. Faktum är att man aldrig kommer på djupet och de själsliga diskussionerna som hade kunde ha varit själva behållningen uppkommer aldrig. Diego ifrågasätter aldrig sig själv, tvekar inte på moralen i det han själv gör och på så vis faller den här boken platt. Till skillnad från Kapten Blod är inte heller Zorro en intressant person och när hela boken handlar om honom så blir det bara fel.

Något jag också måste ifrågasätta är synen på kärlek i boken. Nog för att den får lov att anses vara gammal och att författarinnan Isabel Allende slätar ut betydelsen av en omgång i sänghalmen, men Zorro och de andra blir kontant kära vid första ögonkastet. Visst kan det finnas intresse direkt mellan två personer, men i min värld är det mer ett undantag än en regel så detta blir bara fel, fel och åter mer fel. Det känns bara fånigt att behöva plöja kärleksbabblet för att få vara med om behållningen med den här Zorroboken – nämligen fäktningen. Hade Isabel koncentrerat sig på fäktningen, slagsmålen och det fartfyllda med matiné-Zorro, som hon gör de sista 70 sidorna, hade boken kunnat bli bra, till trots att hon glömt personfördjupningen. De sista 70 sidorna är faktiskt den enda behållningen, men de 330 sidorna innan var långt ifrån någon behållning. Det var lite mer som att rycka nagelbanden så att det svider och blöder lite lätt.

I efterhand är det ett slöseri med pengar att jag betalade för den även om jag köpte boken på bokrean. Det är ett slöseri med tid att jag läste skiten och inte slutade efter de första hundra sidorna som jag gjort med bl.a. Familjeliv av Ameoeo Cottno samt efter halva Hillary Clintons biografi (de böckerna var att man inte alls kunde relatera sig själv till dem vilket gjorde böckerna tråkiga). Akta dig för boken och se filmerna med Antonio Banderas istället, de går fortare och är trevligare.

Sammanfattning
Köpvärd: No way
Riktpris: 130 SEK
Kommentar: Jag gillade verkligen inte det här!
Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *