Super Mario Advance 3: Yoshi’s Island

Yoshi’s Island cover artIbland har recensenter rätt och ibland har de helt fel. Plattformsliret Yoshi’s Island är precis den sortens spel som recensenter älskar, men som i grunden är ett typiskt tråkigt spel. Hur kan det komma sig att ett Mario-spel är tråkigt – jo enkelt, det saknar fart och kontrollen är sladdrig…

Spelet har en handling, vilket jag faktiskt inte hade en aning om. Jag hade bara kollat betyget och hört min vän Kennys hyllningar om SNES-versionen. Historien är om bröderna Luigi och Mario som bebisar. Luigi är bortrövad och nu ska Mario rädda honom genom en massa dinosauriers hjälp. Dessa dinosaurier kallas för Yoshi, typ.

Som jag nämnde så fanns en SNES-version som jag inte upplevde för jag spelade Sonic på min Mega Drive. Yoshi’s Island till SNES är dock en av de stora klassikerna från den tiden och främst för att grafiken var så snygg och faktum är att den är fortfarande riktigt snygg. Det är egentligen enda behållningen av spelet i mina ögon.

Banorna är väldigt linjära, enkla utmaningar och faktiskt bara tråkiga. Man orkar helt enkelt inte med dem efter halva spelet (där stannade jag). Ljudet är monotomt och väldigt tråkigt och slutligen har vi en kontroll som inte är helt klockren. Jag tycker Yoshi är dum i huvudet i flera fall och man vill egentligen bara hoppa in i spelet och oskadliggöra Yoshi. Frågan är bara hur man gör det på bästa sätt.

Sedan hur svårt spelet är kan man se på två sätt. Ett sätt är som Kenny och det andra är som jag. Jag hatar bitar där man ska samla saker upp till en viss nivå. I det här spelet är det blommor, mynt och lite annat trams så att man når poängen 100. Ifall man bara vill komma vidare sakta men säkert som jag gjorde, får man ca 80 poäng i snitt och hur dessutom hur många extraliv som helst. Hade över 80 när jag slutade spela efter halva spelet. Kenny som däremot älskar att utmana sina bröder på att få 100 på alla banor, tycker det är svårt att få 100 och att det är behållningen i spelet. Om du tycker som jag skall du akta dig från den här snygga surdegen, men om du tycker som Kenny ska du köpa den här charmiga läckerbiten.

När det gäller kontrollen anser Kenny inte att det är några problem på SNES, men då vi inte provat båda varianterna så kan vi inte bedöma det hela. Nej, nu ska jag spela ett till Castlevania-spel till så jag får lite bra plattformsaction istället för nintendogull.

Uppdatering: Kenny har testat GBA-versionen i fem minuter och anser att Yoshi inte riktigt hoppar på samma sätt, men skillnanden går tydligen att förbise.

Sammanfattning
Köpvärd: För vissa
Riktpris: 100 SEK
Kommentar: För lätt och tråkigt

3 kommentarer

  1. Smaken är som baken men att du inte gillar detta är trist. Ett mysigare plattformsäventyr får man leta efter. Visst, det är extremt lätt och ibland är det nära att det börjar att svida i ögonen av alla gulliga färger och fjantiga fiender men det gör liksom inget när det är så roligt att spela. Själv håller jag som det bästa plattformsspelet någonsin.

  2. Jo, jag hörde på er radio att du var löjligt förtjust i det hela. Men eftersom det är för lätt och monotont så blir det ingen riktig spelglädje och jag tröttnade. Hur kom det sig att du fastnade? Har du spelat Castlevania: Aria of Sorrow? Det plattformsliret var mycket mer intensivt och i min värld underhållande. Annars är min favorit av plattformslir Bonanza Bros till Mega Drive. Det är ett fantastiskt bra spel och ännu roligare när man är två spelare!

  3. Jajamensan! Jag har spelat det mesta jag kommit över när det gäller de senare årens mer äventyrsinriktade Castlevania-spel. Fantastiska spel allihopa. =)

    Har faktiskt aldrig spelat Bonanza Bros. Får kolla upp det då…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Martins blogg

Tema av Anders NorénUpp ↑